Bloggen känns ett gammalt format jämfört med alla de andra platser jag använder för att både kommunicera med omvärlden och ge min syn på den. Facebook, Twitter, Instagram, Path, Pinterest och ett gäng andra tjänster och sajter får dagligen ganska stort fokus i mitt sociala internetanvändande. Samtidigt är det inte så länge sedan som bloggen sågs som det nya heta och något ”alla skulle ha”. Men hur ser det ut nu? Min upplevelse är att det bloggas färre inlägg men med längre och djupare innehåll jämfört med tidigare. Så är det i alla fall för mig. De snabba och korta kommentarerna går direkt ut i flödet på Twitter och Facebook, medan mer tidlösa och även fördjupade inläggen hamnar här på bloggen.
Jag tror inte på någon bloggdöd, det har jag aldrig gjort. För mig symboliserar ordet blogg den utveckling som gjort att vem som helst med internettillgång kan publicera sina alster utan mellanhänder. Det fenomenet har vi bara sett början av. Samtidigt smakar jag på tanken att själva ordet blogg kanske inte kommer att överleva, men det är en annan diskussion.
Det finns orsaker att fortsätta blogga. Som jag delvis var inne på i förra inlägget om kravet att vara på Facebook, så finns en aspekt av bloggandet som kanske inte alla tänker på. Den är min egen.
Förutom mitt webbhotell är det bara jag som sätter upp villkoren för min blogg. Innehållet, dess lagring och distribution styrs av mig vilket skiljer sig ganska rejält mot Facebook och Twitter där vi rör oss på en arena vars riktlinjer, struktur och innehåll inte kontrolleras av användarna utan av ägarna. Facebook-vägraren Måns Nilsson pekar på det som ett stort problem i en kommentar till förra inlägget. Jag håller med om att det kan vara problematiskt, men värdet i att delta slår högre för mig. Men precis som med bloggen väljer jag själv exakt vad jag vill lämna ifrån mig för typ av information. Jag gör det avvägandet varje dag. Ibland framstår det som att jag lämnar ut mycket information om mig själv, men varje publicering är ett ”emotionellt utgivarbeslut” som får konsekvenser. Inte okomplicerat som sagt, men värt det.
En ytterligare orsak att fortsätta blogga är för spårbarheten och sökbarhetens skull. Jag kan hoppa runt bland mängder av sociala tjänster och plattformar, men här på bloggen kan jag välja att samla det jag tycker är viktigast. Det är en referensyta gentemot de andra sociala ytorna, en plats som inte påverkas av ändringar i användaravtal eller plötsliga nylanseringar eller konkurser. Samtidigt blir innehållet sökbart, något jag faktiskt har stor nytta av själv många gånger när jag behöver hitta äldre inlägg. Försök ta dig bakåt i ditt Twitter- eller Facebookflöde och du inser ganska snabbt att det inte här helt enkelt att hitta specifika inlägg, trots Facebooks nya timeline.
Bloggen hindrar mitt onlineliv från att bli historielöst. Den blir en knutpunkt för min identitet på nätet.
För övrigt har Twingly nu även tagit över Bloggvärldsbloggen (efter uppköpet av Bloggportalen). Idag publicerade de en lista på 2011 års mest bloggade nyhetsartiklar.
Men vem läser bloggar då? Det är ju en sak att såna som jag väljer att fortsätta blogga, men är det någon som orkar läsa inläggen i konkurrens med de snabba flödena från andra sociala tjänster? Enligt Mediebarometern läste nästan en femtedel av Sveriges befolkning en blogg dagligen under 2010. Verkar lovande, även om statistiken är ganska gammal.
För att ta pulsen på personer som jag förknippar med en aktiv webbnärvaro ställde jag en fråga till de som följer mig på Twitter igår kring hur de läser bloggar nu jämfört med tidigare. Min analys av svaren var att många ersätter det aktiva bloggläsandet med länkar och innehåll som de får serverat via inlägg på Twitter eller Facebook. Men de bloggar man ändå läser, läser man mer fokuserat. Hur läser du?
Frågan var ”Läser du färre eller fler bloggar idag jämfört med för 3 år sen? Varför?”. Här är några av svaren (sorry för skärmdump, men det gick snabbast).
Twitter-fråga om bloggandets vara eller icke vara.
