Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: pr (Sida 1 av 2)

Så går det till att vara expert i TV

På förekommen anledning repriserar jag det här inlägget från Resumé som handlar om hur det går till att vara gäst i Aktuellts nyhetssändning. Jag sitter just nu i sminket för en ny medverkan i studion, och hittills har den gått till nästan identiskt som förra gången.

Fredrik Wass SVT

Första gången jag satte min fot i en tv-studio var när jag själv stod bakom kameran. Under studietiden jobbade jag extra som fotograf på en av TV4:s lokalstationer. Jag jobbade både med att sköta studiokameror i direktsändning och att följa med reportrar ut för att göra lokaljournalistik ”på fältet”.

Studio-vanan har jag fått användning av när jag senare i min karriär fått agera talesperson eller expert i olika media-sammanhang. Som journalist, bloggare och nu kommunikationskonsult blir jag ibland tillfrågad om att uttala mig kring trender på webben, Facebooks framfart, företag som gör bort sig på nätet, integritetsfrågor, musikbranschens digitala förflyttning, sociala medier i allmänhet eller något annat webb- och it-relaterat.

Igår var det dags igen. SVT Aktuellt ringde och ville att jag skulle kommentera hur nätkampanjer som #BringBackOurGirls och #Kony2012 fungerar, och om många människors engagemang på nätet verkligen får någon effekt i praktiken eller bara leder tillslacktivism (det korta svaret är: Det beror på). Inslaget kan du se 37 minuter in i sändningen, men det jag tänkte skriva om är själva processen det innebär att vara med i 3 minuter direktsänd intervju i ett av Sveriges största nyhetsprogram.

Det som syns i rutan är ju lite av ett konstruerat samtal. Upplägget för att vara gäst i olika nyhetsprogram är ganska lika, oavsett vilken radio- tv- eller webb-tv-sändning det handlar om.

Så här gick det till igår och så går det oftast till enligt min erfarenhet:

1. Får under dagen ett samtal eller ett sms från en researcher eller redaktör som 1. Beskriver att de ska göra ett inslag kring ett visst ämne och frågar om jag 2. är tillgänglig för att vara med i direktsändning, ofta samma kväll (logistiken är ofta avgörande, då det är ont om tid och redaktionen vill säkra upp att man faktiskt kan vara med och ta sig till studion, alternativt vara med via länk eller telefon – mer vanligt inom radion).

2. Vid det första samtalet gör researchern en förintervju och ställer frågor som liknar de som kommer ställas under det riktiga inslaget i nyhetsprogrammet. Här resonerar man ofta om lite olika spår och vinklar för att hitta en kärna med ett tydligt budskap. Eftersom det är så ont om tid för intervjun i sändningen (ofta max 3 minuter) är det viktigt att snabbt komma till poängen. Vanligtvis hinner programledarna inte ställa mer än 3-4 frågor innan de rundar av och sändningen fortsätter.

3. Efter samtalet börjar jag fundera på vad jag tycker är viktigt att få sagt, med erfarenheten att hälften av det ändå inte kommer att rymmas på den korta tiden. Jag jobbar vidare med andra saker på jobbet, men har mentalt börjat förbereda mig för sändningen senare på dagen.

4. Programledaren hör av sig under dagen (händer inte alltid) för att prata igenom ämnet en gång till. Ofta har hen fått ett antal frågor från researchern som nu ställs till mig ytterligare en gång. Det här skapar en trygghet hos båda parter kring vad diskussionen/intervjun kommer att handla om och vilken sorts svar jag kommer att ge i direktsändningen.

5. Programledaren eller researchern tar mina adressuppgifter och beställer en taxi till ett specifikt klockslag med marginal för att jag som gäst ska hinna till tv-huset och bli sminkad samt eventuellt hinna försnacka lite med programledaren på plats.

6. Jag tar på mig kläder utan synliga logotyper (om det är public service) samt ej vitt eller med täta mönster, vilket kan störa bilden.

7. Taxin hämtar mig hemma (om det är en kvällssändning) eller där jag råkar befinna mig och tar mig till tv-huset/tv-studion där en person möter upp mig i receptionen och tar mig till sminket. Som man utan hår går sminkningen snabbt. Min erfarenhet är att TV4 lägger mer tid på smink och hår rent generellt jämfört med SVT. TV4:s gäster blir helt enkelt fixade lite mer, framförallt kvinnliga gäster. Det är förstås ingen slump utan ingår i kanalens visuella profil.

8. Efter sminkningen tar jag plats i lobbyn/väntrummet. Där brukar det alltid sitta andra gäster som ska vara med i programmet och ibland småpratar man lite innan. Ska man vara med i en paneldiskussion kan det finnas en fara i att prata av sig för mycket med de andra före sändningen. Försöker då att prata om allt annat än just ämnet vi är där för att diskutera.

9. Under ett inslag, eller under väderpresentatörens dragning lotsar en studiovärd eller ljudtekniker in mig till min plats i studion samt sätter på mig en mikrofon. Hinner snabbt hälsa på programledaren (om det inte är gjort tidigare) och brukar sedan mentalt fokusera på de frågor jag vet ska komma, samt ta en slurk vatten för att inte tappa rösten mitt i sändningen.

10. Någon form av påa görs där programledaren läser en inledningstext från prompter, alternativt så visas ett färdigproducderat inslag. Därefter startar själva intervju i stil med ”Och då säger vi välkommen till Fredrik Wass, kommunikationsrådgivare…”

11. Programledaren ställer sin första fråga och jag svarar på den för för tredje eller fjärde gången den dagen. Ändå känns det inte som en repetition av det jag sagt tidigare, utan ofta dyker det upp nya vinklar och spår när man väl är på plats. Är det flera programledare turas de om att ställa frågor, vilket också brukar bli lite mer spontant.

12. Under intervjun försöker jag avläsa i programledarens kroppspråk och ögon hur långt det är kvar av tiden och om hen vill att jag ska utveckla eller avrunda mina svar. Efter några minuter, precis när det känns som att man blivit lite varm i kläderna och hamnat i en intressant diskussion är det dags att gå vidare.

13. Jag sitter kvar på min plats medan programledaren påar nästa inslag eller lämnar över till en kollega. I nästa lite längre paus kommer en studiotekniker/studiovärd fram och tar bort mikrofonen. Jag säger hejdå till folket i studion, går ut och får en taxi beställd. Slår på mobilen i taxin hem och får några sms från vänner som sett mig i tv och vill påpeka just det.

14. Den kvardröjande känslan bruka vara att min medverkan kändes helt okej, men att jag ville få sagt mer och kanske svarat på ett mer ekonomiskt sätt (dvs. färre ord för samma innehåll). Men jag kan villkoren för den här typen av inslag och vet att det aldrig kan bli en helt igenom faktaspäckad kommentar. Istället handlar det om att nyansera ett ämne eller ge perspektiv på ett inslag.

Tidsåtgången för mig som gäst för att medverka i 3 minuter nyhetssändning motsvarar ungefär en halvdag utspritt över en eller flera dagar, beroende på hur tidigt redaktionen hör av sig. Behöver jag göra egen research kring ämnet ökar förstås tiden det tar att förbereda sig.

Jan Gradvall har tidigare uppmanat alla frilansare att alltid ta betalt för sin medverkan i olika program. Emanuel Karlsten har också skrivit om det.

För mig som heltidsanställd konsult kan det sägas vara en del i jobbet. Att ha gäster i nyhetsprogram är ju ett välbeprövat koncept och bryter av från växelspelet mellan klassisk prompterläsning blandat med förproducerade inslag.

En aspekt att tänka på är att både fysisk tillgänglighet samt vanans makt spelar roll i valet av experter eller analyspersoner. Valet av person utgår förstås från sakkunskap, men även andra faktorer spelar in. Har personen varit med tidigare (dvs är personen van att prata i tv)? Brukar personen kunna sammanfatta det hen vill säga på ett tillgängligt och kortfattat sätt? Om det är en expert, verkar hen förtroendeingivande? Olika typer av program har förstås andra urvalskriterier.

(Det här inlägget kom till på uppmaning av en kollega som tyckte att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det egentligen går till bakom kulisserna när någon blir inbjuden att medverka i en sändning).

Relaterade inlägg:

60 procent av min framgång

Fredrik Wass - Cision PR Influencer Award

”Du är en av de mest inflytelsesrika PR-konsulterna i Sverige, vad är ingredienserna bakom din framgång?
– Till att börja med hade jag turen att födas i Sverige som en vit man i medelklassen. Bara där har vi minst 60 procent av eventuell framgång. Kanske mer. Sedan har jag ägnat enormt mycket tid åt att följa hur digitaliseringen påverkar oss som människor. Eftersom det var något jag tidigt fick intresse för blev det också naturligt att både berätta om det i mina egna kanaler och att hjälpa andra att utvecklas genom det i rollen som konsult. Men i grunden handlar det om nyfikenhet och att konsekvent skapa och dela med sig av värdeskapande innehåll på olika sätt.”

Här är resten av min intervju inför utdelningen av Cision PR Influencer Award 2015.

Jag vann inte priset i år, men kom på en hedrande fjärdeplats. Vann gjorde Deeped Niclas Strandh, för första gången efter att ha varit nominerad i topp 5 i hela fyra år i rad.

Relaterade inlägg:

Vem tror du vinner?

fredrik-wass-cision

Som nominerad i Cision PR Influencer Award har jag blivit intervjuad på Cisions blogg. Kanske kan vara läsvärt för den som undrar över min filosofi kring bloggandet och min närvaro i sociala medier. Jag fick också en fråga om vilka digitala trender som är viktigast just nu och vem jag tror kommer vinna priset. Nästa vecka avgörs det på Spinngalan.

”Vilken är den viktigaste trenden inom onlinekommunikation just nu?
– Att skapa innehåll som är värt att dela och som stärker relationen mellan avsändaren och målgruppen. Ett stort fenomen är också den ökade konsumentmakten som gör det lätt att starta digitala folkrörelser och samla sig bakom hashtags och olika typer av kampanjer. Visst finns det fortfarande en plats för rena reklambudskap och vanlig annonsering, men personligt eller redaktionellt innehåll är ett väldigt starkt sätt att få följare, eller kunder, eller fans, eller prenumeranter.

Vem tror du vinner årets Cision PR Influencer Award 2014?
– Jag var övertygad om Per Schlingmann, men nu när han är ute ur leken tror jag på mig själv.”

Läs hela intervjun: Fredrik Wass: Den digitala konsumentmakten gör det lätt att starta digitala folkrörelser. 

Relaterade inlägg:

Var finns du i bloggkompassen

Joakim Nyström

Joakim Nyström

Idag fortsatte knytkonferensen Webcoast. Jag föreläste själv under ett pass men tänkte skriva om det i ett separat inlägg. Min kompis Joakim Nyström från Bloggbyrån berättade om hans modell Bloggkompassen som beskriver bloggar utifrån 12 bloggtyper. Modellen kan användas för att kartlägga karaktären på både egna och andras bloggar och fungera som underlag för blogg-pr eller för att kartlägga det egna bloggandet. Här är ett äldre inlägg som beskriver Bloggkompassen och dess kategorier, och här är videoklippet från Joakims föreläsning.

Var hamnar din blogg i kompassen?

Bloggkompassen. (Bild: Joakim Nyström)

Bloggkompassen. (Bild: Joakim Nyström)

De 12 typerna i bloggkompassen

De 12 typerna i bloggkompassen

Relaterade inlägg:

I musikbranschen går kredd och varumärken hand i hand

Den som känner mig kan knappast ha undgått min smått tonårsmässiga dyrkan av de kanadensiska tvillingarna Tegan and Sara. Jag fastnade för deras musik rejält nån gång under 2008 och har varit ett hängivet fan sedan dess. Imorgon släpps deras sjunde album Heartthrob, en samling låtar som är det mest radiovänliga som duon någonsin producerat (hela skivan går att lyssna på redan nu på Soundcloud).

Sara och Tegan Quinn

Med ny producent i form av Greg Kurstin och ett betydligt mer elektroniskt och ”komprimerat” sound kan det här vara albumet som tar Tegan and Sara vidare från att ha haft en indie-stämpel på både låtarna och den musikaliska karriären (trots hundratusentals sålda album, stort genomslag och samarbeten med allt ifrån Neil Young till David Guetta och Tiësto) till att bli ett ännu större band. Soundet på nya skivan skulle jag säga låter som en mix av tidiga Cyndi Lauper, det bästa av Roxette och en släng av Robyns senare produktion. Samtidigt finns den gitarrbaserade folkrocken som är Tegan and Saras ursprung kvar.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

I en intervju med tidningen Rolling Stone berättar Tegan and Sara hur de resonerade inför både produktionen och lanseringen av den nya skivan, och jag tycker deras resonemang är intressanta ur både ett kulturellt och kommersiellt perspektiv. Dels berättar Sara Quinn om hur diskussionerna kring bandets utveckling gick till, diskussioner som bland annat handlade om konkreta publiksiffror och målgruppstänk.

”This is the time to say, ’What is Tegan and Sara now? What is the future gonna look like for this band?’ Some of the answers were really boring. We are very literal people. We went through numbers: ”How much do we want to sell? What kind of venues do we want to play? What’s our dream size of venue? What countries do we want to play that we haven’t played before?” We took all that information and said to ourselves, ”OK, we can’t make another record that sounds like what people expect from Tegan and Sara.”

Vad som kanske är ännu mer intressant, och ur något slags musikerkredd-perspektiv lite mer oväntat är inställningen till sponsring och kommersiella samarbeten kopplat till artistkarriären. Sara Quinn fortsätter:

”I’m not afraid of placements and being co-branded with cars or computers and all those things. I think that the part of me that has a problem with it is also the part of me that thinks that cellphones and the Internet suck and that I really miss the Nineties. I think the times have changed and to take a hard line about not being in a commercial feels incredibly contradictory to what I mostly spend my life doing, which is essentially walking around as a brand. I use a certain phone, a certain computer; I make my albums using certain programs. I feel like marketing and advertising has become complicated for bands and if you can’t rely on MTV anymore to play your video and if you’re not getting pop radio play then yeah, you start looking for certain alternatives.”

Bilden som målas upp är alltså att musikbranschens kommersiella villkor inte bara förändrats av streamingtjänster och nedladdning. Min tolkning är att den lika mycket förändrats av att forna tiders popkulturella ikoner som Mtv eller vanlig radio har minskat i betydelse, eller helt enkelt inte blivit en tillgänglig arena för band och artister som trots allt ändå har en stor publik.

Stora svenska band och artister som Kent, Robyn och Petter har alla gjort kommersiella samarbeten under bland annat turnéer. Gränserna för när det anses ”fult” eller ”okreddigt” att bli sponsrad har under ganska lång tid förflyttats. Nu handlar det nog snarare om att bli förknippad med rätt varumärke än inget varumärke alls, och att inte klampa fel bland publikens attityder och lojaliteter gentemot de kommersiella aktörer som finns på den kulturella arenan.

Vad tycker du?

Lizzy Goodman på MtvHive analyserar Tegan and Saras tydliga målsättning att nå mainstreampubliken och reflekterar samtidigt över deras självklara attityd, ställt mot Jodie Fosters Golden Globe-tal nyligen.

”They have an uncanny way of neutralizing potentially melodramatic storylines about themselves by validating them. They’re basically like, yeah, we’re gay and it matters. Yeah, we’re twins and that shapes our lives. And oh yeah, by the way, we want to be giant rock stars and we’re going to go ahead and do that now.”

Här är ett låtmedley med alla låtarna från nya albumet Heartthrob. Ett tecken i tiden är hur frikostigt det nya albumet har delats och spridits via Tegan and Saras egna kanaler, långt innan det officiella släppet.

Relaterade inlägg:

Det blev en hybridjournalist

Diskussionen om hur PR-branschen blir den som allt mer håller i trådarna i mediebranschens marionetteater är ständigt pågående. Och nu startar ännu en rond. Företagens enorma marknads- och PR-budgetar ska ställas mot anorektiska webbredaktioner med frekvens- och klickmål snarare än kvalitetsindex.

Idag skriver Dagens Medias nyhetschef Martin Schori en belysande text på Aftonbladet Kultur om bland annat myten kring webbens brist på lönsamhet, mediernas ovilja att följa läsarnas medievanor och hur de stora PR-byråerna nu även kommit att representera diktaturer och förtryck i svallvågorna från den arabiska våren. Och från Syrien kommer rapporter om hur aktivister torteras för att uppge inloggningsuppgifterna till sina Facebookkonton samtidigt som västföretag säljer övervakningsutrustning till diktaturregimen.

Martin Schori skriver:

Att det inte går att tjäna pengar på webben har blivit en sanning, trots att den gång på gång motbevisats. I år kommer, till exempel Aftonbladetsannonsintäkter på webben passera papperstidningens dito, samtidigt somDagens Industri drog in 44 miljoner kronor i ren vinst på webben i fjol. De slimmade redaktionerna kombinerat med en webb som skriker efter snabba nyheter har gjort det allt mer tacksamt att fylla tidningar och sajter med innehåll som förpackats av de allt starkare pr-byråerna och pressavdelningarna. Arbetsplatser som nu allt oftare befolkas av duktiga journalister som tröttnat på tidningarnas sparpaket och löneutveckling.

Vilken journalisttyp är Janne Josefsson? Antagligen inte en hybrid. (Foto: arkland_swe CC-BY-NC-SA 2.0)

Tillåt mig tänka högt. Ja, det är svårt att bli rik på att vara journalist eller på att driva mediebolag. Lönsam är en sak, men ett liv i överflöd något annat. Många av de starkaste medieföretagen har ägare som byggt sin framgång i en annan tid, på en annan typ av marknad. Att journalister väljer en tryggare och mer välbetald anställning på en PR-byrå är kanske inte alltid så svårt att förstå. Risken blir att de enda två typer som trots allt fortsätter tro på livet som journalist blir de som 1. inte har de sociala egenskaper som krävs för ett jobb som konsult eller inhousekommunikatör eller 2. är så självförbrännande och engagerade att de inte kan se någon annan tillvaro än det kall som de upplever att journalistyrket innebär. Den senare typen accepterar förstås dåliga löner, osäkra anställningsformer och en ofta pressad arbetssituation med höga leveranskrav. För allt annat blir otänkbart.

Kanske finns det en tredje typ. Hybridjournalisten. Den som ena dagen arrangerar events, föreläsningar och seminarium, ibland tillsammans med annonsörer och sponsorer, för att andra dagen skriva lagom granskande artiklar om samma bransch som annonsörerna tillhör… eller som deltar i branschevents och sociala sammanhang tillsammans med människor som de samtidigt bevakar i journalistrollen. Som ser nätverket av människor som en tillgång i det journalistiska uppdraget. Men vänta nu, det låter ju som jag… Men nu tänker jag bara högt förstås.

Foto: arkland_swe

Relaterade inlägg:

Så skriver du ett pressmeddelande – del 2

Wow, vilken respons! Så skriver du ett pressmeddelande – del 1 verkar ha öppnat portar som länge stått stängda, förlöst energi som länge stått still. PR-konsulterna retweetade och tackade, journalisterna suckade igenkännande och mediebevakningsföretagen blev lyriska. Den fina feedback jag fick efter första delen i pressmeddelande-skolan gör att det nu blir extra roligt att publicera del 2. Men först en liten repetition från del 1, vad var det jag sa? Jo, att:

  • 1. Skicka aldrig, aldrig, aldrig en pdf-fil.
  • 2. Återvänd till punkt ett samt lägg till word-filer på listan av vad du aldrig ska skicka.
  • 3. Varför är din information viktig?
  • 4. Sätt in dig själv i ett större sammanhang
  • 5. Se till att bra bilder finns tillgängliga

Läs gärna del 1 och kommentarerna till det inlägg innan du sätter igång med den andra delen, som nu följer:

6. Gör inte hela jobbet åt journalisten
Det här kan låta motsägelsefullt. Självklart vill jag som journalist gärna få bra och relevant material skickat till mig. Och självklart underlättar det om du har paketerat informationen på ett tydligt och överskådligt sätt. Men oavsett hur välformulerad och ”färdig” texten i pressmeddelandet är så kommer den aldrig att användas i sin ursprungsform (förutom möjligtvis pratcitat).

Du ska ge kortfattad och kärnfull information om din nyhet och bakgrunden till den, men du behöver inte skriva en färdig artikel, det är journalistens jobb. Snarare försvårar du för en skribent om du själv skriver en färdigvinklad (och kanske till och med utmärkt) klar artikel med bra pratcitat och brödtext. Då får jag som skribent jobba hårdare för att INTE kopiera den vinkel eller det sätt som texten är strukturerad.

Tänk så här istället: Arbeta med en kort inledning som förklarar det viktigaste, det vill säga vad?, var?, när?, vem? och hur? och varför? Använda gärna punktlistor eller faktablock som går att använda som underlag, och skriv gärna några pratcitat som passar i sammanhanget (se nedan). Då blir pressmeddelandet en bra källa för journalisten, snarare än ett eget journalistiskt verk. Inget hindrar förstås att du broderar ut informationen till en egen artikel som du publicerar på den egna sajten, men ett pressmeddelande skrivs inte för att bli publicerat, det skrivs för att skapa intresse hos en journalist, bloggare eller annan represent för någon form av publicistisk verksamhet.

Ibland behövs inget pressmeddelande. Lars Moberg (SVT) och jag i Mazar-e Sharif, 2010.

7. Slipa på pratcitaten
I förra punkten nämnde jag pratcitat. Det fungerar ofta bra att ha med några väl valda citat från personer som är relevanta för nyheten. Gäller det en produkt eller tjänst så vill man förstås höra vad den som varit ansvarig har att säga, men även en användare eller en oberoende röst utanför den egna organisationen kan vara en vettig ”talking head” i sammanhanget. Vad som ofta blir meningslöst är uddlösa citat i stil med ”Vi på företaget X ser positivt på vår nya produkt och är säkra på att alla i hela Sverige kommer uppskatta dess finesser”. Skriv hellre ”Den nya tjänsten svarar upp mot det allt större behovet av Y som framkommit i den oberoende XY-undersökningen”. Skriv hellre flera korta pratcitat med olika infallsvinklar än ett enda långt. Då kan citaten vinklas på olika saker, till exempel affärsmässiga, tekniska eller strategiska argument och uttalanden.

8. Rubriken, rubriken, rubriken
Om jag fick en tia för varje gång jag fick ett pressmeddelande via mail med rubriken ”Pressmeddelande” så skulle jag inte vara en rik människa, men i alla fall ha en betydligt lyxigare livsstil. Det är i rubriken du har chansen. Det är oftast den mest garanterade ytan för exponering framför journalistens ögon. De flesta skummar i alla fall igenom sin mailkorg även om inte allt öppnas. Utgå från det absolut viktigaste i ditt pressmeddelande och försök hitta en krok som drar uppmärksamheten till sig, en wow- eller aha-faktor. Att berätta om konsekvenserna samt vilka som påverkas/är i målgruppen kan också vara en bra grej. Lite så här:

Opinionsbildande: 200 000 svenskar drabbas om X blir av/stoppas/ändras
Produkt/tjänst: 200 000 svenskar kan dra nytta av X
Satsning: Genom utvecklingen av X kommer 200 000 svenskar att slippa Y

I exemplet ovan kan alltså 200 000 svenskar lika gärna vara en liten och supersmal (men relevant) målgrupp som naturligtvis finns bland läsekretsen eller bland lyssnarna/tittarna hos den tidning/kanal/blogg du vänder dig till.

Det går att hitta på oändliga exempel på rubriker, men det viktigaste är trots allt att i alla fall ha en vettig rubrik som beskriver vad det handlar om, istället för det minst sagt torftiga ”pressmeddelande”. Jag tror att fenomenet härstammar från fax-försättsblad, då man liksom skulle skriva en vinjett för informationen.

9. Var tillgänglig (och gå inte på semester samma dag som pressmeddelandet skickas)
Att den här punkten ens finns med kanske förvånar, men det har hänt fler än en gång att de personer som står omnämnda som kontaktpersoner varit onåbara den dagen pressreleasen gått ut. Om det beror på dålig kommunikation mellan till exempel vd (som ofta står med som kontakt) och marknad/info-avdelning som ofta roddar med utskicket, ska jag låta vara osagt. Hur som helst är det av stor vikt att den personer som nämns vid namn i pressmeddelanden även är tillgängliga med utförliga kontaktuppgifter, porträttbilder (som jag nämnt tidigare) och befinner sig på företaget eller på annan lättillgänglig plats för att svara på i första hand telefon, men även kunna ta emot besök. TV kanske kommer!
(Idén till den här punkten fick jag från Julia Skott som delar många av mina erfarenheter från att vara pressmeddelande-mottagare)

Det här var del 2 av pressmeddelande-skolan. I kommande inlägg ska jag skriva mer om vilka fallgropar det finns i ditt digitala pressrum, samt visa bra och dåliga exempel på pressmeddelanden. Kom gärna med kommentarer och feedback om du håller med om mina punkter, eller har ännu fler synpunkter på vad som krävs för att göra bra pressmeddelanden.

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén