”Extremhögern var bland de första att inse nätets potential för att organisera sig och rekrytera nya anhängare. På hatsajterna slipas taktiken för att angripa meningsmotståndare och framstå som starkare än de är.”
Så står det i inledningen av den här DN-artikeln där Kristofer Ahlström redogör för hur de högerextrema rörelserna använt internet – från början i brist på utrymme och uppmärksammhet från samhällsetablissemanget, och numera som en arena för mobilisering, hatattacker och konspirationer. Nu har rasismen släppts in i finsalongerna, det vill säga invalda rasister i våra beslutande församlingar, vilket också gjort att extremisterna kunnat ändra strategi på nätet, dock fortfarande med propaganda, hot och nätverksbyggande som viktiga ingredienser.
Några av de viktigaste rösterna för att förstå både den här utvecklingen och de sociala mediernas roll blir intervjuade i artikeln. Jag tänker på Lisa Bjurwald, Jack Werner, Brit Stakston och Henrik Johansson. Samtidigt får vi ett bra historiskt perspektiv av Heléne Lööw, docent på Uppsala universitets historiska institution. Journalisten My Vingren pekar också på den sociala aspekten av att delta i den rasistiska kampen:
”Både på hatsajter som Avpixlat och Fria tider, men även i Facebookgrupper och på interna forum, så är det en enkel, självklar och bekräftande gemenskap. Alla som tycker likadant får direkt uppbackning, stöd och en social gemenskap som jag tror att många saknar, säger hon.”
Jag själv är med på ett litet hörn och pekar på dels behovet av att inte ge upp i kampen om diskursen på nätet och dels att faktabaserade argument sällan får någon effekt i diskussioner med extremister:
”Det går aldrig att vinna en diskussion med populistiska rasister genom att presentera fakta, då fakta är ett relativt begrepp för dessa grupper. Deras mål är att skapa en skev bild av samhället för att sedan motivera sina egna förslag mot den bakgrunden, som i sig alltså är en kraftigt felaktig nulägesanalys.”