Skattepengar till den nya dyra toppdomänen

Stockholm Stad har ansökt om att få registrera den nya toppdomänen .stockholm. Det kostar runt en miljon att ansöka om domänen och en halv miljon per år att behålla den. Kritiska röster har redan höjts, och bilden jag får efter att ha skrivit ganska mycket om domännamn är att det nästan bara är ICANN som är nöjda över utvecklingen (och de potentiella intäkterna). .SE är sedan länge avvaktande kritiska till utvecklingen, med förbehållet att .SE finns till för att stärka just den svenska toppdomänen.

Förra året uttryckte sig även riskkapitalisten och den tidigare ICANN-ordföranden Esther Dyson kritisk till det hela, i en intervju hos Techcrunch:

”Det är sätt för registrarer att tjäna mer pengar. Först tyckte jag det lät bra med extra domäner som till exempel .fin för finanssektorn, men man behöver inte en ny toppdomän för det. Det finns jättestora varumärkesproblem med det här och det kommer att skapa många rättsprocesser och göra advokater rika. Apple.com är värt något för att Apple skapat det värdet. Det nya domänprogrammet är överflödigt.”

Guiden om domännamn som jag skrev 2011

Är idén att registrera .stockholm ett lysande sätt att stärka varumärket för Stockholms stad? Eller ett okunnigt agerande från kommunikationsdirektören? Oavsett så visar utvecklingen bara ännu tydligare hur domännamn blivit politik och big business ännu mer än tidigare, och om dessa ”premium-namn” tar fart så kommer vi snart att se en devalvering i det upplevda värdet av ett traditionellt domännamn som ligger under .se eller .com-domänen. Snart blir större företag och organisationer mer eller mindre tvingade att registrera det väldigt mycket dyrare toppdomänen för att inför omvärlden bevisa sin trovärdighet. Det blir en kostnadsspiral som inte iscensatts av marknaden på en överbefolkad arena, utan snarare av ett det globala samverkansorganet ICANN vars agenda blir allt svårare att tyda.

Trots att jag följt frågan ganska länge är jag fortfarande inte helt säker på vad jag tycker om utvecklingen. Men som du ser är jag inte ohämmat positiv direkt.

Staffan Jonsson som är policyrådgivare på .SE har skrivit en del om hur det gick till när det nya toppdomänerna infördes av ICANN. Det är en lite mini-såpa med aktörer som spelat ut varandra och beslut som tagits vid ”rätt tidpunkt” för att så få som möjligt skulle kunna rösta emot förslaget. Så här skrev han förra året:

”Precis innan midsommar fattade ICANN:s styrelse beslut om nya toppdomäner. Många i det globala Internetsamfundet, inklusive regeringarnas rådgivande organ (GAC) blev i beslutet påtagligt överkörda. Beslutet fattades trots många tydliga invändningar mot att sjösätta nya toppdomäner. ”

 

Därför köper Facebook Instagram för 1 miljard dollar

Bilden som format har länge varit ett av de starkaste sociala objekt som finns på nätet. Det vet Facebook. Det vet Instagram. Genom bilderna berättar vi vad vi gillar och vad vi inte gillar, var vi är och vad vi gör. Med ny sökteknik blir bildernas innehåll inte längre en gåta när metadata saknas. Istället kan bilden bli det vi berättar om oss själva, utan att berätta om oss själva. För när du struntar i att fylla in intressen eller åsikter i formuläret på Facebook, kan innehållet i de bilder du laddar upp ändå säga något om dina värderingar. Det här vet Facebook. Det här vet Instagram. Facebook deklarerade dessutom tydligt i sin ansökan om att börsnoteras hur just bilder är en avgörande pusselbit i tjänstens framgång och framtid.

Instagram

Ikväll (9 april) kom beskedet att Facebook köper Instagram för 1 miljard dollar. Instagram har idag 13 anställda och tjänsten har 30 miljoner användare. Det spekuleras nu rejält om varför Facebook väljer att köpa upp den populära bildtjänsten. I en tråd på Quora konstaterar till exempel Robert Scoble att Facebook fortfarande inte tjänar en enda krona på sin facebook-app och att Instagram blivit den app som används för social bild-delning, snarare än Facebook-appen, trots att bilder är en av Facebookplattformens viktigaste funktioner. Robert Scoble skriver:

”Today Facebook has NO revenues from mobile. None. That’s amazing, since so many people, hundreds of millions of us, use Facebook on mobile clients.That will change very quickly after the IPO. Instagram will play a huge role here, plus Facebook gets a very talented mobile development team that has built world-leading mobile apps on iOS and Android (which got a million users in its first day).

Jennifer Van Grove skriver på Venturebeat om orsakerna bakom Facebooks stora investering i ett relativt litet bolag, som dessutom saknar affärsmodell. Enligt henne är den stundande börsnoteringen av Facebook helt avgörande för uppköpsbeslutet.

Facebook iterated at multiple times in its S-1 that photos are an essential part of its mission and strategy. The social network also disclosed to would-be investors that it could suffer without continued growth in user engagement around photos, and identified mobile has a massive risk.

Det har även ryktats om att Instagram genomfört en andra investeringsrunda strax innan uppköpet, vilket enligt riskkapital-rådgivaren Christine Herron kan vara ett smart drag för att driva upp köpeschillingen. Investerarna (i det här fallet påstås Sequoia Capital, i samarbete med Thrive Capital, Greylock och Benchmark ha investerat) kan i bästa fall göra en riktigt bra deal genom att investera i ett bolag som kort därefter säljs till en ännu högre värdering. Men även om bolaget inte säljs, så ses investeringen i Instagram ändå som ett smart drag. Vinna-vinna-läge alltså. Christine Herron skriver:

”playing chicken with a potential acquirer can drive a much higher valuation. And more importantly, the acquistion is more likely to close quickly and successfully if the target company has a war chest of cash and a strong, fresh investor group.

Kanske säger den här tweeten en del om vårt mediala tidevarv:

Fortsatt jobbigt med kvinnor på scenen

Det här med att få tag i kvinnor som föreläsare verkar fortsätta vara ett problem för män. Kanske inte lika mycket för kvinnor. Jag missade livesändningen från TEDxChange i Berlin, men Nina Åkestam skriver bra om hur Theo Sowa, inbjuden för att tala om hur HIV/AIDS-epidemin påverkar kvinnor i Afrika, vände sin föreläsning och gjorde en Lina Thomsgårdall over the place.

En kvinna på scenen. Johanna Ögren på Webbdagarna i Göteborg.

Hon kritiserade arrangörerna för hur dålig kvinnorepresentation det var på scenen, till skillnad från publiken som var mer blandad. Detta till publikens stora jubel, men till moderatorn Chris Andersons oförstånd.

Enligt Nina Åkestam klagade Chris Anderson under den efterföljande frågestunden över hur svårt det var att få kvinnor att tacka ja och hur mycket tid det tar. Samtidigt som en jublande publik just hyllat den enda inbjudna afrikanska kvinnan.

”Först tystade han ner applåderna. Sen började han prata. Vänd mot Sowa, som att han hade en fråga, men frågan kom aldrig. [...] Det blev obekväm stämning i rummet i Queens, där nog i alla fall 80% av oss deltagare var kvinnor. Det blev knäpptyst i Berlin. Tills Sowa efter ett par minuter TILL SLUT fick tillbaka micken och sa, helt lugnt:

Ring mig. Jag har dem.”

Läs hela Ninas inlägg på Resume.se: Min nya idol.

Jag hittar inte något klipp från föreläsningen på TED.com, men det är möjligt att det dyker upp inom kort.

Uppdatering: Nina tipsar om att klippet finns att se på Facebook. Jag kommer in på sidan men får sedan felmeddelande. Tipsa gärna om du får det att fungera.

Relaterat:
Så får du fler kvinnor att föreläsa på din konferens
700 namn
Innovation i en manlig kultur

Jag föll på upploppet till Blogg100

Sviten är bruten. Blogg100-utmaningen har misslyckats. Efter 90 dagar med minst ett publicerat inlägg per dag glömde jag igår att blogga. Jag är trots det ganska nöjd med att ha lyckats hålla igång utmaningen och med bara 10 dagar kvar till målgång kan jag trots allt inte vara alltför besviken.

Misslyckad bloggutmanare

Jag tänker förstås fortsätta blogga ända in i mål och ännu längre än så, men lite smolk i bägaren är det att inte ha en obruten följd av dagliga inlägg.

Jag återkommer med hur Blogg100 har påverkat besöksstatistiken här på Bisonblog och vilka inlägg som varit de mest lästa. Men jag kan lugnt konstatera att utmaningen fått önskad effekt.

Sarah Lacys utfall mot Randi Zuckerberg

Snart börjar en ny serie med arbetsnamnet Silicon Valley på amerikanska Bravo TV. Enligt beskrivningen ska den följa en ny generation av ”young professionals” på sin väg mot att skapa Silicon Valleys nya framgångsföretag. Serien har genast mött kritik, innan den ens börjat. Bara genom sin preview har den fått flera tech-skribenter att reagera starkt mot bilden av entreprenörerna som gestaltas i serien. Och kanske smärtar det extra mycket att Facebooks Randi Zuckerberg (syster till Mark Zuckerberg) är inblandad i projektet.

Sarah Lacy

Före detta Techcrunch-redaktören och PandoDaily.com-grundaren Sarah Lacy gör ett ganska rejält utfall mot Randi Zuckerberg i det här öppna brevet till henne, där Lacy i princip kritiserar Randi för att ha sålt ut en hel startupkultur för några ögonblick i rampljuset på kabel-tv. Och Sarah Lacy förstår inte hur Randi Zuckerberg kunnat gå med på att göra en serie av den här typen mot bakgrund av den uppståndelse och kritik som kom när filmen The Social Network målade upp en enligt många förvanskad bild av hur Facebook grundades och drivs. Sarah Lacy skriver:

Two years ago, we could dismiss Sorkin easily as an outsider with an agenda. It was well known that he had never met Zuckerberg, didn’t even use Facebook, and had a general disdain for tech. But Randi Zuckerberg is a legitimate insider. And she has sold her industry and her generation out, and there’s little any of the real entrepreneurs can say other than sit there, mouth agape, wondering why the hell she would do this. I hope she made plenty of money off the deal, because as far as I’m concerned she’s sold her Silicon Valley soul for fifteen minutes of fame on basic cable.

Francisco Dao i sin tur beskriver hur serien hos Bravo TV framställer en entreprenör som en hipster som vet hur man startar en WordPressblogg. En bild som ofta ligger långt ifrån sanningen, men som antagligen passar in i reality-tv-formatet där fokus hamnar på personligheter och karaktärer snarare än vem som är bäst på att koda eller se konkreta affärsmöjligheter. Han är oroad över en fördumning av Silicon Valley och skriver bland annat:

Now Bravo is going to put this new breed of hipster-turned-wannabe-entrepreneur on TV and hold them out as an example of Silicon Valley? [...] Tech groupies are not representative of the actual technology industry and as long as we continue to ignore this, we will continue to see the dumbing down of Silicon Valley.

För mig är det fascinerande att se hur starka reaktionerna och kritiken mot Randi Zuckerberg är. Det råder ingen tvekan om att Silicon Valley-andan är ett känsligt ekosystem och trots att få kan beskriva den fullt ut, saknas inte personer som är beredda att rycka ut för att försvara den. Jag tror också det finns en rädsla att förlora något som aldrig går att få tillbaka.

Entreprenörer över hela världen springer ikapp med utvecklarna i dalen. Och kanske kanske har Francisco Dao lite rätt när han talar om en fördumning. Nördarnas paradis kanske numera även rymmer aktörer som söker snabba framgångar i riskkapitalets strålkastarljus med helt andra motiv än de personer som en gång experimenterade med kretskort i ett garage i Palo Alto. Kan Silicon Valley som fenomen vara för evigt? Antagligen inte, och just nu ser vi hur de som bevakat och levt i det kaliforniska entreprenörskulturen slåss för att bevara den, kanske med en sorgsen känsla av att det redan är för sent. Speciellt när även personer på insidan (Randi Zuckerberg) sviker de högt satta (men av startupcommunityt självklara) idealen.

Uppdatering: Petter Palander tipsade mig om att Randi Zuckerberg bemöter kritiken i viss mån genom ett inlägg på sin Facebooksida där hon förklarar hur hon tänker kring projektet. Hon är Executive producer och i den rollen kommer hon att fungera som rådgivare. Samtidigt medger hon att serien är en reality-såpa och inte en dokumentär.

Will there be drama? Of course! Silicon Valley is full of exciting drama. Will there be conflict? Of course! Entrepreneurs face conflict daily. Will we showcase every single painstaking detail of startup life?  Of course not. This is reality TV, not a documentary. The show isn’t meant to represent all of Silicon Valley, but to authentically follow the lives of a few young people trying to blaze their own trails.

Kriget om internet

Överallt nås jag av samma budskap. Internetutvecklingen är i ett avgörande skede. Myndighetsröster och kommersiella intressen höjer röster om reglering, kontroll, övervakning. Nätets ursprung är i viss mån en redundant organism utan gränser eller censur. Upplagt för krockar med andra ord.

Googles policy manager Nicklas Lundblad skriver om kriget om internet, eller kanske nästa internetkrig efter det nuvarande. Han reflekterar kring hur makten över internet handlar om makten över människorna, att kontrollera befolkningen, samt hur de val vi gör nu kommer att definiera vårt framtida samhälle i en avgörande mening.

The Internet war after the next, when everyone realizes that this is not about controlling the Internet in some fictional way through an international organization, but about using force and coercion to stop the use of technology, about controlling us – will actually really define the future of our society to a surprising extent.

The internet war after the next: a time for choosing

Resonemanget utgår från en kommande artikel i Vanity Fair: World War 3.0

When the Internet was created, decades ago, one thing was inevitable: the war today over how (or whether) to control it, and who should have that power. Battle lines have been drawn between repressive regimes and Western democracies, corporations and customers, hackers and law enforcement. Looking toward a year-end negotiation in Dubai, where 193 nations will gather to revise a U.N. treaty concerning the Internet, Michael Joseph Gross lays out the stakes in a conflict that could split the virtual world as we know it.

Måhända relaterat: Nöjesguidens artikel om näthatet i kommentarsfälten och sajtägarnas försök att stävja det. En vända till i en ständigt pågående debatt om kommentarskulturen på nätet.

Vad betyder titeln expert på sociala medier?

Diskussionen kring expertrollen och sociala medier-gurus vara eller icke vara vevas ännu en gång av DIK som för ett bra tag sedan intervjuade ett gäng personer som vad jag förstår dyker upp i sökresultatet i mediearkivet när man söker på ”sociala medier-expert”. Nu är artikeln publicerad. I De kallar oss experter berättar Emanuel Karlsten, Sofia Mirjamsdotter, Jacquelin Kothbauer, Brit Staktson, Joakim Jardenberg, Anders Mildner och jag dels om vad vi kallar oss själva (alla utom en kallar sig något annat än expert) samt vad vi tycker krävs för att någon ska kunna kallas expert.

Sociala medier-expert?

Artikeln är ganska tråkig i det att vi alla säger ungefär samma svävande saker. ”Man måste kunna visa konkreta resultat och ha en längre tids erfarenhet” verkar vara den vanligaste inställningen till experteriandet. Anders Mildner tycker att kritiken som går ut på att många åker runt och pratar luft och ludd om nätets möjligheter inte håller. Enligt honom måste man ha något att komma med för att bli anlitad.

Personligen känner jag nog att det inte spelar så stor roll vad folk kallas. Dock är jag ganska frustrerad över fluffet i föreläsarbranschen i allmänhet och webbområdet i synnerhet. Väldigt få föreläsare har faktiskt befunnit sig i de ofta byråkratiska och tröga organisationer som de är anlitade att hjälpa. Eller har tvingats lobba runt internförankring på flera hierarkiska nivåer samtidigt som externa konsulter kommer in och trycker upp en wordpressblogg i ansiktet. Men det är ett annat inlägg (en fras som jag gärna återvänder).

Alla som läser Bisonblog är förstås väl insatta i den här ”debatten” sedan tidigare och har till exempel lyssnat på Maktministeriet när vi poddade om det hela för några månader sedan.

”Vilken makt tillskriver vi de ibland självutnämnda åsiktsmaskinerna? Ingen fråga är för liten för att inte kunna kommenteras av en expert.”

”The culture of old media is broken”

Så här i efterhand har jag försökt läsa in mig på bevakningen av South by Southwest-konferensen i Austin, Texas. Jag har försökt hitta gemensamma nämnare mellan olika inlägg och artiklar för att se om samma frågeställningar eller analyser dyker upp på flera ställen.

SXSW

Igår hittade det här inlägget på Bonnier R&D-bloggen, sammanställt av Megan Miller. Det är både långt och bra skrivet, samt sammanfattar många uppslag och trådar jag snappat upp på andra ställen också.

Särskilt intressant var det att läsa om ”The future of journalism”-spåret som beskrivs som:

”prominent business leaders and talking heads from top media companies, mostly New York-based, doing the same old hand-wringing amongst themselves about “curation/aggregation/monetization/oh-dear-how-do-we-pay-for-all-this,” while 11 blocks away, the future of media bounces brightly around in the hands of optimistic 25-year-old startup founders from the rest of the world.”

I inlägget beskrivs hur ”the culture of old media is broken” och att ta den kulturen till Austin kommer inte lösa något. Det är tydligt svårt att förstå varför medieindustrin ägnar så mycket tid åt att prata om dess problem snarare än att lära sig från startupkulturen och faktiskt göra saker annorlunda.

Läs gärna SXSWi 2012: Talks, Tweets, Tacos and Takeaways

Divya Ostwal från Good Old i Malmö har sammanfattat de viktigaste trenderna på SXSW här.

Här en sorts sammanfattning av Mikael Zackrisson på Inuse blog.

Martin Törnqvist sammanfattar sina intryck hos Media Evolution.

Om du vill kan du kolla på vilka 30 trender som Peter RosdahlImproove tyckte var viktigast att ta hem från SXSW. Här är ett bambuserklipp där han gör en dragning kring det:

Next Berlin

Jag tänkte dra till Berlin i början av maj för konferensen NEXT Berlin.  Ska du dit?

Berlin är en het entreprenörsstad. Med svenska ögon är väl Soundcloud den starkast lysande startup-stjärnan, trots att bolaget vare sig är svenskregistrerat eller har svenskar i majoritet hos personalen. Men vi brukar ha en tendens att hålla fast vid detaljer som grundarnas härkomst snarare än vilket lagrum som företagen tillhör när svensk-stämpeln ska delas ut.

Under Webbdagarna presenterade Johan Ronnestam ett gäng svenska entreprenörer som han tycker representerade framtiden och som svenska näringslivstoppar bör lyssna mer på. Flera vars verksamhet bedrivs eller i alla fall beskattas utomlands. Att många webbentreprenörer flyr Sverige är förstås något som de som skapar företagarpolitiken bör fundera på. Att jämföra en startup som har en symbolisk närvaro i Sverige med ett industriföretag med tusentals svenska anställda kan dock bli lite skevt. Men det är ett annat inlägg.

Nu skulle det ju handla om Next Berlin som sagt. Vore kul att veta om vi ses.

NEXT12 - I'M BLOGGING!

Maktministeriet gör en dubbelmeta

Metanivåerna når nya höjder en dag som denna. På första april skämtas det friskt hos många medier, och diskussionerna och artiklarna om andras skämt tar nästan lika stor plats. Maktministeriet gör en meta-meta i det avsnitt som publicerades idag.

Maktministeriets mixerbord

”Det är den 1 april och naturligtvis pratar vi om att luras och skämta på nätet. Under inflytande av Ballerina Kladdkaka berättar redaktionen om egna lur och skämt som gått överstyr, och vad som faktiskt fungerade. Men även de mer negativa konsekvenserna.”

Det är Maktministeriets 11:e avsnitt sedan starten och antalet lyssnare ökar markant. Förra avsnittet (nummer 10) spelades över 700 gånger på Soundcloud och 159 gånger i iTunes. Vi prövar oss fortfarande fram och känslorna är lite all over the place. Men det är precis det jag gillar med podcast-formatet. Det ska vara nischat och engagerat, nödvändigtvis inte kortfattat. Alltid personligt.

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...