Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: klimathotet

Skorstenar över landskapet

”Influencer marketing och pressutskick har dödat min kärlek till beauty”

Igår meddelade skönhetsbloggaren och juristen Annahita Yazdi att hon fått nog. Hon kommer vare sig att skönhetsblogga, flyga eller shoppa under hela 2019 och jag funderar på om hennes radikala svängning är ett tecken i tiden.

Annahita skriver i inlägget kallat Sista kapitlet:

”Jag har tappat kärleken. Inget spelar roll längre, allt är samma sak och allt är destruktivt. All konsumtion tär på vårt gemensamma hem och av solidaritet med klimatflyktingar och framtida generationer kan jag inte fortsätta med det här. Jag mår inte bra av det. Jag kan inte göra detta mer. industrin, säljare, sponsrade inlägg, influencer marketing och pressutskick har dödat min kärlek till beauty och hur jag än letar så hittar jag inget motiverande i detta längre. Jag är fullständigt utsliten, min värld är övermättad och både jag och ni behöver en rening som gör att man kan börja om på nytt blad.” Läs gärna hela inlägget.

Influencer-marknadsföring har blivit hett de senaste åren och ytterligare en marknadsföringsyta för konsumentvarumärken med behov att nå ut till sina kunder. Samtidigt hörs allt fler röster om det ohållbara i en digital närvaro som ständigt uppmuntrar till konsumtion, och likt Annahita har till exempel inrednings-influencern Frida Ramstedt som driver Trendenser löpande lyft frågan. I ett inlägg från tidigare i år skriver hon:

”Förstår ni varför jag känner frustration när jag scrollar runt i instagramflödet och ser hur mycket vi influencers flyger. Hela tiden. Flera gånger per år. Utan att ifrågasättas. Vi måste sätta det i perspektiv. Är det verkligen rimligt att vi, som nu ska ner till 2 ton koldioxidutsläpp per person och år, inspirerar varandra att flyga mer när det kostar så mycket för klimatet? Det övergår mitt förstånd att vi helt ogenerat kan få fortsätta inspirera och marknadsföra en flygande livsstil som ideal. Utan att skämmas.”

Det här är något som även diskuteras av medlemmarna i intresseorganisationen Influencers of Sweden, bland annat med utgångspunkt i Fridas inlägg. Kommersiella samarbeten och reklam för konsumentvarumärken är en bärande del i att kunna försörja sig både för traditionella medier och influencers.

Samtidigt når julhandeln nya rekord enligt prognoserna och Black Friday som nyss gått av stapeln pekar snarare på ett ännu större konsumtionsfokus för många människor. Allt detta vid kulmen av en högkonjuktur då många har mer medel att konsumera för än tidigare.

Är en ny lågkonjuktur det som blir startpunkten på en radikal omställning i attityder kring konsumtionen? Eller krävs det att framgångsrika influencers tar ställning och gör hållbara val? Antagligen både och, och tusen grejer till, framförallt politiska beslut. Men som tecken i tiden är det intressant att opinionsbildare inom skönhet och inredning tar aktiv ställning MOT ökad konsumtion.

Ytterligare lästips:
Uppmärksamma läsare här på Bisonblog kanske läste mitt relativt populära inlägg Att flyga är rasism, som lyfter fler perspektiv kring vårt avtryck på inte bara miljön, utan även människor i andra länder, när vi konsumerar. 

Relaterade inlägg:

Utsikt från flygplan över stad

Att flyga är rasism

Det sa klick. Som över en natt synkroniserades många krönikörers och debattörers tankar kring hållbarhet och livsstil. Den kollektiva skulden nådde upp till bristningsgränsen och behovet av att bikta sig offentligt blev så starkt att det inte gick att motstå.

För några veckor sedan startade en publiceringsvåg av konsumtionskritiska texter rörande svenskarnas flygvanor.

”Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld”
skrev Jens Liljestrand.

”Jag ser deras resor och min avund vet inga gränser”
skrev Isobel Hadley-Kamptz.

”Därför struntar medelklassens långresenärer i klimathotet”
skrev Sofia Ulver och nu gick det liksom inte att värja sig från debatten längre.

Precis när folk hunnit säga ”jo, men jag tänker faktiskt mycket på miljön i andra sammanhang – källsorterar och äter vegetariskt och så…” i tvivlande försök att försvara sina julresor till Thailand eller spontanbokade New York-weekends. Ja, då kom nådastöten:

Att flyga är rasism

Det är en nästan vulgärt perfekt rubrik. Men det finns såklart ett resonemang bakom påståendet och det står Ola Söderholm för i avsnitt 176 av podcasten Lilla Drevet när han i sin tur hänvisar till psykoanalytikern Donna M Orange (läs en introduktion till hennes senaste bok här).

I en passage i podden pratar Ola Söderholm om västmänniskans inställning till hur miljöförstöringen påverkar resten av världen och hur det finns liknelser till hur vita människor såg på slaveri för 200 år sedan.

Lilla Drevet avsnitt 176

Ola Söderholm säger bland annat:

”Donna M Orange är inne på att vi måste se klimatorättvisan som en fortsättning på slaveriet och den koloniala världsordningen. Att klimatorättvisa är rasism slår hon fast. […] …att den atlantiska slavhandeln inte hade sin rot i det rasistiska hatet mot afrikaner, utan att det fanns entreprenörer och investerare och konsumenter som hade starka personliga intressen av att socker skulle bli en vara för masskonsumtion. Enda sättet att få ner priset tillräckligt mycket var slavarbete på de amerikanska plantagen. Då blir rasismen det som kommer efteråt – det är inte ens det egentliga intresset, utan en funktion av att man vill tillgodose sitt verkliga intresse.

Även om man som investerare i sockeraktier sällan tänkte på det så var slutsatsen mer eller mindre medvetet att eftersom mitt intresse enligt den givna ekonomiska logiken inte kan vara fel – jag måste få avkastning på mitt kapital, det kan inte vara fel. Då kan inte heller rasism vara fel.

De som drabbas kan inte vara fullt ut mänskliga, tänker man på något vis. Man måste lösa det så. Och det är samma logik och fortsättning på samma världsordning som ligger bakom attityden att ”jag måste ju flyga”, jag måste ju konsumera på det här viset, jag måste få avkastning på mitt kapital, vi måste ju ha tillväxt för att uppnå vår nivå av välstånd. Det kan inte vara fel. […] Det handlar om ett nedärvt rasistiskt överlägsenhetkomplex, som Donna M Orange pratar om. Att vi har rätt till vår konsumtion och är en rasistisk världsordning en förutsättning för vår konsumtion så upprätthåller vi en sån, där vi på ett undermedvetet plan inte ser människorna i ”det globala syd” som fullt ut mänskliga. Klimatorättvisa är rasism men kanske omedveten. Den är nedärvd men det är ändå vår skuld och vårt ansvar. […]

Om man ska prata om det här med reduktionism och oviljan att förstå att alla delar hänger ihop så är det fascinerande att se hur frikopplad dagens moderna antirasism är från kapitalismkritik och klimatfrågan. Att det inte handlar om att förstå kolonialism och den rasistiska världsordningen som en biprodukt av kapitalisters intressen, utan att det känns mer som att analysen stannar vid rasism som det glödgande hatet – att rasism bara är det nazisters besinningslösa hat mot judar. Det är en antirasism som kan approprieras av konsumtionskulturen. Att Kakan Hermansson kan vara profilerad antirasist och göra reklam för Audi, men att en antirasistisk rörelse självklart måste vara antikonsumistisk, eftersom det är så vi koloniserar livsutrymmet för ickevita människor idag. Precis som vi gjorde för 200 år sedan.

[…] Jag vill addera det perspektivet till den här debatten om hur den kulturella medelklassen ska göra för att känna sig anständiga och woke. De bör vara medvetna om att flyga är rasism. I alla fall rasism på ungefär samma vis som det var rasism att handla socker på 1800-talet. ”

I höstas skrev jag följande i en Facebook-grupp jag är med i för att försöka diskutera mina egna tvivel och hur jag känner kring flygresandet.

Är det bara jag som börjar tycka att det känns miljömässigt helt orimligt att åka över halva jorden för att gå på konferenser, jobbmöten etc. ja även semestra utanför Europa? Min miljöångest har ökat markant senaste åren och jag minns särskilt när jag var i San Francisco för snart ett år sedan. Då jag åkte hem tänkte jag att det kanske var sista gången jag besökte staden. (att jag ens var där från början säger förstås mycket om både mitt priviligierade liv och mina resvanor). I mitt flöde ser jag dagligen både uppdateringar från platser världen över och frågor om tips på aktiviteter vid olika exotiska resmål. Hur mycket tvekar ni inför resandet? OBS, jag har flugit flera gånger senaste året och är verkligen en belastning snarare än en tillgång för jorden. Undrar bara hur andra tänker, och hur folk gör för att bota sin eventuella miljöångest. Står allt hopp till omställningen av bränsle från fossilt till förnyelsebart, eller hur ska man tänka?

Det var ganska spännande att läsa kommentarerna till inlägget. Det fanns många kloka nyanser i diskussionen som uppstod och det blev också en tråd att återkomma till nu efter årsskiftet när ovan nämnda debattinlägg publicerades. Helt klart var att alla var fullt medvetna om problemet med en ohållbar livsstil och alla hade egna förklaringsmodeller samt även konkreta åtgärder för hur de som individer försökte påverka sin miljöpåverkan.

4 sätt som folk förhåller sig till flygandet

Svaren i diskussionen som uppstod efter ovanstående inlägg höll sig till ett antal teman, väldigt förenklat går de att summera i ungefär 5 olika kategorier, som kan överlappa varandra:

  • Eftersom jag vant mig vid att kunna åka över hela jorden och det än så länge saknas rimliga alternativ att kunna fortsätta med det, så kommer jag inte att sluta flyga, men jag försöker eventuellt minska antalet resor samt förlägga fler möten online snarare än att flyga för korta möten i jobbet.
  • Okej att flyg är dåligt, men det finns ju massa annat som är dåligt också. Låt oss prata om kött/bilåkning/fartygsutsläpp/industriavfall (valfri miljöpåverkande aktivitet).
  • Jag har slutat flyga, äter inget kött och försöker leva så smart som möjligt, men jag saknar långresorna. Mitt samvete hindrar mig dock från att åka.
  • Jag bor i en region helt beroende av flyget och skillnaderna i restid mellan flyg och andra alternativ räknas inte i timmar, utan dagar. Det är i princip omöjligt att leva och jobba i regionen utan att flyga, men vi försöker ha så många möten som möjligt online.

Vet inte vad det säger om mig, men jag tycker att de flesta svaren ovan känns ganska rimliga och jag har full förståelse för hur resonemanget går. Samtidigt hade jag önskat att normen var en annan, att den sociala skammen var ännu större över att lägga upp bilder från en New York-weekend eller att be om tips om ett resmål som ligger 12 timmar bort med flyg. Jag inser att det främst är de valbara semesterresorna jag fokuserat på, fullt medveten om att jobbresorna är ett minst lika stort problem. Det känns mer frivilligt och valbart att flyga för nöjes skull, och alltså något man som individ kan påverka i större utsträckning.

För det kommunicerar ju inte bara en klasstillhörighet och en ekonomisk status (kolla, jag har råd att göra det här) som i sig kan vara problematisk, utan det bidrar också till normen kring vilka resor som är rimliga att göra och på vilket sätt.

Precis som jag skrev i det där facebookinlägget är jag dock inget föredöme själv. Jag är nog mer ute efter diskussionen och resonemanget än att straffa folk (och mig själv) för att vi flyger. Kanske är det som Sofia Ulver säger – att ett normskifte kan ske snabbt, precis som det gjorde med cigarettrök på krogen, och att kombinationen av politiska beslut, folkopinion och en förändring i värderingarna tillsammans skapar vad Ulrica Schenström alltid brukar tjata om i podden Åsiktskorridoren, nämligen reformer!

När tiden är mogen, och det är den sannerligen nu, kanske den kollektiva pråm av normer vi lever svänger snabbare.

Relaterade inlägg:

Skorstenar över landskapet

Samtidigt som vi pratar om presidentvalet

Lisa Magnusson lyfter klokt det kanske viktigaste perspektivet, långt bortom eftervalsanalys, svensk rasism och snöröjning – det faktum att vi sitter och tittar på Titanics orkester samtidigt som båten sjunker allt snabbare.

”Den sammanställda forskningen tyder dessutom på att beräkningarna av vår klimatpåverkan hittills varit för optimistiska; att utvecklingen redan börjat driva sig själv. Det kommer nya miljölarm varje vecka nu, som aldrig blir mer än notiser: döda korallrev, tio grader varmare än normalt på Arktis, varmvattenfisk som letat sig in i svenska vatten.”

Metro: Lisa Magnusson: Varför vill ingen prata om apokalypsen?

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén