Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: huffington post

Tankar från Washington D.C om journalistens roll

Jag hittade ett tre år gammalt blogginlägg i utkast-mappen. Det är skrivet av mig i Washington D.C våren 2009 och det verkar ha avpublicerats eller aldrig lagts ut. Jag hade helt glömt att jag skrivit det, men visst håller det även idag?
_________________________

Jag brukar snacka om hur många branschmänniskor är duktiga på att definiera problemen snarare än presentera lösningar när det gäller journalistikens överlevnad. Ändlösa paneldebatter, intervjuer och krönikor har ägnats åt att beskriva exakt vad det är som inte fungerar längre, och kanske till och med varför det inte fungerar (om åhörarna har tur), men sällan finns skarpa svar om framtiden. Och det beror förstås på att ingen vet. Men att ingen vet hindrar inte såna som oss att tycka. Det blir då en ekokammare av röster som alla definierar problemen.

Fredrik Wass på plats i Washington D.C

Utsikt från Newseum i Washington D.C

Den här veckan har jag lyssnat på redaktionsmedlemmar hos bland annat Fortune Magazine, Seed, Forbes och Bloomberg. Jag har även varit på World Economic Forum och hört om deras samarbeten inom The Media, Entertainment and Information Division. I onsdags kväll åt jag middag hemma hos Michael Wolf, och inbjudna var bland annat Kathryn Nichols, redaktör på Huffington Post och Mark Gauger, Chief Development Officer på Frog Design. Nu är jag i Washington D.C och här har jag lyssnat på hur USA:s innovationspolitik fungerar genom en workshop med Dr Charles Wessner, Director, Technology, Innovation and Entrepreneurship of The National Academies. Alla diskussioner under den här tiden har handlat om hur journalistik och innovation hänger ihop. Innovation inom journalistik och journalistik som bevakar innovation. Lite snårigt, jag vet. Och vad är slutsatsen?

När jag idag besökte Newseum och bland annat såg en utställning med bilder från alla Pulizer-prisvinnare genom tiderna, samt såg specialutställningen kring nyhetsbevakning av 11 September-attentaten, så blir min bild av vad journalistik är för något väldigt klar.

Journalistik handlar om att vara på plats. Om det så är att knäppa ögonblicksbilden, ha näsan i ett arkivskåp eller trycka med skottsäker väst bakom en stenmur i Chad, så är det närvaron som bildar den bästa journalistiken.

Vad är en riktig journalist? Enligt mig är det en person som är där. Det kan ske online, offline eller både och. Men bra journalistik är alltid färgad av närvaron. Aldrig helt distansierad eller ”opartisk”. Visst ska källor redovisas och båda sidor höras, det är en av grundstenarna, men utan att vara en del av det som bevakas blir journalistiken sämre. Och genast uppstår det glapp som gör att andra aktörer med högt facerank kan stiga in och helt ersätta den yrkesutövande reportern.

Relaterade inlägg:

Silicon Valley-profil fortsätter lyfta genusfrågor

Det glädjer mig att debatten kring jämställdhet inom tech-världen fortsätter, och att det dessutom finns tunga namn som lyfter frågorna. Den här gången är det Julie Zhuo som i ett gästinlägg på Huffington Post skriver om att bli uppfostrad som en pojke, vilja vara flicka, och varför inget av alternativen borde vara bättre än det andra.

Julie Zhuo är Director of Product Design on News Feed and new mobile initiatives på Facebook. Hon ligger bland annat bakom Facebook Connect och är den som designat gilla-knappen. Hon började på Facebook 2006 och har en magisterexamen i datavetenskap från Stanford University bakom sig. För den som kan sin Silicon Valley-historik framstår hon som en tung spelare i dalen.

I inlägget Raising your girl like a boy beskriver Zhuo hur frustrerad hon blir över hur stor roll könet spelar när det gäller hur små flickor och pojkar behandlas och vad som anses vara okej att leka med och hur normer och traditioner hindrar kvinnor att ägna sig åt klassiskt manliga intressen eller yrkesval.

Julie Zhuo, (bild från Twitter @joulee)

Julie Zhuo, (bild från Twitter @joulee)

”It still grates at me that my parents consider their parenting strategy to be ”raise your girl like a boy.” But looking back, it’s less their methods I have issue with than the fact that so many wonderful toys and hobbies and activities are considered ‘boy-like’ by our society. It disappoints me that traditional notions of gender still play such a big role in marketing and expectations and how we treat our little girls versus boys.”

Det är som sagt befriande med ännu fler röster som lyfter jämställdhetsperspektivet i den mansdominerade techvärlden. Själv minns jag till exempel Innovation Journalism-konferensen på Stanford 2010 då jag deltog i en workshop om Women Leadership in Innovation Journalism. Inte oväntat var jag den enda mannen på just den workshopen och jag skrev inlägget Innovation i en manlig kultur efter konferensens slut. Ur inlägget:

”Innovationsmiljön i Silicon Valley är i mångt och mycket en manlig plats med manliga strukturer. Traditionellt är ofta ingenjörer inom IT-området män, och många av våra diskussionerna handlade om hur man kan få kvinnor att både intressera sig för typiskt manliga utbildningsval, men (enligt mig) det viktigaste – hur får man IT och entreprenörskap att presenteras och läras ut på ett sätt som inte är färgat av den manligt färgade kulturen. Det leder i sin tur in i diskussionen om vad som är manligt och kvinnligt.

Själv förordade jag tankesättet att inte anpassa sig till vare sig män eller kvinnor, utan hellre se hur man skulle kunna göra för att locka båda könen med samma eller liknande approach. Att skapa nya strukturer riktade mot bara kvinnor känns inte alltid som rätt väg att gå. Sveriges flaggskepp på området, Geek Girl Meetup, är dock ett bra undantag och nämndes under konferensen som ett bra exempel på när ett kvinnligt nätverk skapas kring ett ämne eller en bransch, och inte bara kring det faktum att deltagarna är kvinnor.”

Relaterat:
Samma olika när Yahoo får ny vd
Det jobbiga i att framstå som genusgnällig

Relaterade inlägg:

Pajkastning på Techcrunch visar dess särart

Building43 Launch at TechCrunch

Foto: Rick Bucich (CC BY-SA 2.0)

De senaste veckorna har den populära och i startupkretsar välkända sajten Techcrunch drabbats av avhopp, maktspel och allmänt kaos på redaktionen sedan det stod klart att grundaren Mike Arrington tvingats bort från sajten. Detta sedan AOL (som köpte Techcrunch förra året) fattat misstycke angående de dubbla roller Mike Arrington befunnit sig i som både chefredaktör och samtidigt grundare av ett riskkapitalbolag med fokus på samma branscher som Techcrunch bevakar. Det fina i kråksången är att AOL var en av de bolag som ingått ett partnersamarbete i det nya riskkapitalbolaget (kallat Crunchfund). Jag har försökt följa med i turerna, men är inte helt hundra på alla svängar.

Vad som dock är ytterst intressant att bevaka är att redaktionen på Techcrunch inte drar sig för att berätta om hur de uppfattar situationen och den stora besvikelse många känner inför Mike Arringtons avsked. Den senaste i raden är Paul Carr som beslutat sig för att lämna Techcrunch eftersom Mike Arrington ej haft möjlighet att utse en efterträdare till sig själv i samband med att han lämnade sajten, något som enligt Paul Carr var ett villkor för att han själv skulle stanna kvar på sajten. Istället har AOL och Arianna Huffington (Huffington Post) utsett en efterträdare till Arrington, och de valde Erik Schonfeld, en av Techcrunchs medarbetare, men inte förstahandsvalet enligt Paul Carr. Istället beskriver Paul Carr hur Erik Schonfeld gått bakom ryggen på övriga medarbetare och gjort upp en deal med Arianna Huffington om att säkra en position som ny chefredaktör. Och Paul Carr skräder inte orden när han beskriver Erik Schonfelds agerande.

”Hating him for being expertly played by Arianna Huffington is like hating a baby for crying on a long-haul flight. He doesn’t understand why people are mad at him, he just wants to be fed.”
[…]
”the notion that a Silicon Valley blog should be run by a guy in New York is just ludicrous. As such, Huffington’s short-term victory is likely to prove a medium and long term disaster.”

Som du ser är det historien ganska komplex och infekterad. Men det är intressant att se hur det som är grunden i Techcrunchs framgång och det som skiljer sajten från många traditionella mediebolag, nu exponerats på ett tydligt sätt. Det personliga tilltalet, det stora engagemanget från medarbetarna och en total orädsla för att säga exakt hur man uppfattar maktspelet från insidan, dessutom publicerat på den egna sajten mitt under processens gång, är ganska fascinerande. Techcrunch är mer av ett community än en distansierad aktör, mer en spelare på planen än en domare bredvid. Och vid såna här tillfällen märks det hur mycket känslor som är i omlopp och hur starka band som byggts upp mellan de individer som utgör sajtens kärnredaktion.

En del hävdar att det som pågår är som ett sandlådekrig och att själva sajten Techcrunch är större än dess individer som just nu kivas med varandra. De kan ha delvis rätt, men samtidigt skulle inte Techcrunch vara den sajt den är om inte dessa färgstarka individer bidrog till den, vilket gör det väldigt intressant att se vad de redaktionella strömhoppen kan leda till framöver. Vinner konkurrenter som GigaOm och Venturebeat marknadsandelar eller håller Techcrunch ställningarna med nya rekryteringar?

Uppatering:

Nu har Erik Schonfeld publicerat ett svar till Paul Carr, också på Techcrunch. Inte otippat håller han inte med om de anklagelser Paul Carr riktat mot honom och pratar bland annat om att Carr ”slutat offentligt för andra eller tredje gången de senaste veckorna”. Vidare hävdar att det redaktionella oberoendet är intakt.

To suggest that Arianna appointed me editor single-handedly is untrue. Also, I want to be very clear that I accepted the editor position at TechCrunch under the condition that our editorial independence be maintained. Arianna Huffington personally guaranteed to me that would be the case and that she has no interest in influencing our coverage. Michael [Arrington] has a different opinion about what constitutes editorial independence.

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén