Ännu en gång, Astrid i all sin fantastiskhet. Jag får typ gåshud och en tår i ögat. Så fint är det att läsa artikeln.
”Jag frågar vad hon tycker att rektorn och övrig personal på Tunaskolan borde göra nu. Räcker det med att målningen är borta? ”Nej absolut inte”, säger Astrid. ”De har mycket kvar att göra. De borde sätta sig ner och prata om det här på ett vettigt sätt, och verkligen analysera problemet ordentligt. Och om de inte klarar det själva, så borde de gå en utbildning allihopa. Det finns såna.” Hon låter väldigt bestämd när hon lägger till: ”Alltså, det här är saker de redan ska kunna, egentligen. De jobbar som lärare, de har ansvar för barn. Det är deras jobb att se till att de här barnen får med sig bra värderingar och lär sig rätt och fel. De har inte lyckats med det.”
Orkar inte riktigt tänka på de diskussionstrådar jag läst under veckan som alla fortsätter med sitt tröttsamma ”man måste väl få skämta lite” eller ”det har gått för långt” eller ”får man inte tycka något i det är landet längre”. Obs, true story. Människor tycker verkligen att det är rimligt av ett lärarkollegium och alla elever på en skola att håna och raljera kring en ensam 14-årig tjej för hennes sunda och sansade kritik.