Det jobbiga i att framstå som genusgnällig

Det här med att uppfattas som gnällig och jobbig så fort man tycker till om jämställdhet eller genus. Och hur ”sköna mediemän” tycker att argument i stil med ”vi vet att vi inte lyckas med genusfrågan, men vi har i alla fall tänkt på det” är giltigt i debatten. Det är ju en sorglig men också intressant diskussion.

Män kvoteras in på konferensscenerna

”Det är sorgligt att vi inte kommit längre när det gäller jämställdhetsfrågorna. Det handlar trots allt om en grundläggande rättvisefråga, där halva befolkningen fortfarande år 2012 nekas en plats på scen, i ledningsgrupper och i styrelserum. Och så fort jag tar upp frågan möts jag av motargument som ”Det här var det dummaste jag någonsin …

Idag läser vi Katrine Kielos

”Att vi kan benämna en tid där kvinnor ­utför 66 procent av allt arbete i världen och producerar 50 procent av all mat, men bara tjänar 10 procent av inkomsterna samt dör i miljoner, som SLUTET FÖR MÄNNEN säger allt om hur slut det inte är. Kvinnors frigörelse är inget hot mot männen, det är vår …