Bisonblog

Samhälle, internet, media

Kategori: Journalistik (Sida 1 av 3)

Hot och hat som får röster att tystna

Några journalister blir fotograferade och trakasserade när de besöker ett branschevent. En ung journalist polisanmäler en näthatare, vinner i tingsrätten men förlorar i hovrätten. En annan måste tänka på säkerheten vid större sammankomster. En tredje har helt enkelt tystnat i det offentliga.

Anmälningar om hot och kränkningar på nätet hanteras fortfarande med ovana och ibland oförståelse av polisen. Lagstiftaren pekar på behovet av nya eller förändrade lagar för att komma till rätta med det som idag inte betecknas som hot, men som ligger på gränsen. Och om det är någon som vet var den gränsen går så är det de högfrekventa hatarna. De vet skillnaden mellan ”Jag ska” och ”Jag önskar att”, och de vet den ur ett rättsligt perspektiv milsvida skillnaden mellan ”Jag kommer att” och ”Sådana som du borde”.

Mediebranschen 2016 är inte bara präglad av sjunkande printintäkter och jakten på digitala möjlig­heter. Den är också en plats där människor, framförallt kvinnor, tvingas acceptera hat och hot i mejlboxen, i telefonen och ibland även i det fysiska rummet. Ett fåtal anonyma sms, några arga tweet och en och annan drevliknande diskussion på Facebook är lätta att bära i jämförelse med den flod av kränkningar som mina kvinnliga branschkolleger utsätts för, varje vecka, året runt.

Regelbundet diskuteras problemet, näthats­debatten brukar återkomma med 1–2 års mellanrum. Väldigt lite händer. Samtidigt tar nya generationer plats, både som medieproducenter och konsumenter. De väljer givetvis slutna rum före öppna kommunikationsvägar, separatistiska forum och grupper före utsatthet i det offentliga. Allt annat vore konstigt.

Att vara ung är inte alltid lätt, att vara det i mediebranschen gör det inte lättare. Och att vara kvinna räcker i sig för att trigga de (nästan alltid manliga) hatarna. Kombinationen av alla tre innebär en utsatthet som få kan föreställa sig.

Jag är glad att det finns människor som trots allt orkar och att allt fler vågar anmäla, driva processer, protestera, agera och samarbeta. Jag är också glad över nystartade Medieklubben där problemet lyfts. Den kan bli en mötesplats där kränkningar inte tillåts. Men jag avskyr vad hatet gör med oss som samhälle och konsekvenserna för enskilda personer. Röster tystnar varje dag. Människor vars perspektiv behövs i dag och i framtiden orkar inte ta sig ton. I stället hörs det öronbedövade ljudet av tusentals hatare som inte kan bättre än att projicera sin rädsla mot något eller någon för att stå ut med sin egen otillräcklighet och känslan av maktlöshet.

Vi måste hitta något som är bättre än det här.

Det är bråttom.

(Den här texten publicerades ursprungligen i tidningen Resumé och på resume.se som en del i krönikeserien ”Opinionsbildarna”.)

Relaterade inlägg:

Mark Zuckerberg

Mark Zuckerberg fortsätter förneka Facebooks betydelse för valresultatet

Reaktionerna kring vilken roll Facebook haft i att sprida falska nyheter, rasism, näthat och annat innehåll som kan ha påverkat det amerikanska presidentvalet visar på en viktig slutsats: Människor sätter fortfarande mycket större tilltro till medieinnehåll jämfört med människors ”vanliga” uppdateringar. Att Zuckerberg säger att 99 procent av innehållet på nätverket är äkta vara är därför föga tröst om till exempel 50 procent av länkat medieinnehåll består av falsk propaganda och påhittade nyheter.

Ur Mark Zuckerbergs uppdatering på Facebook:

”After the election, many people are asking whether fake news contributed to the result, and what our responsibility is to prevent fake news from spreading. These are very important questions and I care deeply about getting them right. I want to do my best to explain what we know here.

Of all the content on Facebook, more than 99% of what people see is authentic. Only a very small amount is fake news and hoaxes. The hoaxes that do exist are not limited to one partisan view, or even to politics. Overall, this makes it extremely unlikely hoaxes changed the outcome of this election in one direction or the other.”

Samtidigt är det lätt att sympatisera med Facebooks svårighet att avgöra vad som är äkta och inte i en komplex och snabb (social) medievärld. Dessutom tror jag att få vill ha en situation där Facebook agerar aktiv granskningsnämnd. Balansgången mellan dessa ytterligheter kommer fortsätta dominera diskussionerna om techjättarnas ansvar och roll framöver, vilket är bra – inte bara för oss användare, utan även för aktörerna själva.

Soundtrack till det här inlägget:

Bild på Mark Zuckerberg: Alessio Jarcona (CC BY-SA 2.0).

Relaterade inlägg:

”Män är jävligt duktiga på att tycka om varandra och göra saker ihop”

Jan Helin - Foto: Fredrik Wass

Jan Helin. (Foto: Fredrik Wass)

”Jagat har jag gjort sedan jag var barn. Köra motorcykel är bland det skönaste jag vet även om det är en oförblommerad ålderskris. Men om ditt umgänge kretsar kring de här sakerna så är det ett problem om du lyfter in det i yrkeslivet. Män är jävligt duktiga på att tycka om varandra och göra saker ihop. Det är inte något negativt per se men det är exkluderande. Att vara medveten om det och förmå skilja på vad som krävs för att bygga ett dynamiskt team i yrkeslivet och hur manliga relationer fungerar är det enda jag kommit på för att i praktiken jobba för jämställdhet i ledningsgrupper.”

Läsvärd intervju med Jan Helin av Malin Ekman i SvD: ”Historien är full av gubbar som stannar för länge”. Läsvärt från Malin Ekman är också berättelsen om tidningen Fokus, dess uppgång (och fall?) samt ett gäng andra artiklar som du hittar här.

Relaterade inlägg:

Almedalen 2016 #Rotlös

Hela listan: Så var almedalen 2016

Årets almedalsvecka var som väntat ett mellanår men med ett politiskt landskap som skiljer sig stort från förra sommaren. En reflektion från en av SVT:s politiska kommentatorer är att ”vi befinner oss i en ständig valrörelse” sett till nerven i svensk politik just nu.

Men veckan handlade som vanligt om mycket mer än politik och mingel, vilket det tycks vara oerhört svårt för både besökare och medier att förmedla till fastlandet. Det ger utrymme för såna här artiklar och många missförstånd kring vad som egentligen sker i Visbys gränder. Personligen föredrar jag att mina förtroendevalda åker till Almedalen för att samverka med andra och dela erfarenheter, framför att sitta på sin egen kant och uppfinna egna hjul utan kontakt med omvärlden.

Mediefrågor, digitalisering och jämställdhet blev mina tre huvudfokus under årets vecka även om en del annat slank med av bara farten.


Det blev inte så mycket försvars- och säkerhetsfrågor för mig som under tidigare år, trots att dessa frågor är hetare än någonsin.

Min kommande jobbstart som omvärldsbevakare hos Sveriges Tidskrifter gjorde förstås att medieutveckling och digital utgivning blev ett naturligt fokus.

Årets seminarium: Failkonf16 av Maktsalongen
Maktsalongen fortsätter ta plats i Almedalen. I år fortsatte Failkonf16 ett event i misslyckandets tecken. Fi-ledaren Gudrun Schyman, Rättviseförmedlingens ordföranden Seher Yilmaz och Omni-grundaren Markus Gustafsson gick alla upp på scenen för att dela med sig av sina personliga misslyckanden. Vi fick höra om allt ifrån panikattacker på jobbet till härskartekniker inom ungdomsrörelsen. Ett välkommet tema som jag hoppas fler tar upp kommande år. Vi behöver höra om hur även framgångsrika människor kan misslyckas och hur de hanterar motgångarna.

. @seher_y om att misslyckas i ungdomsrörelsen, på #failkonf16 #almedalen #maktsalongen

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Årets mingel: Politism
I flera år i rad har Politism stått för almedalsveckans mest avslappnade mingel, där konkreta diskussioner faktiskt får utrymme och det finns tid att träffa nya människor (mer än bara 2 minuters kallsnack). Det skadar heller inte att minglet har bästa värdarna och utsikten också. Eller som de tre poliserna som gjorde inspektion under kvällen sa: ”Klart man måste få ha fest”. Att både ordningsmakt och aktivister hyllar ett mingel säger något om nivån.

Årets handskakning(ar): Almedalsfesten (Fokus, CNN, Strandberg Haage, DCG)
Vid entrén till St Nicolais ruin stod värdarna uppradade för att skaka hand med alla gäster. Det kändes som när hovet bjuder in till fest på slottet och gästerna passerar förbi kungaparet för vördnadsfull hälsning, men det var ändå en fin gest och ovanligt i Almedalen.

Perfekt mingelljus i ruinen med @elin.eng @future_kid_san @litenmendryg. #almedalsfesten #fokus

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Årets mest-givande-samtal-på-kortast-tid-ögonblick: Superminglet (Resumé, Veckans Affärer och Meltwater)
På Gutekällarens takterass arrangerades ett mingel där jag på kort tid återigen fick uppleva det allra bästa med Almedalsveckan. Och av en slump kom alla mina samtal att handla om balansen jobb och utbildning. Berghs rektor Camilla Wallander gav kloka inspel om sitt sätt att se på utveckling och kompetens. Katarina Ljungdahl från Sveriges kommunikatörer likaså. Alltid inspirerande Karin Nygårds hade ett ”ledigt” år, men har ändå spelat in nytt barnprogram åt SVT som kommer i höst (Programmera mera), samt precis släppt en ny bok (Så fungerar internet). Brit Stakston, Seher Yilmaz, Johanna Snickars och Karin Zingmark var några som med bara några få ord hann med att diskutera misslyckanden, framgångar och almedalsveckan som fenomen. Allt detta inom loppet av en timme.

Årets moderator: Beata Wickbom (med Viktor Ström som runner up)
Med varm, tydlig, pedagogisk och bestämd hand lotsar Beata Wickbom besökarna genom programpunkt efter programpunkt i trädgården hos HejDigitalt (utlånad av Hill & Knowlton). Genom sitt sätt att ställa både de dumma och smartaste frågorna och hela tiden inkludera publiken skapar hon ett av Almedalsveckans bästa diskussionsklimat. Samarbetet med Di Digital (Viktor Ström och Mimi Billing var på plats) fungerade också väldigt bra och bidrog till att både de stora visionära frågorna likväl som de mer konkreta affärsfrågorna fick utrymme.

Morgonen börjar med #hejdigitalt #almedalen

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Årets härskarteknik: Maud Olofsson kallar Annie Lööf för duktig chey

När kvinnor är ”duktiga”. #almedalen #expressen

Ett foto publicerat av Fredrik Wass (@fredrik.wass)

Årets tv-ögonblick: Facebook Live
Möjligheten att enkelt sända livevideo via sin mobil har funnits sedan 2008 när Bambuser lanserade sin smarta tjänst. Men först i år, åtta år senare, har tekniken blivit så integrerad och enkel att den börjat slå igenom på allvar. Jag själv och andra sände live från många seminarier och fick dessutom både många tittare och uppskattning från de som inte var på plats.

Årets bäst-före: Mediecheferna
Vad är grejen med alla nuvarande eller före detta mediechefer som ska tassa runt och leka reportrar hos sina respektive redaktioner och hitta på helt omotiverade (och ofta rätt trötta) specialprogram om gotländska kulturminnen eller leka Skavlan? Jag förstår att medarbetarna har svårt att säga nej när högsta ledningen vill vara med och leka, men ändå.

Årets middag: Surfers
I år blev det endast ett besök, men det blev den bästa måltiden under veckan. Friterad tofu, räkbollarna och rättiksalladen rekommenderas varmt.

Årets lunch: Creperiet
Västerbotten rekommenderas. Bord på balkongen är också att föredra.

Årets frukost: Grötfrukosten på Pensionat Fridhem
En blandning av skolmatsal på 1980-talet och en rejäl hotellbuffé. Kaffet är svagt, juicen utspädd och nostalgin total.

Årets roomies: Linda Eriksson, Victoria Gillberg och Anders Gardebring
Ingen snarkade! Alla höll tiderna!

Stort tack för bra samtal och möten Anton, Sofia, Karin, Julia, Jonas, Negra, Rebecka, Maria, Andreas, Kerstin, Lisa, Jenny, Hampus, Anna-Karin och alla andra jag hade kontakt med under veckan.

Det finns mycket mer att säga om både det politiska läget och almedalsveckan som fenomen. Men jag ville göra det här inlägget så fort som möjligt innan semesterkoman sätter in och jag blir för slö för att få ihop det. För vad det är värt.

Relaterade inlägg:

Så går det till att vara expert i TV

På förekommen anledning repriserar jag det här inlägget från Resumé som handlar om hur det går till att vara gäst i Aktuellts nyhetssändning. Jag sitter just nu i sminket för en ny medverkan i studion, och hittills har den gått till nästan identiskt som förra gången.

Fredrik Wass SVT

Första gången jag satte min fot i en tv-studio var när jag själv stod bakom kameran. Under studietiden jobbade jag extra som fotograf på en av TV4:s lokalstationer. Jag jobbade både med att sköta studiokameror i direktsändning och att följa med reportrar ut för att göra lokaljournalistik ”på fältet”.

Studio-vanan har jag fått användning av när jag senare i min karriär fått agera talesperson eller expert i olika media-sammanhang. Som journalist, bloggare och nu kommunikationskonsult blir jag ibland tillfrågad om att uttala mig kring trender på webben, Facebooks framfart, företag som gör bort sig på nätet, integritetsfrågor, musikbranschens digitala förflyttning, sociala medier i allmänhet eller något annat webb- och it-relaterat.

Igår var det dags igen. SVT Aktuellt ringde och ville att jag skulle kommentera hur nätkampanjer som #BringBackOurGirls och #Kony2012 fungerar, och om många människors engagemang på nätet verkligen får någon effekt i praktiken eller bara leder tillslacktivism (det korta svaret är: Det beror på). Inslaget kan du se 37 minuter in i sändningen, men det jag tänkte skriva om är själva processen det innebär att vara med i 3 minuter direktsänd intervju i ett av Sveriges största nyhetsprogram.

Det som syns i rutan är ju lite av ett konstruerat samtal. Upplägget för att vara gäst i olika nyhetsprogram är ganska lika, oavsett vilken radio- tv- eller webb-tv-sändning det handlar om.

Så här gick det till igår och så går det oftast till enligt min erfarenhet:

1. Får under dagen ett samtal eller ett sms från en researcher eller redaktör som 1. Beskriver att de ska göra ett inslag kring ett visst ämne och frågar om jag 2. är tillgänglig för att vara med i direktsändning, ofta samma kväll (logistiken är ofta avgörande, då det är ont om tid och redaktionen vill säkra upp att man faktiskt kan vara med och ta sig till studion, alternativt vara med via länk eller telefon – mer vanligt inom radion).

2. Vid det första samtalet gör researchern en förintervju och ställer frågor som liknar de som kommer ställas under det riktiga inslaget i nyhetsprogrammet. Här resonerar man ofta om lite olika spår och vinklar för att hitta en kärna med ett tydligt budskap. Eftersom det är så ont om tid för intervjun i sändningen (ofta max 3 minuter) är det viktigt att snabbt komma till poängen. Vanligtvis hinner programledarna inte ställa mer än 3-4 frågor innan de rundar av och sändningen fortsätter.

3. Efter samtalet börjar jag fundera på vad jag tycker är viktigt att få sagt, med erfarenheten att hälften av det ändå inte kommer att rymmas på den korta tiden. Jag jobbar vidare med andra saker på jobbet, men har mentalt börjat förbereda mig för sändningen senare på dagen.

4. Programledaren hör av sig under dagen (händer inte alltid) för att prata igenom ämnet en gång till. Ofta har hen fått ett antal frågor från researchern som nu ställs till mig ytterligare en gång. Det här skapar en trygghet hos båda parter kring vad diskussionen/intervjun kommer att handla om och vilken sorts svar jag kommer att ge i direktsändningen.

5. Programledaren eller researchern tar mina adressuppgifter och beställer en taxi till ett specifikt klockslag med marginal för att jag som gäst ska hinna till tv-huset och bli sminkad samt eventuellt hinna försnacka lite med programledaren på plats.

6. Jag tar på mig kläder utan synliga logotyper (om det är public service) samt ej vitt eller med täta mönster, vilket kan störa bilden.

7. Taxin hämtar mig hemma (om det är en kvällssändning) eller där jag råkar befinna mig och tar mig till tv-huset/tv-studion där en person möter upp mig i receptionen och tar mig till sminket. Som man utan hår går sminkningen snabbt. Min erfarenhet är att TV4 lägger mer tid på smink och hår rent generellt jämfört med SVT. TV4:s gäster blir helt enkelt fixade lite mer, framförallt kvinnliga gäster. Det är förstås ingen slump utan ingår i kanalens visuella profil.

8. Efter sminkningen tar jag plats i lobbyn/väntrummet. Där brukar det alltid sitta andra gäster som ska vara med i programmet och ibland småpratar man lite innan. Ska man vara med i en paneldiskussion kan det finnas en fara i att prata av sig för mycket med de andra före sändningen. Försöker då att prata om allt annat än just ämnet vi är där för att diskutera.

9. Under ett inslag, eller under väderpresentatörens dragning lotsar en studiovärd eller ljudtekniker in mig till min plats i studion samt sätter på mig en mikrofon. Hinner snabbt hälsa på programledaren (om det inte är gjort tidigare) och brukar sedan mentalt fokusera på de frågor jag vet ska komma, samt ta en slurk vatten för att inte tappa rösten mitt i sändningen.

10. Någon form av påa görs där programledaren läser en inledningstext från prompter, alternativt så visas ett färdigproducderat inslag. Därefter startar själva intervju i stil med ”Och då säger vi välkommen till Fredrik Wass, kommunikationsrådgivare…”

11. Programledaren ställer sin första fråga och jag svarar på den för för tredje eller fjärde gången den dagen. Ändå känns det inte som en repetition av det jag sagt tidigare, utan ofta dyker det upp nya vinklar och spår när man väl är på plats. Är det flera programledare turas de om att ställa frågor, vilket också brukar bli lite mer spontant.

12. Under intervjun försöker jag avläsa i programledarens kroppspråk och ögon hur långt det är kvar av tiden och om hen vill att jag ska utveckla eller avrunda mina svar. Efter några minuter, precis när det känns som att man blivit lite varm i kläderna och hamnat i en intressant diskussion är det dags att gå vidare.

13. Jag sitter kvar på min plats medan programledaren påar nästa inslag eller lämnar över till en kollega. I nästa lite längre paus kommer en studiotekniker/studiovärd fram och tar bort mikrofonen. Jag säger hejdå till folket i studion, går ut och får en taxi beställd. Slår på mobilen i taxin hem och får några sms från vänner som sett mig i tv och vill påpeka just det.

14. Den kvardröjande känslan bruka vara att min medverkan kändes helt okej, men att jag ville få sagt mer och kanske svarat på ett mer ekonomiskt sätt (dvs. färre ord för samma innehåll). Men jag kan villkoren för den här typen av inslag och vet att det aldrig kan bli en helt igenom faktaspäckad kommentar. Istället handlar det om att nyansera ett ämne eller ge perspektiv på ett inslag.

Tidsåtgången för mig som gäst för att medverka i 3 minuter nyhetssändning motsvarar ungefär en halvdag utspritt över en eller flera dagar, beroende på hur tidigt redaktionen hör av sig. Behöver jag göra egen research kring ämnet ökar förstås tiden det tar att förbereda sig.

Jan Gradvall har tidigare uppmanat alla frilansare att alltid ta betalt för sin medverkan i olika program. Emanuel Karlsten har också skrivit om det.

För mig som heltidsanställd konsult kan det sägas vara en del i jobbet. Att ha gäster i nyhetsprogram är ju ett välbeprövat koncept och bryter av från växelspelet mellan klassisk prompterläsning blandat med förproducerade inslag.

En aspekt att tänka på är att både fysisk tillgänglighet samt vanans makt spelar roll i valet av experter eller analyspersoner. Valet av person utgår förstås från sakkunskap, men även andra faktorer spelar in. Har personen varit med tidigare (dvs är personen van att prata i tv)? Brukar personen kunna sammanfatta det hen vill säga på ett tillgängligt och kortfattat sätt? Om det är en expert, verkar hen förtroendeingivande? Olika typer av program har förstås andra urvalskriterier.

(Det här inlägget kom till på uppmaning av en kollega som tyckte att det kunde vara intressant för andra att få reda på hur det egentligen går till bakom kulisserna när någon blir inbjuden att medverka i en sändning).

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 3

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén