Minns du debatten kring den twittrande kommunchefen Mattias Jansson och #kgate? Nästa inlägg i Bisonblogs helgläsning är en krönika skriven för Internetworld tidigt i våras. Temat i texten handlar om hur det ställs nya krav på det offentliga Sverige när både medborgare och myndigheter går online.
Mattias Jansson, den twittrande kommunchefen.
“Jag fick precis följande mail från Katrineholms Kurirens reporter”. Så började ett inlägg av Katrineholms kommunchef Mattias Jansson på hans egen blogg. Kommunchefen bad om hjälp från sina läsare att svara på frågorna. Senare la han även ut svaren i ett eget inlägg. Kritiken från Katrineholmskuriren märktes delvis redan i de första frågorna, men eskalerade ytterligare i fler frågor, ledare och artiklar i tidningen. Frågorna till Mattias Jansson handlade bland annat om lämpligheten i att skriva “banala saker” i sociala medier istället för att ägna sig åt mer seriösa uppgifter.
Händelsen handlar dels om hur medielandskapet förändras och hur aktörer som haft ensamrätt på informationsarenan plötsligt finner sällskap bland dem de är satta att granska. Och dels handlar det om hur svenska politiker och tjänstemän i kommuner och landsting blir labbråttor i ett allt mer komplext, men också fantastiskt, kommunikationslandskap. Saker som tonalitet, attityd, dialog och öppenhet sätts på verkliga prov. Riktlinjer och strategier prövas i kommunikationen med medborgarna och inom de närmsta åren kommer vi att få se många exempel på både bra och dåliga sätt att närma sig de nya plattformarna. Men det måste finnas utrymme för snedsteg.
En av de viktigaste slutsatserna av #kgate som Katrineholmsincidenten kommit att kallas på Twitter, är att vi behöver “labbråttor” som Mattias Jansson. Personer och aktörer som vågar testa och utvärdera, kanske inte alltid med säker utgång. Men vi behöver också ställa de kritiska frågorna. Varför ska en kommunchef blogga, twittra och facebooka i sin tjänst? Det måste både kommunens medborgare likväl som chefen själv känna till eller svara på. Och den frågan ställs med fördel av lokalpressen. En kommun är till för dess invånare, precis som lokaltidningen. Därför tjänar båda på att känna till och agera på de arenor där folket befinner sig. Med fyra miljoner svenskar på Facebook har vi skapat ett samhälle på nätet.
En kommun är ett community, oavsett plattform.
