Bisonblog

Samhälle, internet, media

Tagg: Afghanistan

Flera aktörer på maktens arena i Afghanistan

Idag nåddes jag av beskedet att SR-korrespondenten Nils Horner blivit brutalt mördad på en gata i Kabul, Afghanistan. Det här klippet är det som jag tycker fångar både utrikeskorrarnas situation och Nils Horners gärning på det mest gripande sättet. Och nu har Afghanistan skördat ännu ett offer.

Jag är orolig för den utveckling som landet står inför just nu. Jag tror inte att talibanerna kommer att ta över i samma stund som ISAF rullar ut de internationella styrkorna. Men den nuvarande regeringen och president Karzai har redan från början varit en svag spelare, att betrakta som en av många spelare på maktarenan snarare än den absoluta maktinstitution som vi i västländerna är vana vid att våra ledande demokratiska institutioner är. Och nästa månad är det presidentval, ett val där byinnevånare kommer fråga sin byäldste vad de ska rösta på. Ett val som i många stycken är en hybrid mellan en demokratisk omröstning och ett klansamhälles uråldriga maktutövning.

Den afghanska arméns befälhavare är i många fall före detta krigsherrar och Mujahedin-krigare, samtidigt som de under åren med ISAF-stöd och mentorskap fått både modern militär utbildning och resurser att bygga upp armén. Detsamma gäller landets politiker. Landet riskerar nu att återigen hamna i ett inbördeskrig där folkets lojalitet följer folkgrupper snarare än nationsgränser.  Frågan är hur den nu relativt välfungerande (i alla fall i jämförelse med den afghanska polisen) armén skulle hantera det.

”Ni har klockorna, vi har tiden” är ett talesätt från Talibanerna som brukar användas för att visa på hur dyra och tidsbegränsade insatser från det internationella samfundet ska ställas mot ett mycket mer långsiktigt perspektiv. Talibanerna kan helt enkelt vänta ut sin motståndare och samtidigt störa den tillräckligt för att vända opinionen på hemmaplan. Det alltid en begränsning i hur länge de deltagande nationernas regeringar kan låta det vara politiskt motiverat med en insats i utlandet där landets unga soldater då och då kommer hem i liksäckar.

Talibanerna har väntat och nu är tiden kommen. Men de är inte ensamma på maktens arena. Nästa kapitel i historien om Afghanistan är precis på väg att börja skrivas, i en bok som är oändlig.

Uppdatering: Jag fick ett tips från Per-Ola Mjömark om den här EU-rapporten som kan vara intressant i sammanhanget. Från beskrivningen:

”In anticipation of the drawdown of Western forces, Beijing has been making it clear to both friends and rivals that, unlike the aftermath of Soviet withdrawal, it will not sit on the sidelines and watch the country slide into civil war”

Afghanska polisen - uppställningAfghanska poliser vid en uppställning på en lokal polisstation i Mazar-e Sharif, våren 2010. Foto: Henrik Eskilsson

 

Relaterade inlägg:

Det unika med försvarsbloggaren Wiseman’s Wisdoms

Jag minns mycket väl den första dagen under inryckningsveckan till utlandsstyrkan. Vi hade precis träffat de personer som skulle bli våra närmaste kollegor under de kommande 10 månaderna, både under utbildningen i Sverige och insatsen i Afghanistan. Jag pratade med en kapten i min enhet om vilka de viktiga försvarsbloggarna var och Wiseman’s Wisdoms nämndes i princip ögonblickligen. Från den dagen 2009 har jag följt den tills igår anonyme försvarsmaktsanställde person som bloggat otroligt initierat om Försvarsmaktens utveckling i allmänhet och spelet på politik- och tjänstemannanivå i synnerhet.

Det var till Wiseman’s Wisdom jag hänvisade mina läsare när jag avslutade Afghanistanbloggen på DN.se och det är dit jag fortfarande vänder mig för att få en temperaturmätare på försvarsdebatten. Det råder heller ingen tvekan om att bloggen blivit en viktig instans med flitigt återkommande läsare både innanför och utanför Försvarsmaktens personalkatalog.

Igår avslöjades alltså vem som står bakom bloggen och i ett längre inlägg skriver den nu avslöjade Carl Bergqvist, stridspilot och major på F21 i Luleå, om vad anonymiteten inneburit för hans möjligheter att nå ut. Ganska mycket har det visat sig.

Att 2013 som anonym bloggare ha ett så högt förtroende och vara en så viktig opinionsbildare tillhör ovanligheterna i tider av transparens och krav på autencitet, speciellt inom en så seriös bransch som den militära. Samtidigt pekar Bergqvist på hans begränsade möjligheter att få gehör för sina inlägg när han började blogga och då endast hade tjänstegraden löjtnant (samtidigt som många läsare spekulerade i om det var någon i den absoluta försvarsmaktsledningen som stod bakom bloggen). Det gör historien om Wiseman’s Wisdom ännu mer intressant och ett bra exempel på hur starkt innehåll och kontinuitet kan bygga en trogen och initierad läsekrets, trots anonymitet.

Så här skriver Carl Bergqvist:

”Jag upplever utifrån reaktioner jag fått både i bloggens kommentarer och från kollegor i verkliga livet att bloggen därigenom blivit en form av ventil för alla Försvarsmaktens frustrerade medarbetare. Medarbetare som inte alltid känt igen sig i den bild av svenskt försvar och Försvarsmaktens verksamhet som målats upp av såväl regeringsföreträdare som delar av Försvarsmakten. Jag upplever också att bloggen har fått en påverkan på svensk försvarspolitik då frågor jag har lyft här sedan har dykt upp i försvarsdebatten, i Riksdagen och i Försvarsmakten. De första åren i mindre grad, men sedan kraftigt ökande.”

Läs hela inlägget hos Wiseman’s Wisdom här.

Kuriosa:

Afghan face from Fredrik Wass on Vimeo.

Relaterade inlägg:

Tre år idag

Idag är det tre år sedan mina kollegor Johan, Gunnar och Shahab dödades i en attack i Afghanistan. Det var den 7 februari 2010. Några dagar efter händelsen skrev jag nedanstående inläggAfghanistanbloggen på DN.se. Jag tänker också skriva om vad jag tycker om Försvarsmaktens rekryteringskampanj Vad håller du på med? Men inte idag. Idag återvänder mina tankar återigen till Afghanistan, och du som följt mig vet att det kan bli lite tjatigt ibland. Men så är det, och så måste det nog vara. Med lite perspektiv kan jag givetvis se både bra och dåliga saker med Sveriges och ISAFs insats, men grundkänslan är kvar. Vi gjorde och gör skillnad.

Shahab, Johan och Gunnar

Nu kom vintern till Afghanistan

Jan Myrdahl tycker att den enda bra utländske soldaten i Afghanistan är en död soldat. Ett uttalande som gavs dagen innan det värsta tänkbara hände för oss här nere. Vi förlorade tre kollegor i en attack mot en av våra enheter. Två svenska officerare och en afghansk tolk blev dödade och både sorgen och utredningsarbetet pågår fortfarande. Samma dag slog vädret om, snön föll och temperaturen hamnade på minus. Det kändes som att den afghanska vintern anlände i dubbel bemärkelse.

Själv har jag svårt att veta hur jag ska gå vidare här på bloggen. Vad ska jag skriva som både hedrar den insats Johan och Gunnar uträttade och samtidigt berättar om hur vår verksamhet faktiskt går vidare? För det är ju så, livet och arbetet går vidare. Och om inte deras död ska vara förgäves måste vi alla som är kvar jobba för att göra skillnad. Vi måste fortsätta tro på betydelsen av vår insats, precis som vi gjort tidigare. Det ska vare sig Jan Myrdahl eller en fruktansvärd attack få ändra på. Men det är tungt, det ska erkännas.

Stämningen på campen är samlad och lugn. Vi gör det vi ska och hjälper till extra där det behövs. Personligen har jag bland annat hjälpt till med vakttjänstgöring och jag vet att andra också fått lösa uppgifter utanför deras ordinarie ramar. Det är en självklarhet.

I en relativt liten insats med ”bara” 500 soldater blir alla påverkade. Alla berörs. Därför känns stödet hemifrån bra. Jag vet att både de närmaste kollegorna till Johan och Gunnar och alla andra här nere verkligen uppskattar alla hälsningar och kondoleanser från Sverige.

Relaterade inlägg:

Krigets psykologi

”Fan, jag är ju i Afghanistan! Det måste vara den där granatkastaren de briefade oss om innan vi åkte ut. Fan! Jag sitter ju fast i myggnätshelvetet! Fan också, snart kommer granat nummer två. Fan också, jag kommer dö nu, invirad i ett jävla fisknät!”

En specialistofficer skriver om sina upplevelser från utlandsstyrkan i Afghanistan (FS21, sommaren 2011) i ett långt och målande inlägg om de psykiska problem hen drabbades av efter bara två veckor i insatsområdet.

”Den värsta dödsångesten har gått över men jag kan inte gå ner i varv, och jag blir väldigt oroad över detta. Igår hade det skjutits mot oss och visst hade jag fått ett adrenalinpåslag men inte värre än att jag kunde hantera det. Det jag upplever nu är något utöver det vanliga, jag kan inte kontrollera min rädsla.”

Samverkan.

Min tid i utlandsstyrkan var betydligt lugnare än de situationer som beskrivs i inlägget. Men det har endast att göra med den befattning jag hade som var mer fokuserad på stabsarbete och samverkan med afghanska myndigheter än på patrullering och operationer ute i fält. Att befinna sig i ett insatsområde innebär ett konstant, lågmält och osynligt stresspåslag som då och då förstärks vid större händelser. Det märks egentligen inte förrän du är på hemmaplan igen, och är lite förrädiskt av just den orsaken. Efter månader i tjänst blir du trött utan att veta varför och ibland utan att du egentligen känner dig utsatt eller sliten.

Vårt förband var regelbundet inblandade i strider under hela insatsen och vi förlorade även tre kollegor som aldrig fick återvända hem. Det går fortfarande inte en enda dag utan att jag tänker på tiden i Afghanistan. Samtidigt är jag tacksam över att konsekvenserna för mig personligen inte blev värre (några enstaka mardrömmar och en kvardröjande känsla av meningslöshet och frustration var några symptom efter hemkomsten), och jag tänker ofta på de anhöriga till våra döda kollegor.

Inlägget av specialistofficeren är modigt och välbehövligt, för det är sällan de fysiska skadorna som drabbar hårdast.

Relaterade inlägg:

Från information till relation hos Försvarsmakten

”Från information till relation”. Så beskriver Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten den satsning som lanserades idag. Försvarsmakten vill släppa fram medarbetarnas bild av verkligheten och har därför lanserat en bloggportal. En ganska snygg sådan skulle jag vilja säga vid första anblick.

riktlinjen för intern och extern kommunikation slår vi fast att Försvarsmaktens kommunikation ska stödja militära operationer, att vår kommunikation syftar till att skapa relationer mellan olika intressenter samt att en väl fungerande kommunikation är en avgörande konkurrensfördel för Försvarsmakten som arbetsgivare. Traditionell enkelriktad signalering är inte längre en fungerande metod för en organisation i förändring.

I Erik Lagerstens inlägg kan man bland annat läsa om Försvarsmaktens strategi kring bloggportalens innehåll. Det verkar lovande.

Bloggportalen innehåller dels bloggar som företrädare för de olika stridskrafterna svarar för, dels bloggar som skapas av enskilda inom ramen för befattning eller av intresse att förmedla kunskap och känslor. Till skillnad från Försvarsmaktens officiella webbplats är formen fri och utan begränsning av våra skrivregler. Försvarsmaktens officiella ståndpunkt kommer främst till uttryck genom denna blogg eller mitt twitterflöde.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen av projektet och hur eventuella högljudda och kritiska röster får ta plats (och om de kommer att göra det). Personligen följer jag bloggen Wiseman’s Wisdom (utanför Försvarsmaktens bloggportal) för att höra mer än en kritisk röst om Försvarsmakten. Min grundinställning är att ju fler röster desto bättre.

Ur ett pressmeddelande:

– Vi vill öka kunskapen om dagens försvarsmakt genom dialogen, men det handlar också om att stimulera en aktiv försvarsdebatt, säger Johannes Hellqvist.
Genom att använda taggen #SVFM (Sveriges försvarsmakt) kan allmänheten skicka inlägg till portalen från egna bloggar och Twitterkonton, och på så vis delta i debatten.

När jag var i Afghanistan bloggade jag som bekant på Dagens Nyheter. Bloggen finns kvar här.

Afghanistan revisited

Relaterade inlägg:

”Semester finns inte i deras världsbild”

När jag var i Afghanistan tyckte jag ofta att det var svårt att försöka förklara den oerhört komplexa situationen i landet, i uppgiften och i tillvaron till de här hemma. I det senaste månadsbrevet från den nuvarande kontingentschefen på FS 21, överste Rickard Johansson, görs ett bra försök. Framförallt visar han på hur befolkningens extrema situation påverkar läget i området och hur överlevnad dag för dag alltid hamnar högst upp på prioriteringslistan, snarare än att ”göra rätt” eller ”göra fel”. Rickard Johansson beskriver också bra hur vår västvärldssyn rimmar illa med den faktiskta situationen på plats.

Att den lilla människan med dessa förutsättningar inte ser konsekvenserna av att tjäna dessa ”talibanpengar” och därmed stödja en sida av konflikten som leder landet i fördärv är för dom inte viktigt då det gäller att fysiskt överleva morgondagen. De flesta människorna här lever faktiskt ”blott en dag i sänder”, och tanken på att planera nästa vecka eller kommande semester finns inte i deras världsbild.

I sammanhanget är det svårt att ta till sig detta då vi i Sverige och västvärlden lever ett helt annat liv med helt andra referenser. I vårt dagliga arbete med Afghanerna uppfattar jag hela tiden att vi från västvärlden sjunker tillbaka i de värderingar vi lever med i vårt dagliga liv hemmavid, vilket ofta leder till en förenklad uppfattning som ofta kan leda till misstag.

Läs gärna hela texten du också.

Afghanistan revisited

Bild på mig vid vägkanten längs ring route 5 väster om Mazar-e Sharif, 2010.

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén