Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: Sveriges Radio (Sida 1 av 2)

Så används du och dina vänner som reklamverktyg av Facebook

I det senaste avsnittet av programmet Plånboken i P1 medverkar jag på ett hörn och pratar om hur vi på Facebook används som verktyg för företagen när de gör reklam riktad mot våra vänner. Du känner säkert igen fenomenet att flera av dina vänner har gillat en företagssida och så presenteras det i anslutning till sponsrat innehåll i ditt nyhetsflöde.

Det finns stora möjligheter att själv styra hur och vad som ska synas för dina vänner och hur företagen ska kunna använda sig av din information, men de flesta är inte inne och rotar i inställningarna hela tiden. Dessutom tillkommer det hela tiden nya marknadsföringsgrepp där default-läget brukar vara ett indirekt godkännande av villkoren, men med möjligheten att välja bort det (opt-out).

Det är inte konstigt att Facebook gör så här. Den personliga rekommendationen slår den mer anonyma annonsen varje gång, och kan annonsörerna knytas ännu närmare dess målgrupper så gynnar det både träffsäkerheten i annonseringen och Facebooks intäkter. Och det är inte alltid en dålig sak. Jag ser hellre relevanta budskap baserat på mina intressen i mitt flöde, snarare än bred och generell annonsering som ofta träffar fel. Men alla bör vara uppmärksamma på hur systemet fungerar samt veta att det går att ändra sina egna inställningar för att påverka synligheten.

Här kan du lyssna på inslaget:

”Med över en miljard användare runtom i världen börjar det sociala nätverket Facebook bli en självklarhet i mångas liv.  Och ju mer öppna vi är med vårt privatliv på Facebook, desto gladare blir företag som vill sälja saker till oss eftersom saker vi gör ger värdefull information om oss som konsumenter. Dessutom börjar vi, frivilligt eller ofrivilligt, bli allt större aktörer själva i företagens reklamkampanjer.” Plånboken i P1.

Relaterade inlägg:

Flera aktörer på maktens arena i Afghanistan

Idag nåddes jag av beskedet att SR-korrespondenten Nils Horner blivit brutalt mördad på en gata i Kabul, Afghanistan. Det här klippet är det som jag tycker fångar både utrikeskorrarnas situation och Nils Horners gärning på det mest gripande sättet. Och nu har Afghanistan skördat ännu ett offer.

Jag är orolig för den utveckling som landet står inför just nu. Jag tror inte att talibanerna kommer att ta över i samma stund som ISAF rullar ut de internationella styrkorna. Men den nuvarande regeringen och president Karzai har redan från början varit en svag spelare, att betrakta som en av många spelare på maktarenan snarare än den absoluta maktinstitution som vi i västländerna är vana vid att våra ledande demokratiska institutioner är. Och nästa månad är det presidentval, ett val där byinnevånare kommer fråga sin byäldste vad de ska rösta på. Ett val som i många stycken är en hybrid mellan en demokratisk omröstning och ett klansamhälles uråldriga maktutövning.

Den afghanska arméns befälhavare är i många fall före detta krigsherrar och Mujahedin-krigare, samtidigt som de under åren med ISAF-stöd och mentorskap fått både modern militär utbildning och resurser att bygga upp armén. Detsamma gäller landets politiker. Landet riskerar nu att återigen hamna i ett inbördeskrig där folkets lojalitet följer folkgrupper snarare än nationsgränser.  Frågan är hur den nu relativt välfungerande (i alla fall i jämförelse med den afghanska polisen) armén skulle hantera det.

”Ni har klockorna, vi har tiden” är ett talesätt från Talibanerna som brukar användas för att visa på hur dyra och tidsbegränsade insatser från det internationella samfundet ska ställas mot ett mycket mer långsiktigt perspektiv. Talibanerna kan helt enkelt vänta ut sin motståndare och samtidigt störa den tillräckligt för att vända opinionen på hemmaplan. Det alltid en begränsning i hur länge de deltagande nationernas regeringar kan låta det vara politiskt motiverat med en insats i utlandet där landets unga soldater då och då kommer hem i liksäckar.

Talibanerna har väntat och nu är tiden kommen. Men de är inte ensamma på maktens arena. Nästa kapitel i historien om Afghanistan är precis på väg att börja skrivas, i en bok som är oändlig.

Uppdatering: Jag fick ett tips från Per-Ola Mjömark om den här EU-rapporten som kan vara intressant i sammanhanget. Från beskrivningen:

”In anticipation of the drawdown of Western forces, Beijing has been making it clear to both friends and rivals that, unlike the aftermath of Soviet withdrawal, it will not sit on the sidelines and watch the country slide into civil war”

Afghanska polisen - uppställningAfghanska poliser vid en uppställning på en lokal polisstation i Mazar-e Sharif, våren 2010. Foto: Henrik Eskilsson

 

Relaterade inlägg:

Sveriges Radio använder Twitter som intranät

Exakt hur mycket ett tecken i tiden är det att kanalchefen för Sveriges Radio i Göteborg, Ylva M Andersson, använder Twitter som intranät när hon efterlyser redan SR-anställda till ett jobb? Jag gillar transparens och öppenhet och har själv arbetat på Sveriges Radio med både lyssnardialog och sociala medier-research. Under min tid på SR förekom det ganska ofta diskussioner om programinnehåll och annat mellan kollegor, helt öppet på Twitter. Ändå reagerade jag på den här tweeten från Ylva Andersson som skrevs den 9 april (och retweetades av @nyhetschefjonas ikväll). Jag funderar på hur dåligt de interna kommunikationsvägarna måste fungera när en måste efterlysa intern kompetens på det här sättet. Vad säger det om Sveriges radio och vad säger det om den kultur och de kluster som skapats på Twitter?

Anställd på SR och sugen på att jobba som Eko-reporter i #gbgftw ett halvår? Hör av dig till vår programchef @TomasWahlund!  #mediejobb

”Anställd på SR och sugen på att jobba som Eko-reporter i #gbgftw ett halvår? Hör av dig till vår programchef @TomasWahlund! #mediejobb”

Det finns förstås många skäl att öppet berätta om interna rekryteringar. Dels hjälper det till att skapa en bild av vilken typ av tjänster som finns på företaget och att det till exempel satsas inom specifika områden. Det blir en form av employer branding. I bristen på ett synligt och använt intranät kan det också fungera som ögonöppnare inom organisationen där medarbetare på andra stationer får insyn i verksamheten och dess behov (vilket verkar vara den mest rimliga orsaken i det här fallet).

Henrik Tornberg är konceptutvecklare på Digitala Medier hos Sveriges Radio och när jag konstaterade att företaget använder Twitter som intranät svarade han: ”har man sett vårt intranät förstår man varför”.

har man sett vårt intranät förstår man varför

”har man sett vårt intranät förstår man varför” – Henrik Tornberg

 

Relaterade inlägg:

Låt den rätte komma in

Caroline Björkgren och har intervjuat Ring P1:s dialogredaktör Gabriel Holmqvist som jobbar med att hämta in åsikter från nätet, och han säger många kloka saker kring kommentarskultur och moderering.

”När man fått en hygglig samtalston gäller det att behålla den. Och det gör man bäst genom att fortsätta ställa motfrågor och visa andra debattörer att man tar deras inlägg på allvar.
– Har man bett om kommentarer bör man också visa att man är intresserad av vad folk skriver. Ett sådant intresse tror jag också kan bidra till att debattonen på nätet blir bättre.”

Läs mer på Internetworld.se.

Relaterade inlägg:

Poddandet fortsätter bre ut sig

Som jag förutspådde i januari så verkar 2012 bli något av ett podcast-år. Alla ska podda helt enkelt, och själva tekniken för att göra det måste sägas ha haft ett extremt långsamt genomslag. Podcastingfenomenet har tuggat på lite i skymundan i många år och först de senaste åren när profilerade mediemänniskor börjat podda märks det skillnad även hos de större lyssnargrupperna. Nyligen medverkade jag i ett Studio Ett-inslag om podcasting, producerat av Hanna Nordin. I inslaget berättar bland annat Andres LokkoSigge Eklund, Jenny Strömstedt, Fredrik Wikingsson och Kristoffer Triumf om hur och varför de poddar, och du får följa med bakom kulisserna vid inspelningen av Alex och Sigges podcast.

Några tips om du vill göra ett framgångsrikt podcast-program är att du redan har en målgrupp och en plattform som du tar med till podcastingformatet. Det är några av slutsatserna som kommer fram i inslaget. Det verkar också funka bra att vara två män i medelåldern för att nå ut.


Själv kan jag stolt meddela att Maktministeriet (podden jag gör tillsammans med Josefine Hådell och Julia Skott) har blivit nominerad till Svenska podradiopriset i ett gäng olika kategorier. Så gå gärna in och rösta på din favorit se vilka som nominerats (omröstningen har inte startat ännu).

Inspelning av Maktministeriet

 

Relaterade inlägg:

Sanningen om innebandypappan

Ibland blir det lite konstigt, som när de som finns till för att analysera och bevaka hur medierna gör sitt jobb, till slut blir de som själva gör det medierna skulle gjort från början. I det här fallet handlar det om hur programmet Medierna beslöt sig för att ta reda på sanningen bakom innebandygate, historien om en pappa som enligt de första uppgifterna ska ha övergivit sin son utanför en sporthall för att sonen spelat för dåligt.

Var det en eller två pojkar? Och hur kommer det sig att pappan fanns på samma plats utanför Fyrishov, trots att det rapporterades om att han åkt hem till Stockholm igen? Och hur kunde man ringa från pojkens mobiltelefon till pappan när pojken inte ens hade någon telefon med sig?

Tidningen som först publicerade historien försökte inte ens få den bekräftad innan tidningen gick i tryck. Och när  SVT berättade om händelsen slog de fast att nyheten hade hänt, utan att ringa ett enda samtal för att ta reda på om nyheten om den så kallade innebandypappan verkligen var sann. Vi på Medierna är de första journalisterna som faktiskt har pratat med en pappa till en pojke som stod utanför Fyrishov i kortbyxor i lördags. Och vi är de första som pratat med ledaren som plockade upp pojken och tog honom till pappans bil. De berättar en helt annan historia än den ni hört i veckan. 

”Never kill a good story” är det jag tänker så här i efterhand. Det finns helt enkelt vissa berättelser som blir så starka att de lättar från sitt ursprung och blir till moderna folksagor, tänkta att avskräcka, beröra eller engagera. Då spelar sanningshalten uppenbarligen mindre roll. Det blir viktigare att historien bekräftar något hos oss själva eller samhället, att berättelsen fångar tidsandan och blir till ett debattunderlag. Det blir farligt.

Relaterade inlägg:

Sveriges bästa satirprogram

Satir är svårt. Humor är svårt. Verkligen svårt. Bra satir kräver inte bara intelligens och talang, utan även resurser. Svenska försök till politiska satirprogram, som Elfte timmen, blir ofta (med all rätt) sågade, även av kollegorna. Många sneglar åt amerikanska The Daily Show med John Stewart eller The Colbert Report med Stephen Colbert, två fantastiskt bra program som inte bara är roliga och underhållande, utan även bjuder på faktisk nyhetsrapportering. Tittaren får både koll på det politiska spelet och de senaste nyheterna samtidigt som programmet har ett kritiskt och humoristiskt anslag.

När ett satirprogram bjuder på både rolig och syrlig kritik samtidigt som jag får reda på vad som faktiskt hänt, blir det som bäst. När satiren står mitt i nyhetsflödet och när kängor riktas åt alla aktörer på både den politiska skalan och i samhällshierarkin, då blir det riktigt bra.

Varför har inte Sverige ett The Daily Show? undrar en del. Varför är inte svenska satiriker lika roliga som John Stewarts enorma stab av manusskrivare? frågar andra. Frågorna vittnar om att personen som undrar inte lyssnar på Tankesmedjan i P3.

Tankesmedjan är i dagsläget Sveriges bästa satirprogram. En timme, fyra dagar i veckan (måndag till torsdag), av lyxig samhälls- och kultursatir. Jag poddar varje sändning och blir imponerad av den höga lägstanivån. Senaste veckan har Emma Knyckare briljerat, men kanske är det krönikorna med aktuella ämnen som jag gillar mest. Redaktionsmedlemmarna kommer och går känns det som, men programmet behåller sin känsla och sitt tilltal. Sarkastiskt och lite besserwisser-mässigt, men alltid spot on, oavsett om jag håller med om åsikterna eller inte. Kanske är det sistnämnda det viktigaste beviset på storheten.

Tack Hanna Olsson, Simon Svensson, Sara Hansson, Jonatan Unge, Nanna Johansson, Moa Sandblad, Ola Söderholm, Emma Knyckare, Liv Strömquist.

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén