Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: journalistik (Sida 1 av 2)

facebook-like

Svårt att bli upphetsad över Wireds experiment

Idag har många i mitt flöde länkat till den här artikeln från Wired som handlar om vad som händer om du klickar ”like” på ALLT du ser i ditt Facebookflöde under 48 timmar. Artikelförfattaren Mat Honan beskriver hur han genomfört sitt experiment och hur resultatet av att ”gilla allt” gjorde att han till slut inte blev intresserad av något av det som Facebook valde att lyfta fram i hans eget flöde. Det påverkade även hans vänners flöden eftersom de i många fall fick se vilka (ofta udda och oväntade) uppdateringar han hade gillat.

”I tried counting how much stuff I’d liked by looking in my activity log, but it was too overwhelming. I’d added more than a thousand things to my Likes page—most of which were loathsome or at best banal. By liking everything, I turned Facebook into a place where there was nothing I liked. To be honest, I really didn’t like it. I didn’t like what I had done.”

Det här sättet av göra journalistik är i bästa fall underhållande och tankeväckande, men ofta anar jag en högre ambition än så. Jag får känslan av att Honan genom att göra experimentet vill avslöja något för oss läsare. ”Titta vad konstigt/sjukt/skevt Facebook är EGENTLIGEN” verkar vara andemeningen. Men vad säger det egentligen när någon använder en tjänst på ett felaktigt sätt och sen drar växlar på resultatet?

Det blir lite som att göra en soppa på alla maträtter man gillar och tro att den ska smaka gott, eller att sätta ihop alla artiklar som publiceras under ett dygn till en tidning och tro att den skulle bli läsvärt. Både traditionella och sociala medier jobbar med urval och olika sätt att mer eller mindre medvetet utöva redaktörskap av innehållet, både med hjälp av användarens egen aktivitet men också inbyggt i plattformen/tjänsten/kanalen.

Till Honans försvar så gör han vissa slutsatser kring hur företag och organisationer/politiska intressen använder Facebook för att locka till ”gillningar” och hur flödet förändras efter att man klickat på ett visst sätt. Men återigen bygger hela resonemanget på ett i grunden omänskligt sätt att använda tjänsten. Honan nämner filterbubblans problematik, vilket alltid är relevant att diskutera tycker jag, men i den här kontexten blir det skevt.

Självklart kan vi genom experimentet få en viss insyn i hur Facebooks algoritmer fungerar och hur konstigt det kan bli när man försöker manipulera dessa, men jag har liksom svårt att förfäras eller bli vare sig besviken eller upprörd över resultatet, vilket några av de som delat artikeln verkar ha blivit.

Mat Honan säger det själv i citatet ovan: ”By liking everything, I turned Facebook into a place where there was nothing I liked.” Det är vare sig mer komplicerat eller enklare än så. Dock finns det otroligt många intressanta vinklar kvar att granska och analysera när det gäller hur Facebook styr vår sociala interaktion, men vore det inte bättre att utgå från människors faktiska beteende snarare än ett helt orimligt robotliknande masslajkande?

Relaterade inlägg:

Klickar bäst som klickar sist

”Vad gör “klickifieringen” med oss som läsare, lyssnare och tittare men också producenter av innehåll? I det höga tempot i både traditionella och sociala medier skruvas rubriker och bilder för att locka oss att klicka, men till vilket pris? Fredrik och Julia har båda jobbat på stora svenska dagstidningswebbar och diskuterar erfarenheter. Samtidigt har i stort sett varje person med ett Twitter, Instagram- eller Facebook-konto lärt sig vad som ger mest reaktioner och vad som får mest spridning. Är “like-fisket” en djupt mänsklig drift?”

Maktministeriet avsnitt 43 har den passande titeln: Det säger bara klick! Vi pratade även om nedläggningen av Ajour och kyrkovalet i sociala medier.

Relaterade inlägg:

Falsk argumentation om betalväggar

Statistikjournalistik kan vara väldigt läsvärd, men ibland svårtolkad. Ganska ofta ligger olika typer av undersökningar och rapporter till grund för nyhetsartiklar, men vad döljer sig egentligen bakom siffrorna? Markus Pettersson jobbar med PR och redaktionell marknadsföring på Göteborgsposten. I det här inlägget på sin blogg Avskalad dissikerar  han den här lite luddiga statistiken från företaget Inizio på ett både utförligt och underhållande sätt. Ur inlägget:

”Jag tror personligen inte att betalväggar är en bra generallösning och skulle kanske lite irrationellt kunna se förbi att en undersökning som bevisar detta har en mindre lucka eller två, men här gapet vidöppet – och djupt som Marianergraven. […] Utspelen är uppenbart formulerade för att locka fler kunder som vill nyttja Inizios erbjudande att “göra sina kunders informationstillgångar meningsfulla, agerbara och profitabla” genom vägledning “i affärsutveckling och strategiska beslut”. Ska vi gissa på att de helt korrekt kommit fram till att svenska medier just nu lägger mycket kraft på betalväggar och att de genom att snabbt fabricera en passande analys riktad mot dessa aktörer hoppas slå in en kil av tvivel som leder till nya affärer för Inizio?”

Som journalist har jag garanterat många gånger gjort mig skyldig till slarvig granskning av statistiska uppgifter och ibland är den där Gartner-rapporten som serveras på ett redaktionellt fat bestående av citatvänlig sifferexercis väldigt lockande.

Jag tar med mig Markus Petterssons upplysande inlägg inför kommande uppdrag. Min egen tumregel är förstås att alltid fundera på VEM som tjänar på att viss statistik förmedlas och försöka bedöma hur långt ner i syltburken avsändaren når när det gäller att ha ekonomiska incitament för att sprida viss information.

Relaterade inlägg:

Knip käft and carry on

Knip käft and carry on – den vite mannen har talat

Precis som Nina Åkestam tyckte jag från början att det verkar ha hänt något bra med Dagens Nyheter. Artikelserien om tiggarna i Stockholms tunnelbana och deras hemförhållanden i Rumänien och Jonas Hassen Khemiris artikel Bästa Beatrice är två exempel på både uppskattade och flitigt delade artiklar den senaste tiden. Men sen verkar en propp ha gått i det debattjournalistiska skåpet. Först genom att Jasenko Selimovics skrev Jonas, min vän och sedan genom Bengt Ohlssons uppmaning till alla de som yttrar sina åsikter eller vill debattera orättvisor att istället knipa käft och kavla upp armarna.

”Jag spyr på genus, anus, karius och baktus. Jag spyr på heteronormativitet och könsmaktsordning och jag spyr på hbtq, w, e, r, t, y, u, i, o, p. Jag spyr på gubblem, fittstim och snigelspår. Jag spyr på strukturer och sociala konstruktioner och jag spyr på ”andra” som verb.”

Kännetecknet för de två sistnämnda artiklarna är tesen om att det inte går att göra två saker samtidigt. Vi får inte debattera rasism och samtidigt uppskatta gästfrihet. Vi får heller inte prata om dolda strukturer eller problematisera utsatta personers upplevelse av världen om vi inte samtidigt är beredda att agera fysiskt, även om det också är lönlöst enligt Ohlsson. Den vite trötte mannen Bengt Ohlsson är helt enkelt trött på gnället. Trött på att allt fler ser och pekar på orättvisorna och att det tar upp för mycket plats i hans tillvaro, i hans flöden, hos människor omkring honom. Samtidigt gör han sig själv skyldig till det han kritiserar genom att skriva en debattartikel om något istället för att gå ut på stan och skapa ett fysiskt verk av sina åsikter. Kanske är Bengt Ohlssons reaktion ett fantastiskt bevis på att det faktiskt händer något. Att saker förändras. Att den vite mannens uttalade upprördhet över en öppen debatt är ett sundhetstecken någonstans. Eller så ”säger han bara vad alla tänker” som det brukar heta…

Knip käft and carry on

Relaterade inlägg:

Tankar från Washington D.C om journalistens roll

Jag hittade ett tre år gammalt blogginlägg i utkast-mappen. Det är skrivet av mig i Washington D.C våren 2009 och det verkar ha avpublicerats eller aldrig lagts ut. Jag hade helt glömt att jag skrivit det, men visst håller det även idag?
_________________________

Jag brukar snacka om hur många branschmänniskor är duktiga på att definiera problemen snarare än presentera lösningar när det gäller journalistikens överlevnad. Ändlösa paneldebatter, intervjuer och krönikor har ägnats åt att beskriva exakt vad det är som inte fungerar längre, och kanske till och med varför det inte fungerar (om åhörarna har tur), men sällan finns skarpa svar om framtiden. Och det beror förstås på att ingen vet. Men att ingen vet hindrar inte såna som oss att tycka. Det blir då en ekokammare av röster som alla definierar problemen.

Fredrik Wass på plats i Washington D.C

Utsikt från Newseum i Washington D.C

Den här veckan har jag lyssnat på redaktionsmedlemmar hos bland annat Fortune Magazine, Seed, Forbes och Bloomberg. Jag har även varit på World Economic Forum och hört om deras samarbeten inom The Media, Entertainment and Information Division. I onsdags kväll åt jag middag hemma hos Michael Wolf, och inbjudna var bland annat Kathryn Nichols, redaktör på Huffington Post och Mark Gauger, Chief Development Officer på Frog Design. Nu är jag i Washington D.C och här har jag lyssnat på hur USA:s innovationspolitik fungerar genom en workshop med Dr Charles Wessner, Director, Technology, Innovation and Entrepreneurship of The National Academies. Alla diskussioner under den här tiden har handlat om hur journalistik och innovation hänger ihop. Innovation inom journalistik och journalistik som bevakar innovation. Lite snårigt, jag vet. Och vad är slutsatsen?

När jag idag besökte Newseum och bland annat såg en utställning med bilder från alla Pulizer-prisvinnare genom tiderna, samt såg specialutställningen kring nyhetsbevakning av 11 September-attentaten, så blir min bild av vad journalistik är för något väldigt klar.

Journalistik handlar om att vara på plats. Om det så är att knäppa ögonblicksbilden, ha näsan i ett arkivskåp eller trycka med skottsäker väst bakom en stenmur i Chad, så är det närvaron som bildar den bästa journalistiken.

Vad är en riktig journalist? Enligt mig är det en person som är där. Det kan ske online, offline eller både och. Men bra journalistik är alltid färgad av närvaron. Aldrig helt distansierad eller ”opartisk”. Visst ska källor redovisas och båda sidor höras, det är en av grundstenarna, men utan att vara en del av det som bevakas blir journalistiken sämre. Och genast uppstår det glapp som gör att andra aktörer med högt facerank kan stiga in och helt ersätta den yrkesutövande reportern.

Relaterade inlägg:

Malmrosgate (uppdaterat)

Min syn på regissören Ulf Malmros förändrades ganska radikalt igår kväll på Twitter (har alltid gillat honom och hans filmer, men nu vet jag inte).

Först skriver han:

”Två tomtar med övertro på sin kapacitet åker i fängelse, inte en rad skriven, inga visste vilka de var innan resan. Patetiskt. Är det över nu? Journalist-porren? Etiopien-Svenskarna? Proportioner?”

Och sen som svar på kritiken från Zandra Thuvesson:

”Jag skiter i vad du väntar dig. Jag är inte här för din skull. Ät bajs.”

Trevlig kille det där. Han fortsätter svara raljerande när flera andra reagerar på hans uttalanden. Men till slut kommer någon slags nyansering som svar till Henke Svensson.

”Jag menar: Bra att de är hemma, men ensidig rapportering, de har Guda-status hos journalister. Klart de inte är tomtar. Ok?”

Jag har själv blivit förvånad över många reaktioner i mina flöden kring Johan Persson och Martin Schibbye. Framförallt verkar många inte förstå eller ens bry sig om journalistikens roll som demokrativerktyg och maktkritik. Det här kommer från människor som i övrigt verkar relativt medvetna när det gäller politik- och samhällsfrågor. I mina ögon framstår en del personer som feta bortskämda grisar när de hemma på kammaren sitter och ojar sig över att för mycket fokus läggs på några journalister som ”ju borde vetat bättre”. Jag vill inte leva i en värld där människor är så mätta och så insiktslösa som den typen av kommentarer ger uttryck för.

Jag rekommenderar det här inlägget av Sofia Mirjamsdotter om du vill förstå varför Johan och Martins insats är symbolisk på många plan och inte handlar om två frilansare som ”bordet vetat bättre”.

Sofia skriver bland annat:

”I nazityskland var det förbjudet att hjälpa judar. Det fanns de som trotsade det förbudet och tog stora personliga risker. Ni som tycker att Martin och Johan får skylla sig själva, tycker ni det om dom som avrättades i utrotningsläger för att ha satt sig upp mot nazisterna också? Detta är vad Amnesty International jobbar med varenda dag, året om. Att uppmärksamma och försöka hjälpa personer som brutit mot eller påstås ha brutit mot ett lands lagar, genom att uttrycka en åsikt, kritisera makten eller kanske bara göra ett konstverk, ett musikstycke eller en bok. Yttrandefrihet är en av de grundläggande mänskliga rättigheterna, och det är precis vad det här handlar om.”

Uppdatering:
Ulf Malmros svarar mig (innan han därefter blockerar mig) på Twitter och skriver:

”@bisonblog Jag vet inte vem du är, men du kallar dig journalist. Blev du kränkt? Din syn på Journalisten som sanningens riddare är larvig.”

Uppdatering 2:
För den som tvivlar, läs texten av SVT:s Johan Ripås om hur han fick tillgång till råmaterialet till filmen med Martin och Johan i Etiopien.

”I am doing this for the people of Ogaden. If two Swedish journalists can be treated this way, imagine what they do to the civilian population”, säger Abdullahi om sitt syfte.”

Relaterade inlägg:

När meta blir norm

Anders Mildner snuddar vid något mycket intressant i sin analys av mediernas utveckling med avstamp i Håkan Juholts avgång.

I artikeln Uträknad med medielogik skriver han:

De senaste årens utveckling har därmed skapat ett slags medie­centrifug, som drar en allt större del av befolkningen in mot journalistiken och får världen att kretsa kring den. En av effekterna av detta är att alla så smått har börjat att resonera som journalister. Och då hamnar en stor del av fokus precis där journalistiken har sitt fokus: på mediehanteringsfrågorna.

Min slutsats blir att inte bara de nyhetshändelser vi konsumerar är medierade, numera är även våra egna privatliv medierade. Kanske är det vid frågan om hur vi som människor förändras av sociala medier och internet som det blir som allra mest tydligt. Statusuppdateringar och blogginlägg blir mer och mer anpassade för att uppnå effekt och genomslag, korrigerade för att passa in i ett flöde av andra kommenterar. Socialt optimerade för en tänkt målgrupp. Det viktiga blir inte längre vad du säger, utan snarare hur du kommunikationsstrategiskt hanterar det du vill ha sagt.

I samma ögonblick som en nyhetshändelse inträffar, framförallt inom politik och näringsliv, kommer metadiskussionen igång. Hur borde han eller hon ha hanterat ”krisen”? Det blir ett metalager som sedan existerar parallellt med den vanliga nyhetsrapporteringen och som konstant poppar upp i form av att retorik- och pr-konsulter, statsvetare och andra experter släpps fram för att kommentera kommentarerna och diskutera diskussionen.

Jag tolkar Anders Mildner som att det beteendet nu växer sig starkt även hos helt vanliga människor, långt utanför maktcentra och mediebevakning. Människor som i Facebookflödet, på Twitter och på bloggar blivit medie- och kommunikationsanalytiker i sina egna liv. Hur drev, hårdbevakning och läckor blivit begrepp som lika gärna kan användas för att beskriva privatlivet som mediebranschen.

Av en slump handlar det här purfärska avsnittet från oss på Maktministeriet just om friserandet och retuschandet av vår digitala livsstil. Vi pratar bland annat om hur viktigt det kan vara att framstå som lyckadde inför andra, på nätet. Hur uppdateringar sker på grundval av läsarrespons och ”likes”, och vad det gör med oss att ständigt mediera vår tillvaro.

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén