Jag kan bara föreställa mig hur svart tillvaron måste kännas och hur dåligt man måste må för att på Twitter ropa ut sin ångest, och därefter söka hjälp från polisen i samma öppna kanal. Det som teologen och författaren Ann Heberlein gått igenom ikväll önskar jag ingen. Men mitt i det svarta fick hon hjälp från polisen på Södermalm som hörsammade hennes rop på hjälp, och det gör mig ännu mer övertygad om att våra myndigheter måste finnas och verka där vi människor finns och verkar. Jag vet att de redan gör det i stor utsträckning, men att det samtidigt finns mycket förbättringar kvar att göra.
Jag funderade länge innan jag skrev det här inlägget då Ann Heberlein blir väldigt utsatt genom både hennes eget twittrande, men också förstås genom såna här inlägg och analyser. Samtidigt har hon skrivit en bok om hennes sjukdom och återkommande diskuterat hennes tillstånd med omvärlden i olika sammanhang, vilket tyder på en vilja att informera och förklara hur den fungerar.
Ikväll fick många på Twitter en otäck upplevelse när de följde diskussionen, men känslan jag fick efter att ha läst de inblandades inlägg och alla de som försökte stötta Ann Heberlein (de flesta utan att känna henne personligen) är kärlek. Nätforskaren Marcin De Kaminski skriver till exempel: ”Alltså, att polisen på @YB_Sodermalm rycker ut efter att via Twitter blivit tipsade om att @AnnHeberlein behöver räddas – det är rätt fint.”
5 kommentarer
Bra val att skriva detta. Polisen kommer nära, blir angelägen, verklig och vi får alla se precis just det som vi vill att polisen ska vara – en trygg snabb hjälpare i nöd. Bland annat. Helt, helt rätt och starkt av både Ann och Polisen.
Jag är fortfarande osäker på om det är bra eller dåligt att hänga ut Ann Heberlein så här, men utifrån det jag skriver i inlägget, och alla inblandades öppna konversation (även från Polisens sida) lutar det åt att jag känner att det är okej. Min vinkel på det här är polisens agerande mer än Heberleins sjukdom. Det var det som jag blev imponerad av, och det är det som jag vill uppmärksamma.
Det jag alltid har sett som ett stort frågetecken när folk säger att polisen, och diverse andra myndigheter, ska finnas och verka där vi människor finns och verkar, är att sociala medier är så fragmentiserade och personaliserade. Polisen kan ”finnas på” ett torg, så att de ser oss och vi ser dem, men hur kan polisen ”finnas på” till exempel Facebook? Med alla dess diskussioner som bara vänner till vänner ser?
Det finns ju gott om öppna platser även på nätet. Jag tänker på stora facebookgrupper, eller grupper som inte kräver medlemskap för att se innehållet. Men framförallt handlar det i mina ögon om att finnas till hands när folk faktiskt aktivt söker polisen, som i fallet ovan.
Bra och nyanserat. Det är viktigt att vi alla vågar prata om psykiska sjukdomar och att det belyses från flera håll än bara ”dom som vet och kan”.
Jag vet då jag själv har samma diagnos som personen ifråga.