Jag visste inte att Brit Stakston aktivt valt att inte kommentera det amerikanska presidentvalet. Hon skriver om det klokt här, och jag är helt med i hennes resonemang. Både traditionella och sociala medier har spelat en viktig roll i att extrempartier och extrempolitiker lyckats nå ut till de större massorna. Som tidig nätevangelist är det lätt att tvivla på tidigare sanningar, den där upptäckarglädjen inför nätets möjligheter och vad som är meningen med hela skiten.
Men det är EFTER presidentvalet den riktiga utmaningen börjar. Trump vs Clinton har blivit en så extremt tydlig signal, och fått sån chockverkan, över vad som pågår även hos oss. Precis som med Trump har dock inte rasisterna bland våra folkvalda dykt upp från ingenstans.
Vi har successivt fått vänja oss vid normaliseringen, nu även påhejad på ledarplats av vissa borgerliga skribenter hos seriösa och etablerade svenska dagstidningar. På samma sätt som med Trump i USA har traditionella medier spelat och fortsätter spela en viktig roll i att vrida agendan åt ett håll som gynnat brunskjortorna. Bradley-effekten har gjort att opinionsföretagens prognoser blivit missvisande och både medias och allmänhetens bild av opinionen och väljarnas fokus har snedvridits.
David Orlic är på plats i Washington just nu och ramar in problemet i den här statusuppdateringen.
”Varje gång som jag tittat på tv har Donald Trump upptagit över 80% av sändningstiden. Högst ovetenskapligt såklart. Men den som gnäller på filterbubblor i sociala medier bortser från att Trump har hackat traditionella mainstreammedier på ett historiskt sätt. […] Efter månader av säkerhet finns bara tvivel: på media, demokrati, politiska institutioner och social utveckling. Även om Trump skulle förlora, har han vunnit verklighetsbilden.” – ur David Orlics uppdatering.
När väl extrempartier tar makten kan man hoppas att deras gloria faller snabbt. Väljare inser att de inte är regeringsdugliga samt att deras löften aldrig kommer infrias. Litegrann som när Brexit-sidans företrädare nästan togs på sängen av framgångarna (och ansvaret) med följden att de hoppade av. Men att tänka att det först måste bli värre för att sedan kunna bli bra är sällan en effektiv strategi.
Vinner Hillary Clinton kommer många pusta ut, men bara tillfälligt. Det politiska landskapet efter valet kommer vara mer trasigt och polariserat än någonsin. Förtroendet för makthavare och det politiska systemet minskar antagligen ännu mer, samtidigt som Trump kommer göra sitt bästa för att göda konspirationsteorierna om riggade val, riggade medier (trots att hans huvudsakliga kampanjverktyg varit just gratis uppmärksamhet från traditionella medier) och en allmän misstro mot demokratin.
Vinner Donald Trump är det en seger för konservatism, högerextremism och en brun medvind världen över. Det här beskrivs träffande i slutet av den här artikeln hos Expo:
”Om Trump skulle vinna så kommer åtminstone ingen prata om Brexit längre. Då kommer valresultatet torna upp sig som en av vår tids mest avgörande politiska händelser. Det kommer att få eget namn och minnas som den dag då extremhögern reste sig ur andra världskrigets ruiner och återigen tog plats vid maktens bord.” – ur artikeln i Expo.
Bilden överst i inlägget tog jag själv på en båttur i San Francisco Bay för några år sedan. Apropå systemfientliga aktörer som ökar misstron mot etablissemanget är det en av ganska få baksidor av Silicon Valleys techvärld. Mer om det en annan gång.
Relaterade inlägg:
