Konferensen som stärker influencer-branschen

Snart är det dags för årets viktigaste konferens för dig som är intresserad av influencers och varumärkesbyggande i sociala medier.

Den 31 mars-1 april arrangeras The Influencer Convention i Saltsjöbaden utanför Stockholm. Konferensen riktar sig både till aktiva influencers men också till företag och personer som jobbar med influencers. Under de två dagarna väntar föreläsningar och workshops med framgångsrika bloggare och youtubers.

Ett måste för dig som är yrkesverksam (eller önskar bli) inom influencer marketing – influencers, varumärkesstrateger, marknadsförare och företagsledare. Tillsammans mot samma mål – samarbete och transparens!

Inslag från programmet är till exempel influencer marketing, företagande, videoredigering, annonsmärkning och youtube-strategi samt flera paneldiskussioner.

Läs mer och anmäl dig här.

Några av talarna som är färdiga för konferensen

Talare – The Influencer Convention 2017

Här är hela programmet och här är alla talarna. Jag kommer att medverka genom att hålla i paneldiskussionen Bland digitala folkrörelser och bloggdrev. Det känns mycket fint att ha fått med mig Irena Pozar, Vian Tahir och Emil Källström på scenen.

The Influencer Convention arrangeras av branschorganisationen Influencers of Sweden som under ledning av Linda Hörnfeldt gör ett viktigt jobb i att professionalisera influencer-branschen och underlättar för alla dess olika aktörer (influencers, annonsörer, konsumenter och andra intressenter) att skapa och bygga starka influencer-relationer.

Sveriges Tidskrifter, där jag själv jobbar, är ju en branschorganisation för tidskriftsbranschen och det är spännande att se hur Influencers of Swedens mål och utmaningar liknar de frågor jag också stöter på i mitt jobb. Man kan säga att både tidskrifter och influencers jobbar med nischmedia mot engagerade målgrupper som ofta har starka relationer till varumärket, tidningen, personen.

Relaterade inlägg:

Extremhögerns försprång på nätet har en förklaring

Nu har rasismen släppts in i finsalongerna vilket också gjort att extremisterna kunnat ändra strategi på nätet.

”Extremhögern var bland de första att inse nätets potential för att organisera sig och rekry­tera nya anhängare. På hatsajterna slipas taktiken för att angripa meningsmotståndare och framstå som starkare än de är.”

Så står det i inledningen av den här DN-artikeln där Kristofer Ahlström redogör för hur de högerextrema rörelserna använt internet – från början i brist på utrymme och uppmärksammhet från samhällsetablissemanget, och numera som en arena för mobilisering, hatattacker och konspirationer. Nu har rasismen släppts in i finsalongerna, det vill säga invalda rasister i våra beslutande församlingar, vilket också gjort att extremisterna kunnat ändra strategi på nätet, dock fortfarande med propaganda, hot och nätverksbyggande som viktiga ingredienser.

Några av de viktigaste rösterna för att förstå både den här utvecklingen och de sociala mediernas roll blir intervjuade i artikeln. Jag tänker på Lisa Bjurwald, Jack Werner, Brit Stakston och Henrik Johansson. Samtidigt får vi ett bra historiskt perspektiv av Heléne Lööw, docent på Uppsala universitets historiska institution. Journalisten My Vingren pekar också på den sociala aspekten av att delta i den rasistiska kampen:

”Både på hatsajter som Avpixlat och Fria tider, men även i Facebookgrupper och på interna forum, så är det en enkel, självklar och bekräftande gemenskap. Alla som tycker likadant får direkt uppbackning, stöd och en social gemenskap som jag tror att många saknar, säger hon.”

Jag själv är med på ett litet hörn och pekar på dels behovet av att inte ge upp i kampen om diskursen på nätet och dels att faktabaserade argument sällan får någon effekt i diskussioner med extremister:

”Det går aldrig att vinna en diskussion med populistiska rasister genom att presentera fakta, då fakta är ett relativt begrepp för dessa grupper. Deras mål är att skapa en skev bild av samhället för att sedan motivera sina egna förslag mot den bakgrunden, som i sig alltså är en kraftigt felaktig nulägesanalys.”

Relaterade inlägg:

Hot och hat som får röster att tystna

De vet skillnaden mellan ”Jag ska” och ”Jag önskar att”, och de vet den ur ett rättsligt perspektiv milsvida skillnaden mellan ”Jag kommer att” och ”Sådana som du borde”.

Några journalister blir fotograferade och trakasserade när de besöker ett branschevent. En ung journalist polisanmäler en näthatare, vinner i tingsrätten men förlorar i hovrätten. En annan måste tänka på säkerheten vid större sammankomster. En tredje har helt enkelt tystnat i det offentliga.

Anmälningar om hot och kränkningar på nätet hanteras fortfarande med ovana och ibland oförståelse av polisen. Lagstiftaren pekar på behovet av nya eller förändrade lagar för att komma till rätta med det som idag inte betecknas som hot, men som ligger på gränsen. Och om det är någon som vet var den gränsen går så är det de högfrekventa hatarna. De vet skillnaden mellan ”Jag ska” och ”Jag önskar att”, och de vet den ur ett rättsligt perspektiv milsvida skillnaden mellan ”Jag kommer att” och ”Sådana som du borde”.

Mediebranschen 2016 är inte bara präglad av sjunkande printintäkter och jakten på digitala möjlig­heter. Den är också en plats där människor, framförallt kvinnor, tvingas acceptera hat och hot i mejlboxen, i telefonen och ibland även i det fysiska rummet. Ett fåtal anonyma sms, några arga tweet och en och annan drevliknande diskussion på Facebook är lätta att bära i jämförelse med den flod av kränkningar som mina kvinnliga branschkolleger utsätts för, varje vecka, året runt.

Regelbundet diskuteras problemet, näthats­debatten brukar återkomma med 1–2 års mellanrum. Väldigt lite händer. Samtidigt tar nya generationer plats, både som medieproducenter och konsumenter. De väljer givetvis slutna rum före öppna kommunikationsvägar, separatistiska forum och grupper före utsatthet i det offentliga. Allt annat vore konstigt.

Att vara ung är inte alltid lätt, att vara det i mediebranschen gör det inte lättare. Och att vara kvinna räcker i sig för att trigga de (nästan alltid manliga) hatarna. Kombinationen av alla tre innebär en utsatthet som få kan föreställa sig.

Jag är glad att det finns människor som trots allt orkar och att allt fler vågar anmäla, driva processer, protestera, agera och samarbeta. Jag är också glad över nystartade Medieklubben där problemet lyfts. Den kan bli en mötesplats där kränkningar inte tillåts. Men jag avskyr vad hatet gör med oss som samhälle och konsekvenserna för enskilda personer. Röster tystnar varje dag. Människor vars perspektiv behövs i dag och i framtiden orkar inte ta sig ton. I stället hörs det öronbedövade ljudet av tusentals hatare som inte kan bättre än att projicera sin rädsla mot något eller någon för att stå ut med sin egen otillräcklighet och känslan av maktlöshet.

Vi måste hitta något som är bättre än det här.

Det är bråttom.

(Den här texten publicerades ursprungligen i tidningen Resumé och på resume.se som en del i krönikeserien ”Opinionsbildarna”.)

Relaterade inlägg:

Krisen börjar efter presidentvalet

Den riktigt stora utmaningen börjar efter presidentvalet den 8 november, oavsett vem som blir vald till USA:s nästa president.

Jag visste inte att Brit Stakston aktivt valt att inte kommentera det amerikanska presidentvalet. Hon skriver om det klokt här, och jag är helt med i hennes resonemang. Både traditionella och sociala medier har spelat en viktig roll i att extrempartier och extrempolitiker lyckats nå ut till de större massorna. Som tidig nätevangelist är det lätt att tvivla på tidigare sanningar, den där upptäckarglädjen inför nätets möjligheter och vad som är meningen med hela skiten.

Men det är EFTER presidentvalet den riktiga utmaningen börjar. Trump vs Clinton har blivit en så extremt tydlig signal, och fått sån chockverkan, över vad som pågår även hos oss.  Precis som med Trump har dock inte rasisterna bland våra folkvalda dykt upp från ingenstans.

Vi har successivt fått vänja oss vid normaliseringen, nu även påhejad på ledarplats av vissa borgerliga skribenter hos seriösa och etablerade svenska dagstidningar. På samma sätt som med Trump i USA har traditionella medier spelat och fortsätter spela en viktig roll i att vrida agendan åt ett håll som gynnat brunskjortorna. Bradley-effekten har gjort att opinionsföretagens prognoser blivit missvisande och både medias och allmänhetens bild av opinionen och väljarnas fokus har snedvridits.

David Orlic är på plats i Washington just nu och ramar in problemet i den här statusuppdateringen.

”Varje gång som jag tittat på tv har Donald Trump upptagit över 80% av sändningstiden. Högst ovetenskapligt såklart. Men den som gnäller på filterbubblor i sociala medier bortser från att Trump har hackat traditionella mainstreammedier på ett historiskt sätt. […] Efter månader av säkerhet finns bara tvivel: på media, demokrati, politiska institutioner och social utveckling. Även om Trump skulle förlora, har han vunnit verklighetsbilden.” – ur David Orlics uppdatering.

När väl extrempartier tar makten kan man hoppas att deras gloria faller snabbt. Väljare inser att de inte är regeringsdugliga samt att deras löften aldrig kommer infrias. Litegrann som när Brexit-sidans företrädare nästan togs på sängen av framgångarna (och ansvaret) med följden att de hoppade av. Men att tänka att det först måste bli värre för att sedan kunna bli bra är sällan en effektiv strategi.

Vinner Hillary Clinton kommer många pusta ut, men bara tillfälligt. Det politiska landskapet efter valet kommer vara mer trasigt och polariserat än någonsin. Förtroendet för makthavare och det politiska systemet minskar antagligen ännu mer, samtidigt som Trump kommer göra sitt bästa för att göda konspirationsteorierna om riggade val, riggade medier (trots att hans huvudsakliga kampanjverktyg varit just gratis uppmärksamhet från traditionella medier) och en allmän misstro mot demokratin.

Vinner Donald Trump är det en seger för konservatism, högerextremism och en brun medvind världen över. Det här beskrivs träffande i slutet av den här artikeln hos Expo:

”Om Trump skulle vinna så kommer åtminstone ingen prata om Brexit längre. Då kommer valresultatet torna upp sig som en av vår tids mest avgörande politiska händelser. Det kommer att få eget namn och minnas som den dag då extremhögern reste sig ur andra världskrigets ruiner och återigen tog plats vid maktens bord.” – ur artikeln i Expo.

Bilden överst i inlägget tog jag själv på en båttur i San Francisco Bay för några år sedan. Apropå systemfientliga aktörer som ökar misstron mot etablissemanget är det en av ganska få baksidor av Silicon Valleys techvärld. Mer om det en annan gång.

Relaterade inlägg:

Genus som vapen

”Det är när jämställdhetsperspektivet betraktas som en unik militär förmåga och inte en pliktskyldig kravuppfyllan från högre ort som det kan börja hända saker på riktigt. Osäkerheten för svenska soldater och officerare inför att jobba med genderfrågorna är ofta stor, och som bekant väljer vi ofta att välja det trygga och bekanta när vi ställs inför svåra frågor.

Därför tror jag att gender-handboken kan hjälpa till att vässa det svenska försvaret ytterligare inom det moderna konfliktspektrat. Dessutom inom ett område där vi redan håller världsklass. Det finns inga ursäkter längre.”

Debattartikel Dagens Samhälle:
Låt jämställdhet vara Sveriges unika vapenslag

Dagens Samhälle debattartikel Fredrik Wass

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg