Idag skriver Dagens Medias nyhetschef Martin Schori en belysande text på Aftonbladet Kultur om bland annat myten kring webbens brist på lönsamhet, mediernas ovilja att följa läsarnas medievanor och hur de stora PR-byråerna nu även kommit att representera diktaturer och förtryck i svallvågorna från den arabiska våren. Och från Syrien kommer rapporter om hur aktivister torteras för att uppge inloggningsuppgifterna till sina Facebookkonton samtidigt som västföretag säljer övervakningsutrustning till diktaturregimen.

Martin Schori skriver:

Att det inte går att tjäna pengar på webben har blivit en sanning, trots att den gång på gång motbevisats. I år kommer, till exempel Aftonbladetsannonsintäkter på webben passera papperstidningens dito, samtidigt somDagens Industri drog in 44 miljoner kronor i ren vinst på webben i fjol. De slimmade redaktionerna kombinerat med en webb som skriker efter snabba nyheter har gjort det allt mer tacksamt att fylla tidningar och sajter med innehåll som förpackats av de allt starkare pr-byråerna och pressavdelningarna. Arbetsplatser som nu allt oftare befolkas av duktiga journalister som tröttnat på tidningarnas sparpaket och löneutveckling.

Vilken journalisttyp är Janne Josefsson? Antagligen inte en hybrid. (Foto: arkland_swe CC-BY-NC-SA 2.0)

Tillåt mig tänka högt. Ja, det är svårt att bli rik på att vara journalist eller på att driva mediebolag. Lönsam är en sak, men ett liv i överflöd något annat. Många av de starkaste medieföretagen har ägare som byggt sin framgång i en annan tid, på en annan typ av marknad. Att journalister väljer en tryggare och mer välbetald anställning på en PR-byrå är kanske inte alltid så svårt att förstå. Risken blir att de enda två typer som trots allt fortsätter tro på livet som journalist blir de som 1. inte har de sociala egenskaper som krävs för ett jobb som konsult eller inhousekommunikatör eller 2. är så självförbrännande och engagerade att de inte kan se någon annan tillvaro än det kall som de upplever att journalistyrket innebär. Den senare typen accepterar förstås dåliga löner, osäkra anställningsformer och en ofta pressad arbetssituation med höga leveranskrav. För allt annat blir otänkbart.

Kanske finns det en tredje typ. Hybridjournalisten. Den som ena dagen arrangerar events, föreläsningar och seminarium, ibland tillsammans med annonsörer och sponsorer, för att andra dagen skriva lagom granskande artiklar om samma bransch som annonsörerna tillhör… eller som deltar i branschevents och sociala sammanhang tillsammans med människor som de samtidigt bevakar i journalistrollen. Som ser nätverket av människor som en tillgång i det journalistiska uppdraget. Men vänta nu, det låter ju som jag… Men nu tänker jag bara högt förstås.

Foto: arkland_swe

En babblare.

Babblaren
Det här är den typ jag själv representerar. Babblaren skapar ett ständigt flöde av inlägg, statusuppdateringar, bilduppladdningar, livesändningar, krönikor, artiklar, diskussioner och allmänt jox kring sig. Det är inte fråga om att stänga av eller sätta på knappen. Flödet är konstant och blir som en digital upptrampad stig bakom Babblaren. I mitt fall handlar det om att jag hela tiden skapar innehåll på olika nivåer och i olika sammanhang, egentligen oavsett var jag är någonstans och vilka människor jag träffar. Den stig jag skapar leder både till mitt professionella jag och till mitt privata jag, ofta överlappar både relationer, uppdragsgivare och andra människor i min omgivning de olika arenorna. Det här är något som blivit väldigt tydligt när jag till exempel kan få en uppdragsförfrågan om ett jobb med tillägget att ”hoppas det är okej med dig, läste lite på din blogg”. Babblaren är icke-exklusiv, hyfsat tillgänglig men kanske framförallt bred. Genom hens digitala spår kan du få en ganska bra uppfattning om vem personen är, vad hen gjort och hur hen är som person. Därmed inte sagt att bilden är transparent fullt ut. Det är fortfarande en persona, inte en person.
Exempel: Bloggare, journalister, konsulter och experter som ofta rör sig i både det gamla och nya medielandskapet.
Typ: Sofia Mirjamsdotter

Sliparen
Det här är en typ av persona som är ganska svårtillgänglig och sällan visar en privat sida för fler än vänner och bekanta. Sliparen finns väl representerad i sociala medier men de flesta uppdateringar är dels genomtänkta och (you guessed it) slipade. För Sliparen ligger personan längre ifrån det privata jaget än för Babblaren och personen bakom väljer sina sammanhang med omsorg. Sociala medier är framförallt en arena för professionellt utbyte och diskussioner om branschhändelser eller nyheter, absolut inte en plats där privata problem eller andra mer personliga saker diskuteras eller nämns. Sliparen är exklusiv och slösar inte med vare sig uppdateringar eller material, men är å andra sidan ofta skarp och vältalig när något till slut publiceras. I brist på information är det lätt att projicera egenskaper på Sliparen utifrån det som trots allt kommer ut. Det finns en aura av integritet och skärpa runt Sliparen. 
Exempel: Personer som profilerat sig i traditionella medier med hjälp av sina åsikter eller sin personlighet. Krönikörer, programledare, skribenter och artister kan ofta vara Sliparen.
Typ: Peter Wolodarski

Känner du igen dig i någon av ovanstående persona-typer eller är jag helt ute och cyklar?
Det finns förstås fördelar och nackdelar med båda typerna, och det är lite det jag vill belysa. För mig som Babblare kan mitt privatliv ge fördelar i mitt yrkesliv och tvärtom. Det kan också skapa problem att ha så täta trådar mellan yrkes- och privatpersonen, speciellt om något går fel. Sliparen som hela tiden håller distansen till omgivningen kan uppfattas som svår, kanske otillgänglig och elitistisk. Samtidigt har Sliparen bättre kontroll på hur hen representeras i olika sammahang och kan styra mer över sitt rykte och sin persona.

”borde det inte finnas en variant som också innehåller bra bloggposter och nyheter om startups och relaterade ämnen på svenska? Klart det ska! Därför startade vi #hackernytt”

På Hackernytt går det att rösta på, kommentera och bidra med länkar. Korfattat är sajten en aggregator men med eget innehåll (och värde) i form av kommentarerna och poängsättningen/rankingen av länkarna. Sajten är inte färdigbyggd, men från och med nu kan användare registrera sig. Jag tror att styrkan för så pass minimalistiska sajter som Hacker News och Hackernytt är att vara bäst på sin nisch och skapa känslan hos läsarna att de viktigaste länkarna inom området alltid går att hitta där.

Future of online sharing, från Beyond.

Inte en dag går utan att en snärtig och belysande infographic-illustration skickas runt på the interwebz, den ena snyggare än den andra. De brukar vara ett populärt delningsobjekt på till exempel Pinterest. Den digitala byrån Beyonds sammanställning av The future of sharing är inget undantag. Jag tycker infografiken lyfter fram intressanta saker utifrån Beyonds egna undersökning där de analyserat 2059 personer som alla är användare av Twitter, Facebook eller Google+ och är 16-40 år gamla. 52,1 procent av all delning på nätet gick genom Facebook under 2011 (Källa: thenextweb.com) och undersökningen visar bland annat att:

• 98 procent av de undersökta personerna är Facebookanvändare och loggar in flera gånger varje dag.
• 67 procent har minst gjort något av följande: Lyssnat på en låt som delats automatiskt (typ Spotify), tillåtit en applikation att publicera inlägg åt dem eller läst en automatiskt delad artikel.
• Möjligheten att dela in ens vänner och kontakter i undergrupper (som t.ex. cirklar i Google+) för att kontrollera vad som delas till vem är något som bara 40 procent genomfört.
• 60 procent säger sig vara villiga att skriva en uppdatering om en tjänst eller produkt om de fick en rabatt eller ”deal” för det.

Se infografiken från Beyond där de bland annat spekulerar kring att både filtrering och delning måste bli ännu enklare för att användare ska använda sig av möjligheterna. Allt vi gör varje dag kan delas på nätet, men metoderna för det måste förfinas både när det gäller precision, kontroll och utan att behöva tänka på det aktivt enligt Beyond. Byrån tror också att människor kommer fortsätta att vilja dela information om företag, produkter och tjänster (”brand related content”), speciellt när det har att göra med platstjänster.

Skärmdump från Zlatan-appen

”It has been our goal to find alternative entry points to the original text – new ways to experience the story. The original text is re-created into a geographical as well as chronological interactive storyline, completely re-imagined for touchscreen”, skriver Sara Öhrvall, chef för Bonnier R&D, i ett mail.

Var det kollaborativa och sociala perspektivet a la Readmill kommer in i bilden vet jag dock inte riktigt, men jag är inte heller övertygad om att allt måste ha en social dimension. Jag ser gärna det sociala som ett lager, möjligt att öppna och stänga, eller filtrera för den delen.

Filmer om Zlatan-appen här:

Å ena sidan vill jag inte hamna helt i händerna på kommersiella intressen när jag använder internet. Jag vill inte bli totalt kartlagd, analyserad in i minsta detalj och inlåst i lösningar och tjänster som alltid har en prislapp.

Å andra sidan älskar jag när jag får rätt erbjudanden baserat på vem jag är och mina intressen. När jag slipper massor av meningslösa annonser, slipper spam-mail i inkorgen och helt enkelt får en förbättrad användarupplevelse tack vare en individuellt anpassad tjänst eller sajt.

Cookies. Jag kan inte hata dem, men jag kan inte alltid älska dem heller. Och mest hatkärlek får jag nog när jag tänker på tredjepartscookies, dessa charmiga små luringar. Utan dem inga smarta integrationer mellan mina sociala konton och de sajter jag besöker i övrigt. Men samtidigt bildar de en analysmetod som skulle göra de flesta underrättelseavdelningar avundsjuka (hur kommersiella intressen och metoder ibland ligger före militär och polisiär spaning är för övrigt ett helt eget kapitel).

Google undrar: Vem vill du vara? Kan du förklara? (Foto: Fredrik Wass)

Varför tänker jag på mina små sociala medier-darlings tredjeparts-kakorna just nu tänker du? Det har att göra med den här storyn om hur Google lyckats lura Apples webbläsare Safari från att blockera de cookies som Google vill lagra i användarnas webbläsare. Det här gäller både för den vanliga Safari-webbläsaren (6 procent av marknaden) och för den mobila versionen (50 procent av mobilsurfar-marknaden). Målet med luret från Googles sida var att få bland annat ”+1-knappar” och andra typer av widgets kopplade till besökarens egna Google-konto. Om webbläsaren blockerar tredjepartscookies känner inte widgeten eller sajten igen den som besöker sidan och många finesser med integrerade kopplingar till sociala plattformar försvinner. En gilla-knapp från Facebook under ett blogginlägg är ett annat exempel på den här typen av användningsområden.

Så här skriver Ryan Singel i ett gästinlägg hos Wired:

Google said it used the backdoor so that it could place +1 buttons on ads it places around the web via its Adsense program, so that logged-in Google+ users could press the button to share an ad. Without the work-around, the button wouldn’t be able to tell Google which Google account to link the button to.

Han spekulerar även kring varför Google valde att manipulera Safari-webbläsaren på egen hand snarare än att få till en öppen diskussion med Apple om varför default-inställningarna för Safari är en blockering av tredjepartscookies, då dessa är en så stor del av både den sociala och annonsbaserade webbekonomin.

Given that Google announced it is backtracking on its privacy promises to users in order to create the mother of all online profiles by combining the data you give it to nearly all of its services, that secrecy may be more disturbing than the “crime” itself.

Jag tror inte att det finns något svart eller vitt i frågan om personlig integritet och ”osynlighet” kontra spårbarhet och tracking-metoder med kommersiella syften. Ibland gör verkligen det senare att min användarupplevelse blir så mycket bättre. Och ibland blir jag orolig över både makten och kontrollen, speciellt vid tanken på data i orätta händer. Hur tänker du?

Men fortfarande motsvarar e-handeln bara 5 procent av den totala svenska detaljhandeln. Det är dock väldigt lågt räknat. För om du börjar fundera på hur ofta internet spelar in när du väljer vilken produkt du ska köpa eller vilken tjänst du ska välja, så inser du snabbt att begreppet ”e” i e-handeln är betydligt bredare än checka ut-knappen i webbshoppens varukorg. Det handlar om multikanaler och Brick and mortar som Miriam Olsson har skrivit om. Att företag och butiker finns både digitalt och fysisk och att det hela tiden sker ett samspel. Du gör såklart research på nätet men kanske väljer att köpa en produkt i den fysiska butiken. Är det e-handel? Eller om du beställer och betalar en ny datorskärm på Webhallen.com men väljer att hämta ut den i deras butik på sveavägen i Stockholm? Är det e-handel eller vanlig detaljhandel? Ja, som du märker är det fler än bara de renodlade e-butikerna som går att förknippa med e-handel. Trots det är e-handelssiffrorna övertygande:

»27,7 miljarder kronor. Omsättningen totalt för e-handeln av varor i Sverige 2011.
»10,6 procent. Tillväxten för e-handeln av varor i Sverige under 2011.
»5 procent. E-handelns andel av den svenska detaljhandeln 2011.
»Hemelektronik. Det största delsegment inom e-handeln. omsatte 6,7 miljarder kronor under 2011.
»Böcker. Den vara som flest konsumenter i Sverige, 49 procent, har handlat på nätet under 2011.

Statistik från E-barometern Q4 2011

E-handelns omsättning 2011

Venturebeat har testat ett gäng tjänster och appar och skriver:

Facebook, Twitter, Foursquare, Instagram Foodspotting, Yelp, and Gowalla all upload either your contacts’ phone numbers or email addresses to their servers for matching purposes. Some of these applications perform this action without first requesting permission or informing you how they long they plan to store this data.

Det känns som att det ofta går väldigt fort när jag installerar en ny app eller registrerar mig på en ny tjänst. Jag klickar snabbt förbi några ”godkännande-rutor” för att komma åt själva tjänsten och ofta orkar jag inte läsa det finstilta. Samtidigt känns det inte rimligt att behöva läsa superlånga texter med dokumentation för att förstå vad som händer med min information när jag ansluter till tjänsten. Det sker mycket inom det här området just nu och jag tror att vi kommer få se betydligt mer enkla processer och enklare former av integritetshantering framöver.

Jag tillhör (kanske felaktigt) de som resonerar i termer av att allt jag sparar i molnet eller på internet någon gång kan komma att läcka ut på något sätt, antingen på grund av hackerattacker eller rena misstag, men lika gärna av egen fumlighet. Kanske borde jag skaffa en digital drulleförsäkring för känslig data?