Bisonblog

Samhälle, internet, media

Kategori: Politik (Sida 1 av 6)

Utsikt från flygplan över stad

Att flyga är rasism

Det sa klick. Som över en natt synkroniserades många krönikörers och debattörers tankar kring hållbarhet och livsstil. Den kollektiva skulden nådde upp till bristningsgränsen och behovet av att bikta sig offentligt blev så starkt att det inte gick att motstå.

För några veckor sedan startade en publiceringsvåg av konsumtionskritiska texter rörande svenskarnas flygvanor.

”Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld”
skrev Jens Liljestrand.

”Jag ser deras resor och min avund vet inga gränser”
skrev Isobel Hadley-Kamptz.

”Därför struntar medelklassens långresenärer i klimathotet”
skrev Sofia Ulver och nu gick det liksom inte att värja sig från debatten längre.

Precis när folk hunnit säga ”jo, men jag tänker faktiskt mycket på miljön i andra sammanhang – källsorterar och äter vegetariskt och så…” i tvivlande försök att försvara sina julresor till Thailand eller spontanbokade New York-weekends. Ja, då kom nådastöten:

Att flyga är rasism

Det är en nästan vulgärt perfekt rubrik. Men det finns såklart ett resonemang bakom påståendet och det står Ola Söderholm för i avsnitt 176 av podcasten Lilla Drevet när han i sin tur hänvisar till psykoanalytikern Donna M Orange (läs en introduktion till hennes senaste bok här).

I en passage i podden pratar Ola Söderholm om västmänniskans inställning till hur miljöförstöringen påverkar resten av världen och hur det finns liknelser till hur vita människor såg på slaveri för 200 år sedan.

Lilla Drevet avsnitt 176

Ola Söderholm säger bland annat:

”Donna M Orange är inne på att vi måste se klimatorättvisan som en fortsättning på slaveriet och den koloniala världsordningen. Att klimatorättvisa är rasism slår hon fast. […] …att den atlantiska slavhandeln inte hade sin rot i det rasistiska hatet mot afrikaner, utan att det fanns entreprenörer och investerare och konsumenter som hade starka personliga intressen av att socker skulle bli en vara för masskonsumtion. Enda sättet att få ner priset tillräckligt mycket var slavarbete på de amerikanska plantagen. Då blir rasismen det som kommer efteråt – det är inte ens det egentliga intresset, utan en funktion av att man vill tillgodose sitt verkliga intresse.

Även om man som investerare i sockeraktier sällan tänkte på det så var slutsatsen mer eller mindre medvetet att eftersom mitt intresse enligt den givna ekonomiska logiken inte kan vara fel – jag måste få avkastning på mitt kapital, det kan inte vara fel. Då kan inte heller rasism vara fel.

De som drabbas kan inte vara fullt ut mänskliga, tänker man på något vis. Man måste lösa det så. Och det är samma logik och fortsättning på samma världsordning som ligger bakom attityden att ”jag måste ju flyga”, jag måste ju konsumera på det här viset, jag måste få avkastning på mitt kapital, vi måste ju ha tillväxt för att uppnå vår nivå av välstånd. Det kan inte vara fel. […] Det handlar om ett nedärvt rasistiskt överlägsenhetkomplex, som Donna M Orange pratar om. Att vi har rätt till vår konsumtion och är en rasistisk världsordning en förutsättning för vår konsumtion så upprätthåller vi en sån, där vi på ett undermedvetet plan inte ser människorna i ”det globala syd” som fullt ut mänskliga. Klimatorättvisa är rasism men kanske omedveten. Den är nedärvd men det är ändå vår skuld och vårt ansvar. […]

Om man ska prata om det här med reduktionism och oviljan att förstå att alla delar hänger ihop så är det fascinerande att se hur frikopplad dagens moderna antirasism är från kapitalismkritik och klimatfrågan. Att det inte handlar om att förstå kolonialism och den rasistiska världsordningen som en biprodukt av kapitalisters intressen, utan att det känns mer som att analysen stannar vid rasism som det glödgande hatet – att rasism bara är det nazisters besinningslösa hat mot judar. Det är en antirasism som kan approprieras av konsumtionskulturen. Att Kakan Hermansson kan vara profilerad antirasist och göra reklam för Audi, men att en antirasistisk rörelse självklart måste vara antikonsumistisk, eftersom det är så vi koloniserar livsutrymmet för ickevita människor idag. Precis som vi gjorde för 200 år sedan.

[…] Jag vill addera det perspektivet till den här debatten om hur den kulturella medelklassen ska göra för att känna sig anständiga och woke. De bör vara medvetna om att flyga är rasism. I alla fall rasism på ungefär samma vis som det var rasism att handla socker på 1800-talet. ”

I höstas skrev jag följande i en Facebook-grupp jag är med i för att försöka diskutera mina egna tvivel och hur jag känner kring flygresandet.

Är det bara jag som börjar tycka att det känns miljömässigt helt orimligt att åka över halva jorden för att gå på konferenser, jobbmöten etc. ja även semestra utanför Europa? Min miljöångest har ökat markant senaste åren och jag minns särskilt när jag var i San Francisco för snart ett år sedan. Då jag åkte hem tänkte jag att det kanske var sista gången jag besökte staden. (att jag ens var där från början säger förstås mycket om både mitt priviligierade liv och mina resvanor). I mitt flöde ser jag dagligen både uppdateringar från platser världen över och frågor om tips på aktiviteter vid olika exotiska resmål. Hur mycket tvekar ni inför resandet? OBS, jag har flugit flera gånger senaste året och är verkligen en belastning snarare än en tillgång för jorden. Undrar bara hur andra tänker, och hur folk gör för att bota sin eventuella miljöångest. Står allt hopp till omställningen av bränsle från fossilt till förnyelsebart, eller hur ska man tänka?

Det var ganska spännande att läsa kommentarerna till inlägget. Det fanns många kloka nyanser i diskussionen som uppstod och det blev också en tråd att återkomma till nu efter årsskiftet när ovan nämnda debattinlägg publicerades. Helt klart var att alla var fullt medvetna om problemet med en ohållbar livsstil och alla hade egna förklaringsmodeller samt även konkreta åtgärder för hur de som individer försökte påverka sin miljöpåverkan.

4 sätt som folk förhåller sig till flygandet

Svaren i diskussionen som uppstod efter ovanstående inlägg höll sig till ett antal teman, väldigt förenklat går de att summera i ungefär 5 olika kategorier, som kan överlappa varandra:

  • Eftersom jag vant mig vid att kunna åka över hela jorden och det än så länge saknas rimliga alternativ att kunna fortsätta med det, så kommer jag inte att sluta flyga, men jag försöker eventuellt minska antalet resor samt förlägga fler möten online snarare än att flyga för korta möten i jobbet.
  • Okej att flyg är dåligt, men det finns ju massa annat som är dåligt också. Låt oss prata om kött/bilåkning/fartygsutsläpp/industriavfall (valfri miljöpåverkande aktivitet).
  • Jag har slutat flyga, äter inget kött och försöker leva så smart som möjligt, men jag saknar långresorna. Mitt samvete hindrar mig dock från att åka.
  • Jag bor i en region helt beroende av flyget och skillnaderna i restid mellan flyg och andra alternativ räknas inte i timmar, utan dagar. Det är i princip omöjligt att leva och jobba i regionen utan att flyga, men vi försöker ha så många möten som möjligt online.

Vet inte vad det säger om mig, men jag tycker att de flesta svaren ovan känns ganska rimliga och jag har full förståelse för hur resonemanget går. Samtidigt hade jag önskat att normen var en annan, att den sociala skammen var ännu större över att lägga upp bilder från en New York-weekend eller att be om tips om ett resmål som ligger 12 timmar bort med flyg. Jag inser att det främst är de valbara semesterresorna jag fokuserat på, fullt medveten om att jobbresorna är ett minst lika stort problem. Det känns mer frivilligt och valbart att flyga för nöjes skull, och alltså något man som individ kan påverka i större utsträckning.

För det kommunicerar ju inte bara en klasstillhörighet och en ekonomisk status (kolla, jag har råd att göra det här) som i sig kan vara problematisk, utan det bidrar också till normen kring vilka resor som är rimliga att göra och på vilket sätt.

Precis som jag skrev i det där facebookinlägget är jag dock inget föredöme själv. Jag är nog mer ute efter diskussionen och resonemanget än att straffa folk (och mig själv) för att vi flyger. Kanske är det som Sofia Ulver säger – att ett normskifte kan ske snabbt, precis som det gjorde med cigarettrök på krogen, och att kombinationen av politiska beslut, folkopinion och en förändring i värderingarna tillsammans skapar vad Ulrica Schenström alltid brukar tjata om i podden Åsiktskorridoren, nämligen reformer!

När tiden är mogen, och det är den sannerligen nu, kanske den kollektiva pråm av normer vi lever svänger snabbare.

Relaterade inlägg:

Last of Us Part 2 - skärmbild

Spel eller verklighet i världspolitiken?

När spel blir mer och mer realistiska är det lätt att missta klipp eller bilder inifrån spelen med saker som hänt i verkligheten. Ett exempel är hur den ryska propagandamaskinen använt bilder från simulatorspelet AC-130 Gunship Simulator, när de påstod att USA hjälpte IS med drönarattacker i Irak och Syrien.

”This morning, @mod_russia tweeted in Russian, English and Arabic a series of drone combat pictures to accuse the U.S. of cooperation with the so-called Islamic State (ISIS) in Syria. […] There’s only one problem: one of the still pics is from videogame AC-130 Gunship Simulator. ” skriver Mashable.com.

Om du vill se fler exempel på mer eller mindre verklighetstrogna skildringar i spel, kan du kolla in den här samlingen från spel som släppts eller kommer att släppas under 2017.

(Bilden i toppen av inlägget är hämtad från det kommande spelet Last of Us Part 2.)

Relaterade inlägg:

Tricia Wang - The Conference 2016

Digitalisering som valfråga

Problemet med politiska debatter i allmänhet och valrörelser i synnerhet är det debattvakuum som inträffar i frågor där det finns ett blocköverskridande samförstånd (eller i alla fall ett ointresse att debattera). För mig blev det slående hur frånvarande digitaliseringsfrågorna var i 2014 års valrörelse. Det manifesterades kanske mest tydligt när Partipartiet röstades bort från EU-parlamentet, men också i alla de partiledardebatter och utfrågningar som ägde rum under valrörelsens slutspurt under hösten 2014.

Integritetsfrågorna verkade stendöda. Frågor kring övervakning var försvinnande få. Kritiska röster fans men dominerade sällan debatten. Detta under ett år då vi såg stora avslöjanden på den internationella arenan i spåren efter Edvard Snowdens läckta dokument, med stort intresse från publiken i Almedalen när The Guardian berättade om hur de jobbade tillsammans med nämnde Snowden i avslöjandena.
Nedanstående tweet skrev jag dagen före valdagen 2014. Den fick 73 retweets, vilket tyder på att i alla fall några kände igen sig i problemformuleringen.

Kanske har turerna runt Transportstyrelsens eventuella dataläckor, en alltmer högljudd diskussion om desinformation och propaganda samt en mer aktiv debatt kring it-jättarnas roll i det amerikanska presidentvalet skapat en grogrund för något nytt. Kanske kommer valrörelsen 2018 att innehålla mindre tyst samförstånd och fler faktiska debatter kring digitaliseringen?

Frågor kring hur vi vill att staten ska agera och hantera sin digitala närvaro och myndighetsutövning har bäring på många andra frågor. Dessutom finns det mycket att diskutera när det gäller att några stora amerikanska it-jättar har byggt infrastrukturen för vårt digitala samhälle.

Det är lite som att amerikanska Department of Transporation skulle styra över hur vi bygger våra vägar i Sverige. Eller att General Electric (GE) skulle sköta vår elförsörjning. Fundera på det.

Personligen använder jag tjänster från Google, Apple, Facebook och andra jättar varje dag, och mitt digitala liv skulle vara fattigare utan dem. Dock finns krafter som både vill begränsa nätfriheten samt låsa in oss på kommersiella arenor, istället för att ha en fri tillgång till det öppna nätet.

Jag vet inte vad som krävs för att vi som medborgare ska bli mer intresserade och medvetna om den kamp som pågår just nu mellan statlig styrning, kommersiella intressen och medborgerlig frihet. Fler avslöjanden? Större skandaler?

Det är för många som tjänar på likgiltigheten.

(Detta är ett utbyggt och delvis omarbetat inlägg som ursprungligen publicerades på resume.se i september 2014. Bild överst: Tricia Wang föreläser på The Conference).

Relaterade inlägg:

Så blir alla vinnare i valet 2018

Krönika publicerad i Resumé.

Efter det amerikanska presidentvalet uppstod en politisk depression hos vissa och en oro inför det svenska valet 2018. En alltför stark känsla av maktlöshet hos medborgarna är farlig för ett samhälle, likaså om tilliten till samhällets institutioner minskar. Det leder till instabilitet och öppnar upp för både interna och externa krafter att utnyttja situationen. Något som alla förlorar på. Men vad ska vi göra då?

Kanske är det viktigaste att inte acceptera ett populistiskt narrativ. Det som både Donald Trump och Sverigedemokraterna har gemensamt är att de baserar sin politik på ett eget narrativ med utgångspunkten i bilden av migrationskris, ett ”sönderfallande” samhälle och en motreaktion mot det etablissemang de själva säger sig stå utanför (men i själva verket är en del av).

Det är också svårt, nästan omöjligt, att motbevisa påståenden om att medier mörkar och ljuger. Det ser vi på de rasistiska hatsajterna varje dag. I stället måste ett helt annat narrativ skapas, beskrivas och kommuniceras.

Samhällskonstruktiv kommunikation måste fokusera mindre på att bemöta grundlösa påståenden från haverister, alternativt ägna sig åt käbbel mellan aktörer som redan befinner sig på samma sida i synen på demokratin. Den måste lägga mer fokus på det egna narrativet, den egna berättelsen.

Det kan exempelvis handla om att ”kapprusta” mot de arméer av botar och aktivister som hela tiden överöser den offentliga diskussionen med propaganda. Det handlar också om att våra myndigheter och samhällsfunktioner måste kompetensutveckla sina medarbetare i nivå med den digitala verkligheten så att inte demokratins spelregler utnyttjas av antiparlamentariska rörelser.

Förtroendet för medierna då? Mitt i mediernas finansieringskris måste de vara ännu mer pålitliga och relevanta samt försöka återknyta relationen till sina läsare, tittare och lyssnare. Speciellt lokalt, där lokala aktivistgrupper har ersatt bevakningen i många fall. Det kommer vara både jobbigt och dyrt, men alternativet kostar desto mer. Det finns dock ett ökat engagemang hos samhällsintresserade människor som tror på människors lika värde och att stärka demokratin snarare än under­minera den. En beslutsam optimism.

Nu gör vi det.

Relaterade inlägg:

Mark Zuckerberg

Mark Zuckerberg fortsätter förneka Facebooks betydelse för valresultatet

Reaktionerna kring vilken roll Facebook haft i att sprida falska nyheter, rasism, näthat och annat innehåll som kan ha påverkat det amerikanska presidentvalet visar på en viktig slutsats: Människor sätter fortfarande mycket större tilltro till medieinnehåll jämfört med människors ”vanliga” uppdateringar. Att Zuckerberg säger att 99 procent av innehållet på nätverket är äkta vara är därför föga tröst om till exempel 50 procent av länkat medieinnehåll består av falsk propaganda och påhittade nyheter.

Ur Mark Zuckerbergs uppdatering på Facebook:

”After the election, many people are asking whether fake news contributed to the result, and what our responsibility is to prevent fake news from spreading. These are very important questions and I care deeply about getting them right. I want to do my best to explain what we know here.

Of all the content on Facebook, more than 99% of what people see is authentic. Only a very small amount is fake news and hoaxes. The hoaxes that do exist are not limited to one partisan view, or even to politics. Overall, this makes it extremely unlikely hoaxes changed the outcome of this election in one direction or the other.”

Samtidigt är det lätt att sympatisera med Facebooks svårighet att avgöra vad som är äkta och inte i en komplex och snabb (social) medievärld. Dessutom tror jag att få vill ha en situation där Facebook agerar aktiv granskningsnämnd. Balansgången mellan dessa ytterligheter kommer fortsätta dominera diskussionerna om techjättarnas ansvar och roll framöver, vilket är bra – inte bara för oss användare, utan även för aktörerna själva.

Soundtrack till det här inlägget:

Bild på Mark Zuckerberg: Alessio Jarcona (CC BY-SA 2.0).

Relaterade inlägg:

Ska techvärlden rädda demokratin?

Det känns nästan fånigt att försöka sig på en eftervalsanalys. Så mycket är redan sagt innan valet. Jag blev dock ombedd att skriva något till min blogg på DiDigital.se idag och jag valde att fundera kring hur techvärlden kan vara både frälsare och bödel de kommande åren. Det handlar om ett vägval mellan att ställa sig i kön bland de som vill störta institutioner och utmana rådande ordning, eller att genom teknikens hjälp skapa förutsättningar för ett starkt demokratiskt samhället. Typ.

Läs hela inlägget hos Di Digital:
”Trumps seger öppnar för ett nytt tekniksegment: Demtech”.

En nation som alltid präglats av individens frihet med en ständig misstänksamhet mot staten och dess institutioner har till slut sagt sitt, i frustration över att inte längre vara det landet en gång var. I valresultatet finns ett högt ljudande vrål från väljare som inte längre befinner sig i toppen av näringskedjan.

Relaterade inlägg:

San Francisco sett från båten till Alcatraz Den amerikanska flaggan i förgrunden. Foto: Fredrik Wass

Krisen börjar efter presidentvalet

Jag visste inte att Brit Stakston aktivt valt att inte kommentera det amerikanska presidentvalet. Hon skriver om det klokt här, och jag är helt med i hennes resonemang. Både traditionella och sociala medier har spelat en viktig roll i att extrempartier och extrempolitiker lyckats nå ut till de större massorna. Som tidig nätevangelist är det lätt att tvivla på tidigare sanningar, den där upptäckarglädjen inför nätets möjligheter och vad som är meningen med hela skiten.

Men det är EFTER presidentvalet den riktiga utmaningen börjar. Trump vs Clinton har blivit en så extremt tydlig signal, och fått sån chockverkan, över vad som pågår även hos oss.  Precis som med Trump har dock inte rasisterna bland våra folkvalda dykt upp från ingenstans.

Vi har successivt fått vänja oss vid normaliseringen, nu även påhejad på ledarplats av vissa borgerliga skribenter hos seriösa och etablerade svenska dagstidningar. På samma sätt som med Trump i USA har traditionella medier spelat och fortsätter spela en viktig roll i att vrida agendan åt ett håll som gynnat brunskjortorna. Bradley-effekten har gjort att opinionsföretagens prognoser blivit missvisande och både medias och allmänhetens bild av opinionen och väljarnas fokus har snedvridits.

David Orlic är på plats i Washington just nu och ramar in problemet i den här statusuppdateringen.

”Varje gång som jag tittat på tv har Donald Trump upptagit över 80% av sändningstiden. Högst ovetenskapligt såklart. Men den som gnäller på filterbubblor i sociala medier bortser från att Trump har hackat traditionella mainstreammedier på ett historiskt sätt. […] Efter månader av säkerhet finns bara tvivel: på media, demokrati, politiska institutioner och social utveckling. Även om Trump skulle förlora, har han vunnit verklighetsbilden.” – ur David Orlics uppdatering.

När väl extrempartier tar makten kan man hoppas att deras gloria faller snabbt. Väljare inser att de inte är regeringsdugliga samt att deras löften aldrig kommer infrias. Litegrann som när Brexit-sidans företrädare nästan togs på sängen av framgångarna (och ansvaret) med följden att de hoppade av. Men att tänka att det först måste bli värre för att sedan kunna bli bra är sällan en effektiv strategi.

Vinner Hillary Clinton kommer många pusta ut, men bara tillfälligt. Det politiska landskapet efter valet kommer vara mer trasigt och polariserat än någonsin. Förtroendet för makthavare och det politiska systemet minskar antagligen ännu mer, samtidigt som Trump kommer göra sitt bästa för att göda konspirationsteorierna om riggade val, riggade medier (trots att hans huvudsakliga kampanjverktyg varit just gratis uppmärksamhet från traditionella medier) och en allmän misstro mot demokratin.

Vinner Donald Trump är det en seger för konservatism, högerextremism och en brun medvind världen över. Det här beskrivs träffande i slutet av den här artikeln hos Expo:

”Om Trump skulle vinna så kommer åtminstone ingen prata om Brexit längre. Då kommer valresultatet torna upp sig som en av vår tids mest avgörande politiska händelser. Det kommer att få eget namn och minnas som den dag då extremhögern reste sig ur andra världskrigets ruiner och återigen tog plats vid maktens bord.” – ur artikeln i Expo.

Bilden överst i inlägget tog jag själv på en båttur i San Francisco Bay för några år sedan. Apropå systemfientliga aktörer som ökar misstron mot etablissemanget är det en av ganska få baksidor av Silicon Valleys techvärld. Mer om det en annan gång.

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén