Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: socialdemokraterna

Katrine Kielos beskriver edgerank för Stefan Löfven

Funderar du på varför vissa av dina statusuppdateringar på Facebook får mycket uppmärksamhet i form av kommentarer och likes medan andra tycks helt ointressanta och förblir okommenterade? Det är lätt att tro att det bara handlar om innehållet, det vill säga hur intressant eller ”aktiverande” uppdateringen är. Men sanningen är lite mer komplex än så. Det handlar också hur och när du publicerar något samt vilket format det har. Ännu en aspekt handlar om hur många som redan gillat eller kommenterat det du publicerat, och det finns olika tröskelvärden som gör att när något får många reaktioner så syns det för ännu fler personer som följer dig och kan således få ännu fler reaktioner (som en slags positiv spiral-effekt).

Om du länkar till något som tar besökaren bort från Facebook och in på en annan sajt så rankas det lägre än om du publicerar en vanlig statusuppdatering utan en länk. Om du lägger upp en bild så rankas den också högre än en länk. Alla de här mer eller mindre föränderliga reglerna finns i Facebooks edgerank – en algoritm som beskriver hur och vad som ska visas i ditt nyhetsflöde på Facebook. Exakt hur edgerank fungerar är precis som Googles sökalgoritm inte helt officiellt, men i huvudsak avgörs exponeringen av uppdateringar i ditt flöde av tre saker:

  1. Din relation till den som publicerat innehållet.
  2. Hur innehållet är viktat (dvs. hur Facebook rankar en text, en bild, en länk, ett videoklipp eller annat gentemot varandra)
  3. Tiden när uppdateringen gjordes.

Källa: Wikipedia

Det är väldigt intressant att läsa ledarskribenten och s-debattören Katrine Kielos brev till partiledaren Stefan Löfvén där hon väldigt bra och enkelt förklarar hur en vettig kommunikationsstrategi för Löfvén skulle kunna se ut. Hon ger också några konkreta råd som beskriver hur edgerank fungerar (även om det inte nämns i texten).

”När du nyss postade en länk till Svenska Dagbladet om hur Reinfeldt slarvat bort 97 miljarder i Nuon-affären drev du följare bort från din sida och till Svenska Dag­bladet. Men de flesta klickade inte ens och förstod därför inte heller vad det gällde. Folk på Facebook är rätt ovilliga att klicka på länkar som leder bort från Facebook.

Du bör i stället posta bilder med budskap inklistrade som folk kan dela. Du hade kunnat låta någon göra en liten bild av Reinfeldt med texten ”Om man har slarvat bort 97 miljarder bör man svara på frågor om det” samt en liten sosseros i hörnet. […] Den bilden hade väldigt många av dina 14 000 följare delat med sina vänner. Helt och hållet utan att du behövde bygga någon kampanjsajt.”

Katrine Kielos beskriver trenden hos svenska politiker och pr-konsulter att åka till USA och göra studiebesök hos presidentvalskampanjernas staber och sedan komma hem med stora visioner och häftiga lösningar på ganska enkla problem. Ibland kanske det är enklare att skicka ett e-mail eller att faktiskt ha ett någorlunda vettigt budskap som inte bara handlar om ”fred på jorden och mer av allt till alla”-luddiga formuleringar.

Det tar inte speciellt lång tid att lära sig förstå hur edgerank fungerar, men självklart måste det finnas ett innehåll som har substans för att det ens ska nå ut. Genom att bygga starka relationer och vara tydlig i sin kommunikation kommer ens budskap också delas av fler, i alla fall om det du har att säga känns relevant. Budskapet måste också vara socialt, det vill säga vara något som andra vill berätta för sina vänner. Det räcker inte att det är ”rätt” eller ”viktigt”.

Den här bilden la jag upp i mitt Facebookflöde efter att ha insett hur edgrerank fungerar. Ibland är det frustrerande när till synes meningslösa saker är det som ger mest gensvar, men det är också mänskligt.

Den här bilden la jag upp i mitt Facebookflöde efter att ha insett hur edgrerank fungerar. Ibland är det frustrerande när till synes meningslösa saker är det som ger mest gensvar, men det är också mänskligt.

Relaterade inlägg:

När tradition står framför smidighet

Igår dominerades nyhetsflödet av nyheten om Håkan Juholts avgång. Många etermedier körde extrasändningar. Expressens Niklas Svensson var sliten efter att ha kört live från sveavägen och sossarnas partihögkvarter i flera dagar, men han höll ställningarna även på Flanaden i Oskarshamn och hade antagligen de bästa livebilderna från presskonferensen ihop med TV4. Ljudmässigt gick det utmärkt att lyssna på Alltid Nyheter (massor av röster om avhoppet här) eller Ekot i Sveriges Radio.

Vad som dock förvånade många var SVT. Samtidigt som jag tittade (och lyssnade) på när Håkan Juholt började sitt avskedstal i shoppinggallerian i Oskarshamn ser jag hur SVT:s tyckarpanel fortfarande höll på med ”inför-snacket” i Rapport-soffan. Under några förvirrade minuter diskuterade de vidare och lämnade sedan över till SVT:s Kerstin Holm som var med live från sveavägen (!). Kerstin Holm var lika förvirrad och återberättade i princip att hon hört på radion att Juholt avgått. TV-huset har aldrig känts mer långt ifrån händelsernas centrum än så.

Det visade sig att SVT:s stora feta sändningsbuss, fylld med enligt egen uppgift rutinerad personal, hade drabbats av ett tekniskt fel precis innan presskonferensen skulle börja.

15 minuter före sändning upptäcktes dock att ljud och bild inte kunde nå kontrollrummet i Stockholm. Hela satellit-utrustningen behövde startas om, en process som är tidsödande och omfattar bland annat en ny satellitsökning. Först 15.12 kunde SVT sända Håkan Juholts presskonferens i sin helhet.
Ur artikeln Haveriet fullständigt oacceptabelt på SVT.se

När jag läser om såna här missar tänker jag på hur traditionella metoder ibland kan stå i vägen för till synes enkla lösningar. Det blir utan tvivel riktigt bra kvalitet på både ljud och bild när stora sändningsbussen är med i spelet. Men, och det här är ett viktigt men, det finns ju alternativ. Om jag 15 minuter innan sändning insett att det inte finns en fungerande kontakt med TV-huset hade jag nog sprungit in med en mobilkamera och dragit igång en bambuser-sändning eller använt någon av de andra livestreaming-tjänsterna som finns.

En halvdålig liveström i en mobilkamera via 3g- eller 4g-nätet måste väl ändå vara bättre än absolut ingenting (som nu blev resultatet). Frågan är hur SVT:s backupsystem ser ut, om det nu finns ett sådant. Det framgår inte i artikeln. Och kanske är det just när det krisar och strular som det blir tydligt hur ryggmärgsbeteendet ser ut, och hur långt en organisation egentligen nått i innovationsarbetet, trots inspirationsföreläsningar om framtidens journalistik eller vid-sidan-av-projekt som Nyhetslabbet.

Nu ska det startas utredningar och tillsättas haverikommissioner och whatnot på SVT, vilket säkert är bra på alla vis. Men jag kan inte släppa bilden i mitt huvud på en kvicktänkt tekniker eller journalist som med några snabba steg kliver in i gallerian där presskonferensen pågår och resolut tar upp sin mobil (om än privat eller jobbets) och börjar sända. Det är ju nyheter det handlar om, inte kvalitetsdrama eller långfilm.

Live-sändning skapar äkthet och nu-känsla, då kan kvalitén komma i andra hand. Och de förvirrade minutrarna i Rapport-soffan hade blivit till ett spontant och kanske lite yxigt, men i alla fall live-mässigt acceptabelt inslag.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson skriver också om mediebolagens logistik- och utrustningsituation. Hans slutsatser blir dock lite annorlunda. Han verkar istället tycka att det är åt andra hållet vi ska gå. Fler infravärmare till frysande reportrar. Mer utrustning och resurser för att säkra leveransen, och en syn på de lättviktiga sociala medierna (där jag antar att mobiltjänster som Bambuser kan sägas ingå) som en referensyta snarare än något som bidrar till rapporteringen:

Gissningvis har den som har tid att tänka ut ironiska hashtags till Twitter om politikbevakningen aldrig satt sin fot vare sig på en nyhetsredaktion eller inne på Sveavägen 68, så sådan kritik kan man ju helt förbise.

Mattsson tycker även att socialdemokraterna inte var tillräckligt snälla när högprofilerade politiska reportrar som Mats Knutson och K-G Bergström inte blev insläppta i foajén på S-högkvarteret utan fick vänta utanför i kylan.

Nåja, att nyheterna ska anpassa sig till medierna snarare än tvärtom kanske är ett drömscenario ur en logistisk synpunkt för mediebolagen. Men det är nog de enda som när en sådan dröm.

Uppdatering: Thomas Mattsson har bemött ovanstående i kommentarsfältet, se nedan.

Relaterade inlägg:

Drevet och makten

Idag vid 15.00 satt många politiska tyckare och mediedebattörer redo att trycka på publicera-knappen i sina olika blogg- och publiceringsverktyg. Tre minuter, och ett avgångsbesked senare, kom en samling väl förberedda analyser kring Håkan Juholts fall, som antingen var för eller emot medierapporteringen. Röster som var för eller emot analysen att det var Juholts egna misstag och återkommande snubbelsteg under sin tid som partiledare som låg bakom avgången.

Håkan Juholt (Foto: Socialdemokrater på flickr, (CC BY-NC-ND 2.0)

Kanske är det som Marcus Jerräng säger, att det faktiskt går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att det faktum att Juholt klantat till det upprepade gånger vilket till slut blev ohållbart, går att kombinera med tanken att medias rapportering varit obalanserad och i jakt efter ett byte att fälla.

Under hösten har jag jobbat på en nyhetsredaktion och sett turerna kring Juholt ur ett nyhetsperspektiv. Det är min bestämda uppfattning att mediedrev inte uppstår ur tomma intet, att de heller inte pågår utan bränsle och att det faktiskt finns metoder och sätt att hantera mediernas tryck som kan vara bra och mindre bra. Det utesluter förstås inte att det dels finns gott om exempel på individuella övertramp som bidragit till mediekritiken och dels en ibland oreflekterad rapportering utan tid för eftertanke (som vid alla typer av drev).

Jag stannar mitt resonemang där. Tråkigt jag vet. Men det sägs och har sagt så otroligt mycket om Håkan Juholts uppgång och fall att mina egna tankar om det känns uttjatade redan när de uppstår. Min röst är inte unik.

Några andra som tänkt är Martin Jönsson, redaktionschef SvD:

Den akuta krisen som till slut ledde till hans avgång uppstod heller inte via något avslöjande i medier, utan när han fick ägna sig åt just att prata politik – dessutom på sitt specialområde. Hans misstag där, som skildras i det här reportaget, spädde på den interna kritiken. Det var det som fällde honom. Inte någon hämndlysten mediemobb.

Paul Ronge, PR-konsult, skriver:

det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut.

och Anders Mildner skriver (Uppdatering: Inlägget skrevs EFTER klockan 15.00 enligt egen utsago i kommentarsfältet)

Att jag ser Juholts avgång som en sorglig dag för svensk journalistik beror inte på några som helst politiska ställningstagande, utan att jag är övertygad om att framtiden för oss alla faktiskt blev lite sämre.

För övrigt rekommenderas Ledarredaktionens stora guide till Occupy 68:an av Daniel Swedin på Aftonbladet. En liten satir om mediepossyt utanför sossarnas högkvarter under veckan.

Avslutningsvis ett klipp från Almedalen där Petter Karlsson lyckades fånga en förmodat gladare Håkan Juholt än idag, för en mustasch-kommentar.

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén