Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: Krönika (Sida 1 av 2)

Fredrik Wass, Resumé Insikt. Foto: Andreas Elgstrand.

Glöm inte att ”göra ett misstag varje dag”

Att betrakta kommunikationsbranschen kan ibland kännas som att kliva runt i ett ljust-och-fräscht-hem, inklusive ”inspirerande” citat på väggarna.

Har du problem med att hitta relevanta KPI:er för din nativesatsning? 
– Glöm inte att ”göra ett misstag varje dag”. 

Är du otrygg i rollen som marknadschef och tvekar inför hur den digitala transformationen påverkar hela kärnan i vad ditt företag sysslar med? 
– ”You have the same amount of hours in a day as Beyonce.” 

Ta in en gästföreläsare som berättar vad du borde göra, men väldigt sällan med egen erfarenhet av att ha gjort samma sak. Det känns dock väldigt ”i framkant” med den snygga keynotepresentationen och paneldiskussionen ni har efteråt där ni pratar om att bli mer agila och snabbrörliga. 

”The best way to predict your future is to create it.” 

Så där håller det på. Visst är det viktigt att omvärldsbevaka och hålla koll på generella trender. Men hajpade metoder (hej marketing automation), kanaler (hej rörligt) och budskap (hej storytelling) får inte stå i vägen för grundläggande kunskap och insikter från män­niskor som jobbar operativt med riktiga uppdrag och riktig kommunikation, oavsett om de tillhör företag, byråer, organisationer eller myndig­heter. 

De som delar inspirationscitat om hur du ska bli framgångsrik i sociala medier är sällan de som står med fötterna på det kommunikativa verkstadsgolvet, med ansvar för tusentals kundrelationer och under tryck av resultatkrävande ledningsgrupper. 

Om något känns lite väl visionärt och fluffigt är det antagligen det. Sanningen om vad som faktiskt bygger varumärke, konverterar trafik eller säljer produkter finns hos dem som gör jobbet varje dag. Prata med en analyticsexpert hos en e-handlare eller ett stort konsumentföretag och du får en väldigt exakt bild av hur människor rör sig på en webbplats. Prata med en webbredaktör på en stor mediesajt och du får reda på precis vad människor är intresserade av i realtid. 

Diskutera dina utmaningar med branschkolleger som känner din verksamhet och ta hjälp av dem som levererar egna resultat, inte de som berättar om andras framgångar. 

Texten är ursprungligen publicerad i Resumé.

Läs fler krönikor här på Bisonblog.

Relaterade inlägg:

Minecrafts grundare Markus "Notch" Persson

Vasaloppstweets i författarskrud och långläsning om Mojang

Breakit fortsätter rulla ut en mängd intressant publiceringar och gör givetvis helt rätt att totalfokusera på nyheten om Spotifys stundande börsnotering. Samtidigt bjuder de på riktigt intressant läsning genom att återpublicera avsnitt ur den kommande boken ”Det svenska techundret” av Kina Zeidler. Historien om Microsofts köp av Mojang platsar helt klart bland veckans Söndagslänkar.

I övrigt gläder det mig att både jämställdhetsdebatten och diskussionerna kring trollfabriker och demokratiförstörande aktiviteter fortsätter hållas vid liv. De har inte alltid något med varandra att göra, men båda är viktiga som motpol mot alla hittepå-drev och låtsas-läsarreaktioner som nöter på redaktionernas inkorgar och sociala medier-flöden.

Jens Liljestrand förnyade verkligen Twitter under helgen när han Vasaloppsrapporterade genom att ikläda sig tonläget från kända svenska författare. Se twitter-tråden längre ner i inlägget.

Söndagslänkarna. Varje söndag publicerar jag några av de länkar jag samlat på mig under den senaste veckan. Vill du ha ett automatiskt mail i din inbox med inläggen kan du registrera dig här.

”Branschen behöver fundera på varför vi inte kommit längre”

Nu berättar några av Sveriges mäktigaste mediechefer vad som behöver göras för jämställdheten. Ledningarna för världens 100 största medieföretag domineras av män, visar en studie av Nordicom vid Göteborgs universitet.Och i stora svenska mediebolag som Bonnier och Schibsted ser det inte bättre ut.

Spelet bakom kulisserna – så gick det till när Microsoft köpte Minecraft

”I boken ”Det svenska techundret” samlar frilansjournalisten Kina Zeidler flera historier om de allra mest framgångsrika svenska entreprenörerna under 2000-talet. Bland dem finns naturligtvis Markus ”Notch” Persson, Carl Manneh och Jacob Porsér – männen bakom en av världens största spelsuccéer någonsin, Minecraft.  Som ett litet smakprov ur Zeidlers bok bjuder vi här på historien om hur affären med Microsoft blev verklighet. Allt började med en tweet.”

Malin Ekman:Gör denna krönika skada eller nytta?

”Gör journalister som avslöjar troll och hackers nytta? Eller gynnas i själva verket angriparna av att uppärksammas i medierna? […] Det är valår och lätt att föreställa sig att trollen riktar sig mot svenska kommentarsfält och svenska journalisters inboxar.”

Jens Liljestrand: ”För varje lajk på den här låter jag en känd svensk författare skriva en tweet om #vasaloppet2018” (klicka för tråd)

Publishers Are Switching Domain Names To Try And Stay Ahead Of Facebook’s Algorithm Changes

”Domain hopping is one way publishers are combatting declining traffic from Facebook while also staying one step ahead of advertising blacklists. How much longer will it work?”

Viralgranskaren släpper bok

”I boken ger vi en överblick över fejkade historier, felaktig eller missvisande information och rykten som spridits bland svenska nätanvändare och ger en mängd tips på hur du kan kolla upp skumma saker du sett på nätet.”

Berlin blockchain conference proves that dumb stock art is actually genius

”Hey, friend, have you heard the good word? About the blockchain? No? It’s this idea of a distributed ledger that can’t be retroactively altered and will certainly revolutionize… oh, hm, I’m losing you, aren’t I. That’s totally OK! Thankfully, the good folks at the Blockstack Berlin conference are here to enlighten the uninitiated with totally brilliant stock art.”

Foto överst: Mojang/Minecraft-grundaren Markus ”Notch” Persson. Kollage av Widjaya Ivan. (CC BY 2.0).

Relaterade inlägg:

Startup innovation, foto: Pexels

Är du beredd på att misslyckas?

Att ”jobba som en startup” har blivit synonymt med det agila och snabbrörliga för stora myndigheter och företag. Ett sätt att försöka komma bort från tröga förankringsprocesser till förmån för att testa först och fråga sedan. Det finns mycket att hämta från startupvärlden även ur ett kommunikativt perspektiv.

I ett försök att möta konkurrensen från Klarna och andra snabbväxande e-handelsaktörer lanserade Handelsbanken betaltjänsten Ecster och stoppade in delar från gamla Handelsbanken Finans. Ecster drivs fristående från moderbolaget.

Telia lockar sedan många år unga mobilkunder via sitt mobilbolag och varumärket Halebop och Vattenfall lanserade elbolaget Alltid som en startup för att kunna testa nya erbjudanden (flatrate­abonnemang på el).

Genom att se ut och agera som en startup hoppas stora aktörer på att nå ut till nya målgrupper och kanske också locka till sig den nya generation som hellre jobbar på ett litet nystartat bolag än en stor koloss med interna hierarkier. Men den som verkligen vill jobba som en startup måste utsätta sig för stora risker för att nå framgångar.

Statistik från Stanford University och Berkley University visar att 92 procent av alla startupbolag i Bay Area misslyckas inom tre år, vilket är rimligt utifrån hur innovationsekosystemet fungerar. En tidig startup har ofta fokus på att ta en marknadsposition snarare än att gå med vinst, vilket såklart påverkar affärsbesluten inledningsvis. Den som har externa investerare förväntas i ett senare skede leverera rejäl avkastning, vilket ofta består av att företaget köps upp (att göra en exit).

En startup är inte ett hållbart företagande över lång tid. Det ska det heller inte vara. Trots det riktar många lystna blickar mot den häftiga startupkulturen och tänker att de skulle kunna vara lite mer som dess superstjärnor. Lite snabbare. Lite coolare.

Hur skulle det se ut om 92 procent av storbolagens startupliknande satsningar misslyckas? Någonting säger mig att förväntningarna är högre ställda än så för den som ”startupifierar” en del av sin verksamhet eller sitt sätt att kommunicera.

Den här texten publicerades ursprungligen som en krönika i tidningen Resumé.

Relaterade inlägg:

Skorstenar över landskapet

Samtidigt som vi pratar om presidentvalet

Lisa Magnusson lyfter klokt det kanske viktigaste perspektivet, långt bortom eftervalsanalys, svensk rasism och snöröjning – det faktum att vi sitter och tittar på Titanics orkester samtidigt som båten sjunker allt snabbare.

”Den sammanställda forskningen tyder dessutom på att beräkningarna av vår klimatpåverkan hittills varit för optimistiska; att utvecklingen redan börjat driva sig själv. Det kommer nya miljölarm varje vecka nu, som aldrig blir mer än notiser: döda korallrev, tio grader varmare än normalt på Arktis, varmvattenfisk som letat sig in i svenska vatten.”

Metro: Lisa Magnusson: Varför vill ingen prata om apokalypsen?

Relaterade inlägg:

Emanuel Karlsten krönika i GP

Människor är inte idioter – de är bra på att sålla och filtrera

Veckans mest delade krönika i Sverige är Emanuel Karlstens experiment-text där rubrik och ingress går ut på att bokläsare skulle vara sämre på källkritik än andra. För den som läser hela artikeln framgår att rubriken och ingressen är hittepå och gjord som ett experiment för att se hur många som delar artikeln i sociala medier utan att läsa hela.

Emanuel Karlstens experiment tar avstamp i en tre månader gammal studie som visar att många delar artiklar utan att ens läsa dem i sin helhet. Tidningen Café gjorde samma experiment i somras och likt Emanuel Karlsten bevisade de tesen att folk delar utan att klicka – den gången handlade det om fotbollsfans som sades vara mer intelligenta än andra.

Men vad visar beteendet kring den här sortens falska nyheter egentligen? Min analys är att det inte säger speciellt mycket om mediebranschen. Det säger heller inte så mycket om sociala medier, även om det är arenan för tillfället. Snarare säger det något om hur människor fungerar generellt.

Vår förmåga att snabbt filtrera och sålla i stora mängder information är fantastisk, men den har också baksidor. Det här är en av dem. Det säger också något om vår syn på avsändare, i det här fallet GP och Emanuel Karlsten. De som sett artikeln delas i sociala medier gör blixtsnabbt (ibland omedvetet) en bedömning av risken att en krönika i GP är helt felaktig utifrån dess rubrik och ingress. Svaret är (turligt nog för GP och Emanuel Karlsten) att många uppfattar avsändaren som trovärdig och värd att dela utan närmare granskning.

Det må vara förhastat och utan källkritiska ambitioner. Men att från början tänka att GP sänder ut falska artiklar skulle ju nästan vara värre? Eller?

Genom en nästan ”perfekt storm” av ett avvikande budskap (konsensus är annars att bokläsare anses ha en minst lika bra analysförmåga och intelligens som icke bokläsare) och snärtigt utformad rubrik och ingress får krönikan viral potential. Beteendet att dela utan att läsa tänker jag handlar om artikeln som socialt objekt och slagträ att kunna användas i diskussion med följare och vänner. Precis på samma sätt som när rasisterna sprider falska artiklar från Avpixlat för att ”bevisa” sin syn på omvärlden. Där är ju ofta hela artikeln skapad på falska premisser, men det tycks inte stoppa människor från att dela den.

Jag gillar dock både Cafés och Emanuel Karlstens experiment då de fungerar som tankeställare och ögonöppnare för alla – oavsett om det handlar om luttrade reportrar eller barn som vill argumentera mot bokläsande inför sina föräldrar. Mer (sociala) medie- och källkritik åt folket.

Relaterade inlägg:

Ett öga öppet

Läs. Bara läs. Jag vet inte hur du tänker, men såna här tankar har jag varje dag. Hela tiden ett öga öppet för att se mina egna privilegier, uppskatta det som slumpen gett mig och dessutom försöka undvika distansieringen till den andre. Men också med det andra ögat leva fullt ut, inte förminska de egna problemen, trots att de är så futtiga jämfört med de utmaningar som de flyende människorna har. Allting är relativt, men allting är också en del av samma.

Relaterade inlägg:

”På köpet blir de kallade manshatare, rabiata, militanta”

arstaviken

I år är det tolv år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen pappa. Samma helg som minneshögtiden för henne ägde rum organiserades det en välbesökt demonstration mot den svenska våldtäktslagstiftningen. Flera av talarna på manifestationen kan räkna med att mötas av det kvinnofientliga näthatet för sin kamp. Igen.

Jag önskar att jag kunde säga att de tre sakerna inte har något med varandra att göra, men så är det förstås inte. Hederskultur, våldtäkter och näthat mot kvinnor är i allra högsta grad relaterade. De handlar i första hand om mäns sätt att utöva makt över kvinnor, men också om en havererad mansroll. En mansroll som har vuxit fram under så många generationer att reaktionerna när den kritiseras ofta får ilskan och kränkningen hos många män att brisera bortom förståndets gräns och hamna långt ifrån de annars så kyliga argumenten och logiska slutsatserna.

Ändå vågar både kvinnor och män ifrågasätta just den rollen. Ändå har de mod att igen och igen peka ut strukturerna som missgynnar både män och kvinnor. På köpet blir de kallade manshatare, rabiata, militanta och långt värre saker som inte passar att skriva här.

Debattörer i de mediala finrummen vill också dra i bromsen när de tycker att det “gått för långt”, även om de inte skulle använda ord som manshatare för att beskriva engagerade feminister. Kampen för jämställdhet är alltid vacker i teorin men sällan i praktiken verkar det som. Den ska gå lagom långsamt och försiktigt tycks det.

Att aktivt tänka könsfördelning när du arrangerar en paneldebatt eller konferens är för många främmande. Kompetens före kön, låter det, samtidigt som vita män placerar sina kompisar som också är vita män på scenen om och om igen utan att ens fundera på det faktum att fler perspektiv (kön och etnisk mångfald är två av dem) har visat sig gynna både diskussioner och resultat. Det här märktes när vi lanserade uppropet #TackaNEJ tillsammans med Rättviseförmedlingen förra året, en kampanj som går ut på att tacka nej till enkönade paneler och debatter. Trams! var omdömet från en av våra större dagstidningars ledarskribenter. Trams! är förstås en mer lätthanterlig reaktion än hat, hot och våld. Det som drabbar kvinnor värst.

Skulle jag själv våga det som många kvinnor vågar om jag kände till riskerna? Jag vet inte. Skulle jag våga ge mig in i diskussioner och debatter och riskera trakasserier och hat som svar? Jag vet inte. Och när jag väl engagerar mig i jämställdhetsfrågor ständigt bli utmålad som hysterisk manshatare för mina helt legitima, välgrundade och vetenskapligt bevisade åsikter? Jag vet inte.

Att tro att det går att förändra, att inte alla är likadana och att de flesta vill väl, samtidigt som ens tillvaro fylls av “bevis” på motsatsen. Det är att vara modig för den som rör sig i jämställdhetens frontlinje 2014.

HerthaOvanstående krönika skrev jag för årets nummer av tidningen Hertha, som ges ut av Fredrika Bremer Förbundet.

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 2

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén