Bisonblog

Samhälle, internet, media

Kategori: Politik (Sida 1 av 7)

Nato-medalj

”Svärjevännerna” vågar inte kritisera utlandsveteranerna

Mannen, myten, legenden – Överste Ulf Henricsson sluter nu upp bakom Veteraner mot rasism och främlingsfientlighet i vårt upprop.

”Har man som vi upplevt hur nationalism, invandringsfientlighet, rädsla och okunnighet skapar dödliga konflikter är det ganska självklart att ställa upp mot den sortens krafter. Uppropet präglas av vad svenskar i allmänhet tycker, inte minst de som varit ute och upplevt att de allra flesta människor är hederliga, ärliga och uppriktiga”, säger Ulf Henricsson till Dagens Nyheter.

Det är också fascinerande hur få av oss veteraner som möts av kritik från ”Svärjevänner”. De inser väl att det är omöjligt att vinna en sådan diskussion och försöka kalla oss landsförrädare eller liknande.

Tvärtom är det Sverigedemokraterna inklusive den ryssfinansierade extremhögern som är de riktiga landsförrädarna. De har kämpat under många år nu med att svartmåla Sverige och fått resten av världen att betrakta oss som en nation i krigstillstånd. Där är profiler som Ann Heberlein, Katerina Janouch och Hanif Bali extra framgångsrika då de byggt en bro mellan de riktiga extremisterna och ganska vanliga väljare med missnöjeskänslor. De har helt enkelt gjort det enklare för ”vanliga människor” att bli anhängare till extremister.

Detta trots att Sverige är en av världens starkaste demokratier med en av världens mest välmående befolkning och som hamnar i toppen på i princip alla rankingar värda namnet som gäller välfärd, trygghet, utbildning etc.

Problem finns såklart och de ska lösas genom samarbete och tydliga framtidsvisioner, inte genom tillbakagång, hat, rädsla och fega näthatare i mysbyxor och foppatofflor.

Relaterade inlägg:

Torg med människor

Sociala medier i valrörelsen då och nu – en tillbakablick

Så här i slutspurten av valrörelsen 2018 roade jag mig med att leta fram en text jag skrev om sociala mediers betydelse under förra valet, 2014. När den här texten skrevs hade inte Trumps valkampanj startat, men den svenska extremhögern och dess hatsajter var aktiva. Nazister hade precis börjat dyka upp under till exempel Almedalsveckan. Ändå är det intressant hur frånvarande diskussionen om näthat och de ryssfinansierade propagandakampanjerna för Sverigedemokraterna är i min text. Var det verkligen så lite prat om det för bara fyra år sedan?

Därför avgör sociala medier valet

Att säga att sociala medier inte avgör valet är som att säga att väljarna inte avgör valresultatet. Jag ska förklara varför.

Varje valrörelse de senaste åren har mantrat upprepats: Sociala medier ska hjälpa politikerna att vinna valet. Och varje valrörelse har den givna motreaktionen kommit som ett analogt brev på posten: Nej, sociala medier kommer inte att avgöra valet. Så även under supervalåret 2014. Då skrev medieforskarna Marie Grusell och Lennart Hast en Brännpunkt-artikel hos SvD med fokus på just det sistnämnda budskapet. Forskarna skriver med en lite sarkastiskt ton att ”den dag som våra politiker kan få väljarna att på nätet intressera sig mer för politik än för perserkatter – då kommer sociala medier att avgöra valet”. De påstår även att politiska budskap sällan blir snackisar och därför inte tacksamma att sprida för människor i sociala medier. (för övrigt skrev samma två forskare en liknande artikel i SvD även under valrörelsen 2010).

Samtidigt rapporterade tidningen Fokus om hur Socialdemokraterna skulle använda verktyget Thunderclap för att koordinera sin sociala medier-aktiviteter i bästa Obama-stil. De amerikanska presidentvalskampanjerna brukar bevakas stenhårt av valstrateger från andra länder, och just president Obamas kampanjstabs förmåga att mobilisera sin valmaskin via nätet lyfts gång på gång fram som ett lyckat exempel, även om det handlar just om mobilisering och styrning, snarare än diskussion och samtal om politiken i sig.

Jag tycker att ”bevisföringen” i Brännpunkt-artikeln är bristande. Dels hänvisar den till flera år gammal forskning om hur svenskarna använder nätet (vilket i internet-år är ganska lång tid). Och dels ställs inte sociala medier i perspektiv till andra plattformar som används för att påverka väljarna. Slutligen saknas även perspektivet om vad som definierar en politisk diskussion i sociala medier. Är det när diskussioner kretsar kring specifika partiers aktiviteter, eller är det när vi diskuterar frågor som kan ha politisk innebörd?

Ett exempel på sociala medier-relaterad händelse som tros ha påverkat väljare under valrörelsen 2010 är blogginlägget på bloggen Klamydiabrevet, om utförsäkrade Annica Holmquist. Inlägget spreds som en löpeld och nådde ända till Washington Post. Enligt vissa gjorde blogginlägget att regeringen förlorade majoriteten och att SD fick en vågmästarroll.

Men det är inte enstaka inlägg som bör lyftas fram för att visa på hur sociala medier använts av medborgarna för att diskutera och reflektera över politik- och samhällsfrågor. Brit Stakston på JMW sammanfattade valrörelsen 2010 utifrån ett sociala medier-perspektiv på ett bra sätt och pekade på att ”Facebook med sina 4.1 miljoner aktiva medlemmar i valårets slutskede får symbolisera de nya kommunikationsformerna och närheten till väljarna utanför valstugan. Så visst har vi ett Facebookval bakom oss.”.

Här är 5 punkter som sätter sociala medier i perspektiv för supervalåret:

  • Hur bra fungerar valstugor, torgmöten, frågestunder och direkta möten mellan väljare och politiker för att avgöra ett val? Det ska jämföras med att lägga motsvarande resurser på den sociala webbnärvaron. Sociala medier är en kanal, en kommunikationsplattform. Den kan inte i sig avgöra något val, precis som att endast torgmöten inte kan göra det. Däremot kan självklart de budskap som bärs av plattformen vara avgörande, precis som ett möte i en valstuga, en tv-reklam eller en tidningsannons kan vara det. Via sociala medier når partierna dessutom befolkningsgrupper som de annars inte skulle kunna ha en dialog med. När vi har en hel generation som väljer bort tablå-tv så når ju inte heller mediernas rapportering fram till stora grupper i befolkningen på samma sätt som tidigare.
  • Vad händer om ett parti helt skulle avstå sin närvaro i sociala medier, valstugor och tv-reklam under valrörelsen? Skulle det förändra valresultatet? Antagligen, vilket återigen sätter fokus på att sociala medier måste ses som en del av något större än en apparat som på ett mystiskt sätt skulle omvandla svagt väljarstöd till större, eller på egen hand lyfta ett parti till valseger.
  • Innehåll i sociala medier påverkar antagligen väljarna på ett marginellt sätt, men politiska val avgörs ofta just på marginalerna. Det är inte de som röstat på samma parti i hela sitt liv som är den viktigaste målgruppen under en valrörelse, utan snarare de som inte bestämt sig.
  • Mobilisering! All kommunikation handlar inte om att övertyga. Om ett parti ser sociala medier som en kanal för att jaga väljare kommer de att misslyckas. Däremot är sociala medier en central funktion för att mobilisera de egna leden, skapa engagemang, få valarbetare, peppa förtroendevalda att köra ända in i kaklet och så vidare, precis så som Obama använt sociala medier. Och om inte det spelar någon roll kan man undra vad som spelar roll.
  • Slutligen, dock inte av liten betydelse, är insikten om att det ofta är i samtal med andra, oavsett om det sker i sociala medier eller vid fysiska möten, som våra politiska åsikter färgas och avgörs. Att vi tar mer intryck av rekommendationer som kommer från våra egna vänner än via en marknadsföringskampanj lär inte vara någon nyhet för någon pr-makare.

Min slutsats blir att utfästelsen om att sociala medier inte kommer att avgöra valet är som att säga att människor inte kommer att avgöra valet. Sociala medier fylls med innehåll av människor som är – just det – sociala. Även om vi skapar filterbubblor och bara pratar med vänner som vi redan känner så är det i samtalen de politiska åsikterna formas och testas. Och ofta sker det långt ifrån valstrategernas radar, i mötet mellan människor vi redan har en relation till.

Papper avgör inte valet, etervågor avgör inte valet, big data avgör inte valet. Människor av kött och blod som kommunicerar avgör valet. Och om man väljer bort nätet som plats för kommunikation, ja då har man förlorat all koppling till verkligheten och kommer definitivt att förlora valet.

Relaterade inlägg:

Jag deltar i uppropet mot rasism, tillsammans med över 200 utlandsveteraner

Idag deltar jag i det här uppropet som initieras av Veteraner mot rasism och främingsfientlighet. Nästa söndag är det val i Sverige. Jag hoppas att du noga tänker över hur du ska rösta, och framförallt hoppas jag ATT du röster, en möjlighet som inte alls är given. Speciellt inte om Sverigedemokraterna och deras extremistiska svans får mer makt i det här landet. 

Ur debattartikeln på DagensNyheter.se.

”Vi veteraner vet av egen erfarenhet att det inte är den etniska blandningen som skapar konflikter. Det är extremister som utnyttjar och underblåser motsättningar. […] Vi veteraner har sett liknande händelseutvecklingar vid konflikter på fler platser runt om i världen. När vi ser främlingsfientliga politiker sätta på sig kostymer och bänka sig i riksdagen blir vi mycket oroade. Vi har sett att det börjar med små grupper av nationalistiska extremister, men att det kan sluta med Srebrenica och fullskaligt inbördeskrig. Vi vill därför uppmana dig som går och röstar den 9 september att tänka till. Tror du verkligen att utmaningar och problem kring bostäder, skola, försvar, sjukvård, kriminalitet, miljö och andra politikområden kommer att lösas genom att kasta ut invandrare? Vi tror inte det.”

Pojkar i Afghanistan. Foto: Henrik Eskilsson, Försvarsmakten
Pojkar i Afghanistan. Foto: Henrik Eskilsson, Försvarsmakten

Relaterade inlägg:

Utsikt från flygplan över stad

Att flyga är rasism

Det sa klick. Som över en natt synkroniserades många krönikörers och debattörers tankar kring hållbarhet och livsstil. Den kollektiva skulden nådde upp till bristningsgränsen och behovet av att bikta sig offentligt blev så starkt att det inte gick att motstå.

För några veckor sedan startade en publiceringsvåg av konsumtionskritiska texter rörande svenskarnas flygvanor.

”Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld”
skrev Jens Liljestrand.

”Jag ser deras resor och min avund vet inga gränser”
skrev Isobel Hadley-Kamptz.

”Därför struntar medelklassens långresenärer i klimathotet”
skrev Sofia Ulver och nu gick det liksom inte att värja sig från debatten längre.

Precis när folk hunnit säga ”jo, men jag tänker faktiskt mycket på miljön i andra sammanhang – källsorterar och äter vegetariskt och så…” i tvivlande försök att försvara sina julresor till Thailand eller spontanbokade New York-weekends. Ja, då kom nådastöten:

Att flyga är rasism

Det är en nästan vulgärt perfekt rubrik. Men det finns såklart ett resonemang bakom påståendet och det står Ola Söderholm för i avsnitt 176 av podcasten Lilla Drevet när han i sin tur hänvisar till psykoanalytikern Donna M Orange (läs en introduktion till hennes senaste bok här).

I en passage i podden pratar Ola Söderholm om västmänniskans inställning till hur miljöförstöringen påverkar resten av världen och hur det finns liknelser till hur vita människor såg på slaveri för 200 år sedan.

Lilla Drevet avsnitt 176

Ola Söderholm säger bland annat:

”Donna M Orange är inne på att vi måste se klimatorättvisan som en fortsättning på slaveriet och den koloniala världsordningen. Att klimatorättvisa är rasism slår hon fast. […] …att den atlantiska slavhandeln inte hade sin rot i det rasistiska hatet mot afrikaner, utan att det fanns entreprenörer och investerare och konsumenter som hade starka personliga intressen av att socker skulle bli en vara för masskonsumtion. Enda sättet att få ner priset tillräckligt mycket var slavarbete på de amerikanska plantagen. Då blir rasismen det som kommer efteråt – det är inte ens det egentliga intresset, utan en funktion av att man vill tillgodose sitt verkliga intresse.

Även om man som investerare i sockeraktier sällan tänkte på det så var slutsatsen mer eller mindre medvetet att eftersom mitt intresse enligt den givna ekonomiska logiken inte kan vara fel – jag måste få avkastning på mitt kapital, det kan inte vara fel. Då kan inte heller rasism vara fel.

De som drabbas kan inte vara fullt ut mänskliga, tänker man på något vis. Man måste lösa det så. Och det är samma logik och fortsättning på samma världsordning som ligger bakom attityden att ”jag måste ju flyga”, jag måste ju konsumera på det här viset, jag måste få avkastning på mitt kapital, vi måste ju ha tillväxt för att uppnå vår nivå av välstånd. Det kan inte vara fel. […] Det handlar om ett nedärvt rasistiskt överlägsenhetkomplex, som Donna M Orange pratar om. Att vi har rätt till vår konsumtion och är en rasistisk världsordning en förutsättning för vår konsumtion så upprätthåller vi en sån, där vi på ett undermedvetet plan inte ser människorna i ”det globala syd” som fullt ut mänskliga. Klimatorättvisa är rasism men kanske omedveten. Den är nedärvd men det är ändå vår skuld och vårt ansvar. […]

Om man ska prata om det här med reduktionism och oviljan att förstå att alla delar hänger ihop så är det fascinerande att se hur frikopplad dagens moderna antirasism är från kapitalismkritik och klimatfrågan. Att det inte handlar om att förstå kolonialism och den rasistiska världsordningen som en biprodukt av kapitalisters intressen, utan att det känns mer som att analysen stannar vid rasism som det glödgande hatet – att rasism bara är det nazisters besinningslösa hat mot judar. Det är en antirasism som kan approprieras av konsumtionskulturen. Att Kakan Hermansson kan vara profilerad antirasist och göra reklam för Audi, men att en antirasistisk rörelse självklart måste vara antikonsumistisk, eftersom det är så vi koloniserar livsutrymmet för ickevita människor idag. Precis som vi gjorde för 200 år sedan.

[…] Jag vill addera det perspektivet till den här debatten om hur den kulturella medelklassen ska göra för att känna sig anständiga och woke. De bör vara medvetna om att flyga är rasism. I alla fall rasism på ungefär samma vis som det var rasism att handla socker på 1800-talet. ”

I höstas skrev jag följande i en Facebook-grupp jag är med i för att försöka diskutera mina egna tvivel och hur jag känner kring flygresandet.

Är det bara jag som börjar tycka att det känns miljömässigt helt orimligt att åka över halva jorden för att gå på konferenser, jobbmöten etc. ja även semestra utanför Europa? Min miljöångest har ökat markant senaste åren och jag minns särskilt när jag var i San Francisco för snart ett år sedan. Då jag åkte hem tänkte jag att det kanske var sista gången jag besökte staden. (att jag ens var där från början säger förstås mycket om både mitt priviligierade liv och mina resvanor). I mitt flöde ser jag dagligen både uppdateringar från platser världen över och frågor om tips på aktiviteter vid olika exotiska resmål. Hur mycket tvekar ni inför resandet? OBS, jag har flugit flera gånger senaste året och är verkligen en belastning snarare än en tillgång för jorden. Undrar bara hur andra tänker, och hur folk gör för att bota sin eventuella miljöångest. Står allt hopp till omställningen av bränsle från fossilt till förnyelsebart, eller hur ska man tänka?

Det var ganska spännande att läsa kommentarerna till inlägget. Det fanns många kloka nyanser i diskussionen som uppstod och det blev också en tråd att återkomma till nu efter årsskiftet när ovan nämnda debattinlägg publicerades. Helt klart var att alla var fullt medvetna om problemet med en ohållbar livsstil och alla hade egna förklaringsmodeller samt även konkreta åtgärder för hur de som individer försökte påverka sin miljöpåverkan.

4 sätt som folk förhåller sig till flygandet

Svaren i diskussionen som uppstod efter ovanstående inlägg höll sig till ett antal teman, väldigt förenklat går de att summera i ungefär 5 olika kategorier, som kan överlappa varandra:

  • Eftersom jag vant mig vid att kunna åka över hela jorden och det än så länge saknas rimliga alternativ att kunna fortsätta med det, så kommer jag inte att sluta flyga, men jag försöker eventuellt minska antalet resor samt förlägga fler möten online snarare än att flyga för korta möten i jobbet.
  • Okej att flyg är dåligt, men det finns ju massa annat som är dåligt också. Låt oss prata om kött/bilåkning/fartygsutsläpp/industriavfall (valfri miljöpåverkande aktivitet).
  • Jag har slutat flyga, äter inget kött och försöker leva så smart som möjligt, men jag saknar långresorna. Mitt samvete hindrar mig dock från att åka.
  • Jag bor i en region helt beroende av flyget och skillnaderna i restid mellan flyg och andra alternativ räknas inte i timmar, utan dagar. Det är i princip omöjligt att leva och jobba i regionen utan att flyga, men vi försöker ha så många möten som möjligt online.

Vet inte vad det säger om mig, men jag tycker att de flesta svaren ovan känns ganska rimliga och jag har full förståelse för hur resonemanget går. Samtidigt hade jag önskat att normen var en annan, att den sociala skammen var ännu större över att lägga upp bilder från en New York-weekend eller att be om tips om ett resmål som ligger 12 timmar bort med flyg. Jag inser att det främst är de valbara semesterresorna jag fokuserat på, fullt medveten om att jobbresorna är ett minst lika stort problem. Det känns mer frivilligt och valbart att flyga för nöjes skull, och alltså något man som individ kan påverka i större utsträckning.

För det kommunicerar ju inte bara en klasstillhörighet och en ekonomisk status (kolla, jag har råd att göra det här) som i sig kan vara problematisk, utan det bidrar också till normen kring vilka resor som är rimliga att göra och på vilket sätt.

Precis som jag skrev i det där facebookinlägget är jag dock inget föredöme själv. Jag är nog mer ute efter diskussionen och resonemanget än att straffa folk (och mig själv) för att vi flyger. Kanske är det som Sofia Ulver säger – att ett normskifte kan ske snabbt, precis som det gjorde med cigarettrök på krogen, och att kombinationen av politiska beslut, folkopinion och en förändring i värderingarna tillsammans skapar vad Ulrica Schenström alltid brukar tjata om i podden Åsiktskorridoren, nämligen reformer!

När tiden är mogen, och det är den sannerligen nu, kanske den kollektiva pråm av normer vi lever svänger snabbare.

Relaterade inlägg:

Last of Us Part 2 - skärmbild

Spel eller verklighet i världspolitiken?

När spel blir mer och mer realistiska är det lätt att missta klipp eller bilder inifrån spelen med saker som hänt i verkligheten. Ett exempel är hur den ryska propagandamaskinen använt bilder från simulatorspelet AC-130 Gunship Simulator, när de påstod att USA hjälpte IS med drönarattacker i Irak och Syrien.

”This morning, @mod_russia tweeted in Russian, English and Arabic a series of drone combat pictures to accuse the U.S. of cooperation with the so-called Islamic State (ISIS) in Syria. […] There’s only one problem: one of the still pics is from videogame AC-130 Gunship Simulator. ” skriver Mashable.com.

Om du vill se fler exempel på mer eller mindre verklighetstrogna skildringar i spel, kan du kolla in den här samlingen från spel som släppts eller kommer att släppas under 2017.

(Bilden i toppen av inlägget är hämtad från det kommande spelet Last of Us Part 2.)

Relaterade inlägg:

Tricia Wang - The Conference 2016

Digitalisering som valfråga

Problemet med politiska debatter i allmänhet och valrörelser i synnerhet är det debattvakuum som inträffar i frågor där det finns ett blocköverskridande samförstånd (eller i alla fall ett ointresse att debattera). För mig blev det slående hur frånvarande digitaliseringsfrågorna var i 2014 års valrörelse. Det manifesterades kanske mest tydligt när Partipartiet röstades bort från EU-parlamentet, men också i alla de partiledardebatter och utfrågningar som ägde rum under valrörelsens slutspurt under hösten 2014.

Integritetsfrågorna verkade stendöda. Frågor kring övervakning var försvinnande få. Kritiska röster fans men dominerade sällan debatten. Detta under ett år då vi såg stora avslöjanden på den internationella arenan i spåren efter Edvard Snowdens läckta dokument, med stort intresse från publiken i Almedalen när The Guardian berättade om hur de jobbade tillsammans med nämnde Snowden i avslöjandena.
Nedanstående tweet skrev jag dagen före valdagen 2014. Den fick 73 retweets, vilket tyder på att i alla fall några kände igen sig i problemformuleringen.

Kanske har turerna runt Transportstyrelsens eventuella dataläckor, en alltmer högljudd diskussion om desinformation och propaganda samt en mer aktiv debatt kring it-jättarnas roll i det amerikanska presidentvalet skapat en grogrund för något nytt. Kanske kommer valrörelsen 2018 att innehålla mindre tyst samförstånd och fler faktiska debatter kring digitaliseringen?

Frågor kring hur vi vill att staten ska agera och hantera sin digitala närvaro och myndighetsutövning har bäring på många andra frågor. Dessutom finns det mycket att diskutera när det gäller att några stora amerikanska it-jättar har byggt infrastrukturen för vårt digitala samhälle.

Det är lite som att amerikanska Department of Transporation skulle styra över hur vi bygger våra vägar i Sverige. Eller att General Electric (GE) skulle sköta vår elförsörjning. Fundera på det.

Personligen använder jag tjänster från Google, Apple, Facebook och andra jättar varje dag, och mitt digitala liv skulle vara fattigare utan dem. Dock finns krafter som både vill begränsa nätfriheten samt låsa in oss på kommersiella arenor, istället för att ha en fri tillgång till det öppna nätet.

Jag vet inte vad som krävs för att vi som medborgare ska bli mer intresserade och medvetna om den kamp som pågår just nu mellan statlig styrning, kommersiella intressen och medborgerlig frihet. Fler avslöjanden? Större skandaler?

Det är för många som tjänar på likgiltigheten.

(Detta är ett utbyggt och delvis omarbetat inlägg som ursprungligen publicerades på resume.se i september 2014. Bild överst: Tricia Wang föreläser på The Conference).

Relaterade inlägg:

Så blir alla vinnare i valet 2018

Krönika publicerad i Resumé.

Efter det amerikanska presidentvalet uppstod en politisk depression hos vissa och en oro inför det svenska valet 2018. En alltför stark känsla av maktlöshet hos medborgarna är farlig för ett samhälle, likaså om tilliten till samhällets institutioner minskar. Det leder till instabilitet och öppnar upp för både interna och externa krafter att utnyttja situationen. Något som alla förlorar på. Men vad ska vi göra då?

Kanske är det viktigaste att inte acceptera ett populistiskt narrativ. Det som både Donald Trump och Sverigedemokraterna har gemensamt är att de baserar sin politik på ett eget narrativ med utgångspunkten i bilden av migrationskris, ett ”sönderfallande” samhälle och en motreaktion mot det etablissemang de själva säger sig stå utanför (men i själva verket är en del av).

Det är också svårt, nästan omöjligt, att motbevisa påståenden om att medier mörkar och ljuger. Det ser vi på de rasistiska hatsajterna varje dag. I stället måste ett helt annat narrativ skapas, beskrivas och kommuniceras.

Samhällskonstruktiv kommunikation måste fokusera mindre på att bemöta grundlösa påståenden från haverister, alternativt ägna sig åt käbbel mellan aktörer som redan befinner sig på samma sida i synen på demokratin. Den måste lägga mer fokus på det egna narrativet, den egna berättelsen.

Det kan exempelvis handla om att ”kapprusta” mot de arméer av botar och aktivister som hela tiden överöser den offentliga diskussionen med propaganda. Det handlar också om att våra myndigheter och samhällsfunktioner måste kompetensutveckla sina medarbetare i nivå med den digitala verkligheten så att inte demokratins spelregler utnyttjas av antiparlamentariska rörelser.

Förtroendet för medierna då? Mitt i mediernas finansieringskris måste de vara ännu mer pålitliga och relevanta samt försöka återknyta relationen till sina läsare, tittare och lyssnare. Speciellt lokalt, där lokala aktivistgrupper har ersatt bevakningen i många fall. Det kommer vara både jobbigt och dyrt, men alternativet kostar desto mer. Det finns dock ett ökat engagemang hos samhällsintresserade människor som tror på människors lika värde och att stärka demokratin snarare än under­minera den. En beslutsam optimism.

Nu gör vi det.

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 7

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén