Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: press

Så går det till att vara expert i TV

På förekommen anledning repriserar jag det här inlägget från Resumé som handlar om hur det går till att vara gäst i Aktuellts nyhetssändning. Jag sitter just nu i sminket för en ny medverkan i studion, och hittills har den gått till nästan identiskt som förra gången.

Fredrik Wass SVT

Första gången jag satte min fot i en tv-studio var när jag själv stod bakom kameran. Under studietiden jobbade jag extra som fotograf på en av TV4:s lokalstationer. Jag jobbade både med att sköta studiokameror i direktsändning och att följa med reportrar ut för att göra lokaljournalistik ”på fältet”.

Studio-vanan har jag fått användning av när jag senare i min karriär fått agera talesperson eller expert i olika media-sammanhang. Som journalist, bloggare och nu kommunikationskonsult blir jag ibland tillfrågad om att uttala mig kring trender på webben, Facebooks framfart, företag som gör bort sig på nätet, integritetsfrågor, musikbranschens digitala förflyttning, sociala medier i allmänhet eller något annat webb- och it-relaterat.

Igår var det dags igen. SVT Aktuellt ringde och ville att jag skulle kommentera hur nätkampanjer som #BringBackOurGirls och #Kony2012 fungerar, och om många människors engagemang på nätet verkligen får någon effekt i praktiken eller bara leder tillslacktivism (det korta svaret är: Det beror på). Inslaget kan du se 37 minuter in i sändningen, men det jag tänkte skriva om är själva processen det innebär att vara med i 3 minuter direktsänd intervju i ett av Sveriges största nyhetsprogram.

Det som syns i rutan är ju lite av ett konstruerat samtal. Upplägget för att vara gäst i olika nyhetsprogram är ganska lika, oavsett vilken radio- tv- eller webb-tv-sändning det handlar om.

Så här gick det till igår och så går det oftast till enligt min erfarenhet:

1. Får under dagen ett samtal eller ett sms från en researcher eller redaktör som 1. Beskriver att de ska göra ett inslag kring ett visst ämne och frågar om jag 2. är tillgänglig för att vara med i direktsändning, ofta samma kväll (logistiken är ofta avgörande, då det är ont om tid och redaktionen vill säkra upp att man faktiskt kan vara med och ta sig till studion, alternativt vara med via länk eller telefon – mer vanligt inom radion).

2. Vid det första samtalet gör researchern en förintervju och ställer frågor som liknar de som kommer ställas under det riktiga inslaget i nyhetsprogrammet. Här resonerar man ofta om lite olika spår och vinklar för att hitta en kärna med ett tydligt budskap. Eftersom det är så ont om tid för intervjun i sändningen (ofta max 3 minuter) är det viktigt att snabbt komma till poängen. Vanligtvis hinner programledarna inte ställa mer än 3-4 frågor innan de rundar av och sändningen fortsätter.

3. Efter samtalet börjar jag fundera på vad jag tycker är viktigt att få sagt, med erfarenheten att hälften av det ändå inte kommer att rymmas på den korta tiden. Jag jobbar vidare med andra saker på jobbet, men har mentalt börjat förbereda mig för sändningen senare på dagen.

4. Programledaren hör av sig under dagen (händer inte alltid) för att prata igenom ämnet en gång till. Ofta har hen fått ett antal frågor från researchern som nu ställs till mig ytterligare en gång. Det här skapar en trygghet hos båda parter kring vad diskussionen/intervjun kommer att handla om och vilken sorts svar jag kommer att ge i direktsändningen.

5. Programledaren eller researchern tar mina adressuppgifter och beställer en taxi till ett specifikt klockslag med marginal för att jag som gäst ska hinna till tv-huset och bli sminkad samt eventuellt hinna försnacka lite med programledaren på plats.

6. Jag tar på mig kläder utan synliga logotyper (om det är public service) samt ej vitt eller med täta mönster, vilket kan störa bilden.

7. Taxin hämtar mig hemma (om det är en kvällssändning) eller där jag råkar befinna mig och tar mig till tv-huset/tv-studion där en person möter upp mig i receptionen och tar mig till sminket. Som man utan hår går sminkningen snabbt. Min erfarenhet är att TV4 lägger mer tid på smink och hår rent generellt jämfört med SVT. TV4:s gäster blir helt enkelt fixade lite mer, framförallt kvinnliga gäster. Det är förstås ingen slump utan ingår i kanalens visuella profil.

8. Efter sminkningen tar jag plats i lobbyn/väntrummet. Där brukar det alltid sitta andra gäster som ska vara med i programmet och ibland småpratar man lite innan. Ska man vara med i en paneldiskussion kan det finnas en fara i att prata av sig för mycket med de andra före sändningen. Försöker då att prata om allt annat än just ämnet vi är där för att diskutera.

9. Under ett inslag, eller under väderpresentatörens dragning lotsar en studiovärd eller ljudtekniker in mig till min plats i studion samt sätter på mig en mikrofon. Hinner snabbt hälsa på programledaren (om det inte är gjort tidigare) och brukar sedan mentalt fokusera på de frågor jag vet ska komma, samt ta en slurk vatten för att inte tappa rösten mitt i sändningen.

10. Någon form av påa görs där programledaren läser en inledningstext från prompter, alternativt så visas ett färdigproducderat inslag. Därefter startar själva intervju i stil med ”Och då säger vi välkommen till Fredrik Wass, kommunikationsrådgivare…”

11. Programledaren ställer sin första fråga och jag svarar på den för för tredje eller fjärde gången den dagen. Ändå känns det inte som en repetition av det jag sagt tidigare, utan ofta dyker det upp nya vinklar och spår när man väl är på plats. Är det flera programledare turas de om att ställa frågor, vilket också brukar bli lite mer spontant.

12. Under intervjun försöker jag avläsa i programledarens kroppspråk och ögon hur långt det är kvar av tiden och om hen vill att jag ska utveckla eller avrunda mina svar. Efter några minuter, precis när det känns som att man blivit lite varm i kläderna och hamnat i en intressant diskussion är det dags att gå vidare.

13. Jag sitter kvar på min plats medan programledaren påar nästa inslag eller lämnar över till en kollega. I nästa lite längre paus kommer en studiotekniker/studiovärd fram och tar bort mikrofonen. Jag säger hejdå till folket i studion, går ut och får en taxi beställd. Slår på mobilen i taxin hem och får några sms från vänner som sett mig i tv och vill påpeka just det.

14. Den kvardröjande känslan bruka vara att min medverkan kändes helt okej, men att jag ville få sagt mer och kanske svarat på ett mer ekonomiskt sätt (dvs. färre ord för samma innehåll). Men jag kan villkoren för den här typen av inslag och vet att det aldrig kan bli en helt igenom faktaspäckad kommentar. Istället handlar det om att nyansera ett ämne eller ge perspektiv på ett inslag.

Tidsåtgången för mig som gäst för att medverka i 3 minuter nyhetssändning motsvarar ungefär en halvdag utspritt över en eller flera dagar, beroende på hur tidigt redaktionen hör av sig. Behöver jag göra egen research kring ämnet ökar förstås tiden det tar att förbereda sig.

Jan Gradvall har tidigare uppmanat alla frilansare att alltid ta betalt för sin medverkan i olika program. Emanuel Karlsten har också skrivit om det.

För mig som heltidsanställd konsult kan det sägas vara en del i jobbet. Att ha gäster i nyhetsprogram är ju ett välbeprövat koncept och bryter av från växelspelet mellan klassisk prompterläsning blandat med förproducerade inslag.

En aspekt att tänka på är att både fysisk tillgänglighet samt vanans makt spelar roll i valet av experter eller analyspersoner. Valet av person utgår förstås från sakkunskap, men även andra faktorer spelar in. Har personen varit med tidigare (dvs är personen van att prata i tv)? Brukar personen kunna sammanfatta det hen vill säga på ett tillgängligt och kortfattat sätt? Om det är en expert, verkar hen förtroendeingivande? Olika typer av program har förstås andra urvalskriterier.

(Det här inlägget kom till på uppmaning av en kollega som tyckte att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det egentligen går till bakom kulisserna när någon blir inbjuden att medverka i en sändning).

Relaterade inlägg:

Så skriver du ett pressmeddelande – del 1

Det händer hela tiden, nästan varje dag. Som journalist och bloggare får jag nyhetstips i olika former skickade till mig, oftast via mail. Jag tänker på hur mycket bättre utskicken skulle kunna bli med bara några enkla justeringar. Jag har själv jobbat med kommunikation på informationsavdelningar i offentlig och privat sektor och vet hur det är att sitta på andra sidan. Hur lätt den externa blicken försvinner till förmån för inifrån-och-ut-perspektivet. Hur definitionen av en nyhet går från att vara något nytt för många till något nytt för den egna organisationen. Men också hur diverse designmanualer och tekniska aspekter påverkar situationen.

Det här ämnet aktualiserades häromdagen när den klass som just nu läser Strategisk Kommunikation och PR på Berghs fick undervisning i just hur man skriver bra pressmeddelanden, av Mattias Sjöstrand. Jag gav mig in i diskussionen på Twitter där bland andra Anna Kjellander och Anna Westrin deltog vilket gav mig idén att sammanfatta mina egna erfarenheter.

Når du ut till de här människorna? (Bild från Almedalen 2010)

Obs, precis som att alla som jobbar med PR i olika former inte är exakt likadana, är förstås inte journalister det heller. Tonfall och approach när du kommunicerar med en ekonomijournalist skiljer sig antagligen mot hur du närmar dig en teknikbloggare, en livsstilsjournalist eller en landstingsreporter. Mina råd baserar sig alltså på mina egna erfarenheter, men går säkert att få inspiration av oavsett område. Jag skriver det här av egenintresse. Jag vill helt enkelt inte ha spam i min mailbox och har tröttnat på felriktad och dåligt strukturerad information utan ett tydligt budskap. Exklusiv information med embargon är ett eget kapitel, oklart om det kommer med i den här guiden.

Så skriver du ett pressmeddelande, del 1 – innan du börjar 

1. Skicka aldrig, aldrig, aldrig en pdf-fil.
De gånger det är motiverat att bifoga en pdf-fil med information är: Aldrig. Att specialdesigna ditt pressmeddelande ger sällan tillbaka något extra i form av uppmärksamhet, hur fina grafiska profiler du än har i ditt företag. Som journalist vill jag snabbt kunna behandla texten och klippa ut viktiga uppgifter, kontaktpersoner etc. till ett eget dokument. Jag vill heller inte sitta och vänta på att en grafiktung fil ska visas innan jag ser vad du har på hjärtat. Det går alldeles utmärkt att klistra in meddelandet direkt i ett mail, utan konstig formattering eller företagsloggor. (Hur ofta ser du förresten en redaktionell artikel som innehåller en företagslogotype? Rätt gissat: Aldrig, förutom om loggan finns på en byggnad eller liknande då en bild på fasaden kan få illustrera artikeln). Att länka till mer information är dock något helt annat, vilket jag ska återkomma till.

2. Återvänd till punkt ett.
Svara på frågan om hur ofta det behövs en pdf-fil i ett pressutskick. Svar: Aldrig.

Uppdatering: (efter påpekande från Sandrina i kommentarsfältet)
Inse att ovanstående även gäller till exempel word-filer, speciellt med konstiga makron eller versioner som inte går att öppna på grund av gammal version av Word eller liknande.

3. Varför är din information viktig?
Vad vill du? Varför tycker du min tidnings/bloggs/kanals läsare, lyssnare eller tittare ska få informationen? Jag får varje vecka pressmeddelanden i stil med ”Företaget X öppnar nytt kontor i staden Y”. Det behöver inte vara ointressant. Kanske kommer nyetableringen innebära 1000 nya jobb i staden Y? Skriv det. Kanske kommer det nya kontoret använda en metod eller teknik eller ett system som kommer att förändra branschen totalt? Skriv det. Och jag vet, ibland tvingar vd eller annan viktig person dig att skriva pressmeddelanden om skitgrejer som mest handlar om att ”få ut något” snarare än att ”utgå från något”, men försök ändå tänka till. Vad som är en nyhet skiljer förstås mellan olika medier och mottagare och då handlar det om att anpassa budskapet därefter. En supernischad branschtidning är förstås mer nördigt intresserad av ett specialområde än en av Sveriges största dagstidningar. Don efter person, eller nyhet efter mottagare kanske jag ska säga.

4. Sätt in dig själv i ett större sammanhang
Din nyhet kommer att bli dubbelt så intressant om du kan sätta in den i ett större sammahang. Vilka trender inom ditt område hänger ihop med det du vill kommunicera? Kanske finns färsk statistik som bekräftar att det du säger är relevant? Din nyhet kan bli den krok som behövs för att göra ett större reportage om ämnet eller en händelse som är relevant för läsarna. Berätta om det som händer utanför väggarna i din organisation, men som påverkar er. Många sakkunniga eller experter strävar efter att bli talespersoner för sin bransch. Det kan du bara bli om du vågar och kan prata om hur inte bara du agerar, utan även hur både konkurrenter och marknaden eller utvecklingen ser ut i stort.

5. Bra bilder
Om du inte redan har ett pressrum på nätet, skaffa ett. Här ska du redan ha samlat bra och högupplösta porträtt- produkt- och genrebilder, fria att använda. Dessa kan du enkelt länka till i pressmeddelanden (se, inga bilagor här inte). Det går inte att påpeka vikten av bra bildmaterial, och det gäller både för webb och tryck. Bra bilder gör alla glada, både den stressade journalisten som snabbt måste publicera sin egen artikel och välja ut en puffbild till texten, eller tidningsformgivaren som vill att sidorna ska fyllas med bra bildmaterial, eller bloggaren som vill att hens blogginlägg ska se intressanta ut. Lägg gärna upp många bilder, och från olika miljöer och sammanhang. Affärstidningen kanske väljer en mer seriös porträttbild medan livsstilsmagasinet som skriver om trender kanske vill ha mer action-laddade foton där det framgår hur din produkt eller tjänst används i praktiken. Om du vill använda en extern bildtjänst som Flickr eller Picasa så är det minst lika bra, det viktiga är som sagt att bilderna finns där och är tillgängliga.

Det här var del 1 av pressmeddelande-skolan. I kommande inlägg ska vi prata mer om hur du skriver själva texten samt vilka fallgropar det finns i ditt digitala pressrum.

Här är del 2.

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén