Det har varit en bra vecka när det gäller att belysa mannens ansvar och vinster i ett mer jämställt samhälle. I Fokus intervjuas författaren Junot Díaz om bland annat manliga strukturer och vad som krävs för att passa in mansrollen.
”Att vara en man i den grupp av vänner jag växte upp med krävde ofta att man levererade en uppvisning i manlighet. Hårdhet, självförtroende, aggressivitet. Inte femininitet, inte queerness, inte känslighet. Absolut inte intellektualism. Så alla lyfte skrot, alla var dumma i huvudet och försökte leva upp till bilden av en manlig stereotyp.” […] Han är villig att riskera att bli kallad sexist för att nå ut till män, säger han. Sina böcker ser han som kartor över manlighet vilka han hoppas kan vara »användbara i ett feministiskt projekt«.
– Om jag skrev om en manlighet som kvinnor skulle applådera så skulle män inte bry sig ett skit. En sak kvinnor inte kan göra är att skriva från en mans inre, säger Díaz, som tidigare kritiserat manliga författares oförmåga att skriva kvinnokaraktärer.”
Junot Díaz talar också om strukturellt våld i samhället. Hur det strukturella våldet behövs för att upprätthålla ett ojämlikt samhälle, vare sig det handlar om poliser som dödar unga och fattiga människor i Santo Domingo eller hur rika länder som USA placerar sitt strukturella våld utomlands. Jag tänker att det strukturella våldet självklart finns mitt ibland oss på hemmaplan och hur mäns våld mot kvinnor är ett tydligt exempel som går genom alla samhällsklasser och sociala strukturer.
En annan man som belyser alla mäns eget ansvar för varandras beteende och de strukturer som upprätthålls genom våld eller hot är anti-sexisten Jackson Katz. Under sin TEDx-föreläsning säger han så många smarta och intressanta saker att det knappt går att sammanfatta. Du måste se hela klippet, vilket lyckligtvis inte är längre än 19 minuter:
[Tipstack: Jack Werner]
Det här påminner mig om diskussionerna kring näthat tidigare i år och uppmaningen att visa digitalt civilkurage, men också att vända blicken inåt mot dig själv och se hur strukturerna och normerna tar plats även i det egna beteendet. Det här är något som de flesta män verkar vara väldig ovilliga att göra. Att se hur det inte bara finns ett ”vi och dem” utan att vi också ÄR dem, om än på ett annat plan, och med mycket mer subtila uttryck. I ett tidigare inlägg skrev jag bland annat:
”Att vända blicken inåt och identifiera hur strukturerna och åsikterna ibland har en klangbotten även hos dig själv skadar inte heller. Jag ser saker jag inte alltid är stolt över när jag reflekterar över mitt eget beteende, men jag försöker verkligen att analyser och reflektera varför och hur jag relaterar till det. Erfarenheten säger också att om någon vågar markera när någon utsätts för kränkande behandling kommer fler att ansluta. Då är första bollen i rullning. Låt oss börja där.”
Relaterat: Det jobbiga i att framstå som genusgnällig