Jag tänker olika.
Å ena sidan vill jag inte hamna helt i händerna på kommersiella intressen när jag använder internet. Jag vill inte bli totalt kartlagd, analyserad in i minsta detalj och inlåst i lösningar och tjänster som alltid har en prislapp.
Å andra sidan älskar jag när jag får rätt erbjudanden baserat på vem jag är och mina intressen. När jag slipper massor av meningslösa annonser, slipper spam-mail i inkorgen och helt enkelt får en förbättrad användarupplevelse tack vare en individuellt anpassad tjänst eller sajt.
Cookies. Jag kan inte hata dem, men jag kan inte alltid älska dem heller. Och mest hatkärlek får jag nog när jag tänker på tredjepartscookies, dessa charmiga små luringar. Utan dem inga smarta integrationer mellan mina sociala konton och de sajter jag besöker i övrigt. Men samtidigt bildar de en analysmetod som skulle göra de flesta underrättelseavdelningar avundsjuka (hur kommersiella intressen och metoder ibland ligger före militär och polisiär spaning är för övrigt ett helt eget kapitel).
Varför tänker jag på mina små sociala medier-darlings tredjeparts-kakorna just nu tänker du? Det har att göra med den här storyn om hur Google lyckats lura Apples webbläsare Safari från att blockera de cookies som Google vill lagra i användarnas webbläsare. Det här gäller både för den vanliga Safari-webbläsaren (6 procent av marknaden) och för den mobila versionen (50 procent av mobilsurfar-marknaden). Målet med luret från Googles sida var att få bland annat ”+1-knappar” och andra typer av widgets kopplade till besökarens egna Google-konto. Om webbläsaren blockerar tredjepartscookies känner inte widgeten eller sajten igen den som besöker sidan och många finesser med integrerade kopplingar till sociala plattformar försvinner. En gilla-knapp från Facebook under ett blogginlägg är ett annat exempel på den här typen av användningsområden.
Så här skriver Ryan Singel i ett gästinlägg hos Wired:
Google said it used the backdoor so that it could place +1 buttons on ads it places around the web via its Adsense program, so that logged-in Google+ users could press the button to share an ad. Without the work-around, the button wouldn’t be able to tell Google which Google account to link the button to.
Han spekulerar även kring varför Google valde att manipulera Safari-webbläsaren på egen hand snarare än att få till en öppen diskussion med Apple om varför default-inställningarna för Safari är en blockering av tredjepartscookies, då dessa är en så stor del av både den sociala och annonsbaserade webbekonomin.
Given that Google announced it is backtracking on its privacy promises to users in order to create the mother of all online profiles by combining the data you give it to nearly all of its services, that secrecy may be more disturbing than the “crime” itself.
Jag tror inte att det finns något svart eller vitt i frågan om personlig integritet och ”osynlighet” kontra spårbarhet och tracking-metoder med kommersiella syften. Ibland gör verkligen det senare att min användarupplevelse blir så mycket bättre. Och ibland blir jag orolig över både makten och kontrollen, speciellt vid tanken på data i orätta händer. Hur tänker du?