Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: Fokus

Molnet lever men hatas av Spanarna i P1

Omslaget till Fokus nr15 från 2008 med där reportaget om molnet publicerades.

Omslaget till Fokus nr15 från 2008 med där reportaget om molnet publicerades.

Min artikel om hur Molnet förändrar allt i tidningen Fokus skrevs under våren 2008 och fick relativt stor uppmärksamhet hos webbintresserade läsare vid publiceringen. Dels var det ett stort reportage med många olika infallsvinklar och analyser, och dels hjälpte det till att etablera molnet som begrepp och metafor (dock hade det pratas länge om cloud computing inom IT-världen innan dess).

I det senaste avsnittet av Spanarna i P1 går Johan Hakelius till attack mot molnet som begrepp. Han läser upp några delar ur den nu 5 år (!) gamla Fokus-artikeln och ställer sig frågan om varför vi kallar det molnet. Det låter harmlöst, men enligt honom lurar farorna bakom det oskyldiga och fluffiga ordet.

”Vem är molnherre? Jag är övertygad om att det finns en. Så fort man ställer frågan får man märkliga svar. Jag tror det finns en tanke bakom det här.”

Johan Hakelius fortsätter sin spaning som kretsar kring maktkampen i molnet och beskriver en händelse där ett par bjöd några vänner på middag. Vännerna tog en del bilder i deras hem vilka senare hamnade på Facebook. Paret kände inte att det var okej att säga nej till att bilderna publicerades.

”Den som inte vill att bilder från ens hem ska läggas ut på nätet beskrivs som översittare. De som lägger ut bilderna beskrivs som coola. […] i toleransen gömmer sig nya översittare. De som anser sig ha rätten att trampa på andra.”, säger Johan Hakelius i Spanarna.

Jessika Gedin konstaterar i samma avsnitt att gränserna för integriteten inte har försvunnit, de har bara flyttats, och att det oftast är en generationsfråga.

Det är inte helt okomplicerat med integritetsfrågor, men ibland undrar jag om det någonsin har varit enkelt? Har vi inte alltid levt i en tid av värderingsglidningar och förändringar i vad vi anser vara offentligt och privat, transparent eller hemligt?

När jag letade upp länken till den gamla molnet-artikeln i Fokus kunde jag konstatera att molnet även var ett tema i ett annat avsnitt av Spanarna, från augusti 2008. Då var det Göran Everdahl som drog en lans mot det förkastliga molnet. Enligt honom kommer vi alla återvändra till våra hårddiskar till slut.

”I verkligheten är moln kalla och man sjunker igenom dem och störtar och dör. Om servern ligger nere så regnar alla uppgifter bort. Då hamnar vi i limbo mellan himmel och helvete. I framtiden återvänder vi till jordytan från molnet. Inte till papper och post, men till våra egna filer på våra egna hårddiskar.”

Således krävs bara ytterligare ett Spanarna-avsnitt där kritik mot molnet framförs för att vi på sant Spanarna-manér ska kunna kalla det en spaning…

[Tipstack till Triviologi (som faktiskt även var den som tipsade senast Spanarna pratade om molnet 2008).]

Relaterade inlägg:

Hetaste medietrenden just nu

Podcasttekniken är gammal, ändå är det först nu som poddfebern verkar ha spridit sig rejält. Det visar inte minst den senaste tidens mediebevakning av fenomenet. I januari i år skrev jag om att 2012 skulle bli podcastens år. Det bekräftades senare av dels ett gäng nya och bra poddar, men också nästan lika många artiklar och inslag om ”det nya”, som ju i själva verket är nästan lika gammalt som bloggandet – en annan gräsrotsrörelse som senare blev mainstream.

Maktministeriet i Journalisten.

Bara de senaste veckorna har Kjell Häglund skrivit ett reportage om podcasting i Fokus, CS Life har ett längre reportage och i det senaste numret av tidningen Journalisten är vi på Maktministeriet med som exempel på en amatörpodd skapad av entusiaster.

Samtidigt har allt fler mediemänniskor tagit sina följare och fans med till poddvärlden i form av Alex och Sigge, Hannah och Amanda, Jenny och Carina, Kristian och Andres och så förstås föregångarna Filip och Fredrik. Värvet av Kristoffer Triumf är en annan podd som fått spridning och uppmärksamhet under 2012, och sajter som Bokhora, Feber, Idg.se och andra skapar nu egna poddformat. De nominerade poddarna i Svenska podradiopriset 2012 visar ganska tydligt hur traditionella mediemänniskor tagit plats bland entusiast- och nischpoddarna, vilket också påminner om hur det såg ut när bloggandet började spridas i Sverige 2005. Än så länge har vi dock inte sett en podcast gå från okänd amatörpodd till att lyftas upp av ett traditionellt mediebolag och ges större exponering, men det är bara en tidsfråga innan det sker.

Varför blir poddar så stort just nu, när tekniken funnit så så länge? Det finns flera orsaker, men här är de viktigaste:

  • 1. Smarta mobiler har gjort att det numera blivit enkelt att streama musik och radio direkt i våra mobiler. Dessutom passar just podcasts (radio) bra att lyssna på när man samtidigt gör något annat, till exempel åker till jobbet, tränar eller på andra sätt är i rörelse.
  • 2. ”Play-kulturen” och on demandtjänsterna har skapat en mediekonsumtion som hela tiden distansierar sig från tablåtänkandet. Vi är vana att ta del av både traditionellt medieinnehåll likväl som filmer, musik, bloggar och sociala medier när vi vill, hur vi vill. Att lyssna på en podcast passar väl in i det mönstret.
  • 3. Nisch och djup och ”lång media” har blivit ett alternativ till det snabba traditionella mediebruset. Att ägna en hel koncentrerad timme åt att lyssna på ett podcastavsnitt kräver engagemang, men det skapar också utrymme för en annan typ av samtal och medieinnehåll jämfört med korta nyhetsinslag, magasin, paneldebatter och annat. Det här fördjupade samtalet har förstås förts i P1 sedan tidernas begynnelse, men då med en begränsning i bandbredd eftersom det handlar om en enda kanal och inte en flora med hundratals (eller internationellt sett tusentals) olika poddar med olika inriktning.
  • 4. Mediepersonligheter (och många andra) gillar att själva ha full kontroll över ett eget format där de får prata om exakt det de själva vill utan att bli avbrutna eller begränsade av sändningstider eller textlängder, precis som att blogga med andra ord. Det är kul att göra radio helt enkelt, och i podden finns utrymme för experiment och variation på ett sätt som få kommersiella mediebolag har råd med, även om flera av de största poddarna är sponsrade på olika sätt.
  • Kändisar och mediemänniskor har genom sitt poddande satt ljus på ett nytt format vilket gjort att fler börjat lyssna på poddar och även upptäckt de som funnits där hela tiden.

Jag minns när jag besökte Podcamp Europe, en unconference arrangerad på Älvsjömässan i juni 2007. Redan då pratades det om hur företag och organisationer kunde använda podcasting i verksamheten, något som växer även nu, framförallt inom IT- och webbranschen där poddandet varit igång länge och har trogna lyssnare. På Podcamp Europe intervjuade jag bland annat Anders Nyman från podcastingföreningen Swecasters om hur han såg på utvecklingen, vilket du kan titta och lyssna på här. Det slår mig hur lite som egentligen har hänt sedan dess när det gäller podcastingtekniken, men hur väldigt mycket större antalet lyssnare och producenter av poddar är nu jämfört med då.

Uppdatering: Pelle Sten tipsar om den här SvD-artikeln från 2006 som beskriver det nya med podradio och där poddproducenterna Richard Gatarski (QritiQ och Skolsmart), Kal Ström (Dagensskiva) och Henrik Torstensson (Utbyggarna) citeras. Jag tänker även på podden What’s Next som gjordes av SSWC-grundarna Tomas Wennström och Kristin Heinonen under 2007-2009. Ja, börjar man gräva finns många exempel. Webbradion är en podd som startade 2009 och fortfarande är igång.

Relaterade inlägg:

Inte så hemligt med Psyops

Att läsa Claes Lönegårds Fokus- reportage om Psyokologiska operationer (psyops) inom Försvarsmakten var verkligen intressant. Bra research med relevanta intervjupersoner som jag kände igen från min tid som chef för psyops i Afghanistan-styrkan 2009-2010. Bara på de två år sedan jag utbildade mig på Psyopsförbandet i Enköping har mycket hänt. Framförallt har verksamheten expanderat kraftigt, en satsning som påbörjades ungefär samtidigt som jag ryckte in i utlandsstyrkan. Det grämer mig dock lite att Fokus i rubriksättning och anslag försöker få det till att förbandet och verksamheten är hemlig (”Sveriges hemliga propagandasoldater”). De flesta större dagstidningar har gjort reportage om svensk psyops tidigare, och under min tid i uniform minns jag att vi även aktivt kontaktade olika medier för att berätta om verksamheten. Det sker dessutom helt öppna utbildningar inom psyops även för civila personer i Sverige.

Jag förstår att reportaget blir mycket mer spännande genom att beskriva Psyops som något mystiskt och hemligt som Försvarsmakten skulle vilja dölja, men det är helt enkelt inte sant. Däremot (vilket visas bra och tydligt i artikeln) så finns det en del luddigheter kring lagar och regler om hur Psyops får bedrivas. Min känsla är dock att ingen är mer nöjd än Psyops-förbandet om det klargörs, något som snarare ligger på det politiska bordet än på det militäriska.

”Köper man detta resonemang blir den kognitiva domänen plötsligt ett slagfält lika viktigt som marken, luften och vattnet. Och det är detta Försvarsmakten har gjort: de har kommit till slutsatsen att framtidens strider i hög grad kommer att utspela sig på ett slagfält mindre än en kvadratfot.” – ur reportaget.

Med det sagt rekommenderar jag alla att läsa reportaget som på ett bra sätt beskriver vad Psyops handlar om, både ur ett historiskt perspektiv men också i aktuella insatser de senaste åren. Om du känner mig personligen kan det ju också ge en insikt i vad det var jag försökte göra de där 6 månaderna i Afghanistan.

One on one with SVT

Snackar lite med Lars Moberg från SVT. 

Relaterade inlägg:

Helhetsgrepp på #ethiopiaswedes

”Allt flyttade upp ett steg efter domen. De anhöriga fick direktkontakt med Carl Bildt. Kritiken blev skarpare och kom från högsta politiska nivå i Sverige. […] Det är så känsligt läge nu. Det är det första alla säger i telefon. De ringer upp igen och frågar vad som kommer att stå i tidningen och när. Även politiker och tjänstemän som aldrig skulle drömma om att be att få läsa citat eller få insyn i det journalistiska arbetet gör det den här gången.
– Det är för killarnas skull, inget annat, säger en av dem.”

Fokus rekrytering av Maggie Strömberg har gjort fredagarna lite bättre. I senaste numret tar hon ett helhetsgrepp kring de fängslade svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye, som nu suttit i etiopiskt fängelse i över 250 dagar. Läs det.

#EthiopiaSwedes på Twitter

Jag minns all bevakning av fallet som vi gjorde på Alltid Nyheter i Sveriges Radio när jag jobbade där. Hur vi ofta hade kommentarer från flera anhöriga, kollegor, experter, jurister och många andra efter varje nytt besked under rättegången. När domen föll i slutet av december jobbade jag som sociala medier-korrespondent. Så här lät det när jag sammanfattade några av reaktionerna på 11-årsdomen tillsammans med programledaren Mia Bryngelson:

Relaterade inlägg:

Källa Youtube

Jag älskar tidningen Fokus och blir glad varje fredag när den kommer i brevlådan. Dock blev jag lite besviken när jag läste dagens nummer och såg deras uppslag med bilder från Homs i Syrien. Jag gillar greppet att beskriva utvecklingen i Syrien med hjälp av ett gäng bilder tagna vid olika tillfällen och datum. Vad jag dock reagerade på var att källhänvisningen vid flera av bilderna bestod i en hänvisning till ”Youtube”.

"En video uppladdad på Youtube" ur Fokus

Fenomenet att källhänvisa till en plattform eller distributionskanal snarare än upphovspersonen förekommer ofta i olika medier och jag blir lika förvånad varje gång jag ser rörliga bilder i till exempel SVT med hänvisningen att bilderna är ”från Youtube”. I fallet med bilderna i dagens Fokus får jag via Twitter svar från redaktionsmedlemmen Anders Billing att bilderna kommer från Scanpix, som i sin tur hämtat bilderna från AFP. ”vi hade gärna gett mer info, men det fanns inte o bilderna är från Scanpix. Dessutom måste vi ange just ”Youtube” som källa”. Han skriver också att ”vi hade naturligtvis kunnat leta upp bildinfon eller andra bilder på själva Youtube, men vi gjorde detta kl 17 i onsdags.” (Fokus skickar tidningen till tryck på onsdag kväll varje vecka)

Jag kan delvis köpa förklaringen, samtidigt tycker jag det är beklagligt att det blivit standard att göra källhänvisningar på det här sättet, något som aldrig skulle accepterats om materialet var hämtat från en annan tidning. Ofta går det inte att veta vem som laddat upp ett klipp eller en bild, men det finns i 100 procent av fallen ett användarkonto att hänvisa till, eller information som gör att läsaren kan söka fram källan på egen hand.

Den svenska tjänsten Bambuser har varje dag den senaste tiden varit plattformen för mängder av livesändningar inifrån Homs. Aktivister har med livet som insats dokumenterat händelserna i realtid och teamet bakom Bambuser har lyft fram aktuella klipp på förstasidan, samt genom Twitter-kontot Bambuser_Alert. Det går alltså relativt enkelt att få en överblick och tips om de mest aktuella klippen på Bambuser, helt utan hjälp av AFP.

Jag skulle önska att alla vi som använder sociala medier som källor för våra storys också var tydliga med från vem materialet är hämtat. Det duger helt enkelt inte med ”källa: youtube”. Jag har inte grävt i AFP:s riktlinjer eller strategi kring källhänvisningar, det är möjligt att det finns någon annan förklaring. Men problemet med källhänvisningarna återkommer hela tiden i många medier. Dagens artikel i Fokus fick bli exemplet som belyser frågan.

 

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén