Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: syrien

Fredrik Wass, foto: Malin Larsson

Så blev jag utpekad som ryss-sympatisör

Sen jag skrev ”Gott Nytt År” (på ryska) och ironiskt ”Make russia great again” på Twitter under en lördagkväll för några veckor sedan har personer som säger sig vara för ett starkare svenskt försvar länkat till tweeten med andemeningen ”se här, nu vet vi vilka sympatier han har, nu kommer det minsann fram”.

Please…

Jag har varnat för rysk propaganda i flödena i flera år, i inlägg på min egen blogg samt tidigare hos tidningen Resumé. Jag har sett konsekvenserna och minnet av den sovjetiska invasionen på plats i Afghanistan. Jag har under lång tid försökt peka på problemen med att pro-ryska aktörer är med och finansierar bland annat den svenska extremhögern i syfte att destabilisera det svenska samhället.

Men det går snabbt att etikettera folk såklart. Det misstaget gör jag även själv. Dock blir jag extra frustrerad över den medvetna viljan att missförstå för att göra poänger som inte har med vare sig person eller sammanhang att göra. En tillspetsad tweet från en fest i Stockholm blev snabbt ett bevisföremål, trots att du med ett fåtal googlingar lätt kan konstatera det orimliga i analysen.

Jag förstår varför de röster som behöver höras mest också är de som tystnar i den öppna debatten på nätet. Anti-rasistiska röster tystnar eftersom de inte orkar med hat-dreven som uppstår när de säger ifrån mot helt påhittade beskrivningar av verkligheten. De som vill diskutera riktiga problem som kan uppstå, kring till exempel flyktingmottagande, väljer att vara tysta eftersom de så snabbt stämplas som rasister och extrema.

Väldigt få men snabbt mobiliserade mobbar tillåts sätta agendan i svenska nyhetsmedier och i nätets diskussioner trots att majoriteten av oss människor absolut inte står bakom deras perspektiv.

Twitter och samtidsdebatten är så märklig just nu. För techvärlden tänker jag att det finns stora utmaningar men också möjligheter. Demtech har jag skrivit om tidigare, och jag tror fortfarande att det skulle kunna bli en av vår tids stora innovationsområden. Tittar man på riktig och inte ”alternativ” fakta lever vi redan i en utopisk framtidsdröm ur ett historiskt perspektiv, men människors upplevelse av samtiden är en annan.

Samtidigt borde miljöfrågan överskugga allt och göra alla andra frågor till perifiera icke-diskussioner, även om det förstås finns kopplingar mellan miljön och andra konfliktlinjer, som kriget i Syrien till exempel.

Relaterade inlägg:

God jul

God jul och nu hämtar vi kraft inför 2017

När folk frågar journalisten Magda Gad, på plats vid fronten, vad vi hemma i Sverige kan göra åt situationen är hennes svar tydligt. Fortsätt uppmärksamma det som pågår, fortsätta engagera oss i konflikten, ta del av information, bevaka utvecklingen, hjälp till både i praktisk handling och genom bidrag.

2016 har varit ett ganska hårt år för mig personligen. Jag var nära att gå in i väggen, gjorde två jobbyten, flyttade och massa annat på kort tid som åt upp mycket energi. Men jag fick också många fina stunder med nära och kära och kände hela tiden en enorm tacksamhet över att inte behöva oroa mig för att ha tak över huvudet, granatattacker i den stad jag bor i eller det obeskrivliga i att uppleva en samhällskollaps på nära håll.

Ja, om jag nu inte ska lyssna på sd-arnas falska verklighetsbeskrivning. Enligt den är vi vid ruinens brant även här i Sverige. Det kan förstås vara så, men inte av de skäl som rasisterna i riksdagen hävdar. Jag skulle snarare säga att det är dessa propagandamaskiner som utgör det största hotet mot en välfungerande demokrati. Det har historien visat oss många gånger.

Jag hoppas ändå att du njuter av det som du mår bra av, utan skuld eller plikt. Och så försöker vi samla kraft inför 2017 då vi har mycket att göra både i världen och på hemmaplan.

Vi ska fixa kriget, miljön och det svenska valet 2018. Så du vet. God jul och gott nytt år!

/Fredrik, San Francisco, 24 december.

Relaterade inlägg:

Mer information betyder inte alltid mer kunskap

Katrine Kielos erbjuder som vanligt intressanta perspektiv. Den här gången handlar det om hur tillgång till information inte alltid innebär mer kunskap om sakernas tillstånd. Jag tänker att vi inte reagerar när vi vet, utan när vi känner något. Empati, ilska eller sorg kommer inte som på beställning bara för att du kan se syriska rebeller bli bombade i realtid via en livesändning på Bambuser. Informationen måste omvandlas till betydelse, sammanhang och inlevelse.

”Ibland spekulerar man kring hur annorlunda andra världskriget hade utspel­at sig i dagens medievärld. Man tänker sig då att om vem som helst hade kunnat följa Warszawaupprorets döende minut för minut över nätet, inte via ett meddelande från en underjordisk radio uppläst för delegater, då hade omvärld­ens reaktion varit annorlunda. Förintelsen hade medan den inträffade varit något annat än lösa artiklar och notiser, vilket den exempelvis i hög grad var i New York Times. Men att vi kan följa utvecklingen i Syrien i realtid i alla kanaler verkar inte öka vårt engagemang.”
Ur Titta alltid efter dem som hjälper – Katrine Kielos

Min egen erfarenhet är att möten med människor och resor i världen skapar bättre förutsättningar att omsätta ny information till kunskap. Att veta hur du påverkas av att leva i en konfliktzon gör att filmklipp från platser långt borta blir mer levande, skapar mer reaktioner, blir till kunskap och inte bara information. Men alla kan inte resa runt i världen för att bli rik på möten, människor och insikter. Utmaningen ligger i att skapa igenkänning och identifikation med människor och situationer väsensskilda från vår vardag. Där spelar kulturen en bärande roll, kanske den viktigaste av alla. En roll som innebär att skildra, förklara och skapa igenkänning i det som är främmande.

Kulturförakt är människoförakt och historieförakt.

Relaterade inlägg:

The horror of Homs

Relaterade inlägg:

Det blev en hybridjournalist

Diskussionen om hur PR-branschen blir den som allt mer håller i trådarna i mediebranschens marionetteater är ständigt pågående. Och nu startar ännu en rond. Företagens enorma marknads- och PR-budgetar ska ställas mot anorektiska webbredaktioner med frekvens- och klickmål snarare än kvalitetsindex.

Idag skriver Dagens Medias nyhetschef Martin Schori en belysande text på Aftonbladet Kultur om bland annat myten kring webbens brist på lönsamhet, mediernas ovilja att följa läsarnas medievanor och hur de stora PR-byråerna nu även kommit att representera diktaturer och förtryck i svallvågorna från den arabiska våren. Och från Syrien kommer rapporter om hur aktivister torteras för att uppge inloggningsuppgifterna till sina Facebookkonton samtidigt som västföretag säljer övervakningsutrustning till diktaturregimen.

Martin Schori skriver:

Att det inte går att tjäna pengar på webben har blivit en sanning, trots att den gång på gång motbevisats. I år kommer, till exempel Aftonbladetsannonsintäkter på webben passera papperstidningens dito, samtidigt somDagens Industri drog in 44 miljoner kronor i ren vinst på webben i fjol. De slimmade redaktionerna kombinerat med en webb som skriker efter snabba nyheter har gjort det allt mer tacksamt att fylla tidningar och sajter med innehåll som förpackats av de allt starkare pr-byråerna och pressavdelningarna. Arbetsplatser som nu allt oftare befolkas av duktiga journalister som tröttnat på tidningarnas sparpaket och löneutveckling.

Vilken journalisttyp är Janne Josefsson? Antagligen inte en hybrid. (Foto: arkland_swe CC-BY-NC-SA 2.0)

Tillåt mig tänka högt. Ja, det är svårt att bli rik på att vara journalist eller på att driva mediebolag. Lönsam är en sak, men ett liv i överflöd något annat. Många av de starkaste medieföretagen har ägare som byggt sin framgång i en annan tid, på en annan typ av marknad. Att journalister väljer en tryggare och mer välbetald anställning på en PR-byrå är kanske inte alltid så svårt att förstå. Risken blir att de enda två typer som trots allt fortsätter tro på livet som journalist blir de som 1. inte har de sociala egenskaper som krävs för ett jobb som konsult eller inhousekommunikatör eller 2. är så självförbrännande och engagerade att de inte kan se någon annan tillvaro än det kall som de upplever att journalistyrket innebär. Den senare typen accepterar förstås dåliga löner, osäkra anställningsformer och en ofta pressad arbetssituation med höga leveranskrav. För allt annat blir otänkbart.

Kanske finns det en tredje typ. Hybridjournalisten. Den som ena dagen arrangerar events, föreläsningar och seminarium, ibland tillsammans med annonsörer och sponsorer, för att andra dagen skriva lagom granskande artiklar om samma bransch som annonsörerna tillhör… eller som deltar i branschevents och sociala sammanhang tillsammans med människor som de samtidigt bevakar i journalistrollen. Som ser nätverket av människor som en tillgång i det journalistiska uppdraget. Men vänta nu, det låter ju som jag… Men nu tänker jag bara högt förstås.

Foto: arkland_swe

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén