Bisonblog

Samhälle, internet, media

Kategori: Helgläsning

Nyordslistan för webben 2011

Idag lanserades Språkrådets nyordslista för 2011. Lämpligt nog passar det bra att fortsätta Bisonblogs helgläsning med den webbrelaterade nyordslista jag gjorde till Internetworld i mars. Språkrådets och min lista har ett ord gemensamt, nämligen foliehatt. Kolla även längst ned för orden du helst skulle undvika 2011. 

OrdmolnI vår värld av ständigt ny utveckling möter vi en strid ström av nya ord. Några försvinner snabbt medan andra hänger kvar. Språkrådet gör varje år en nyordslista med ord som kalsongbombare, inaskad och kaffeflicka. Av naturliga skäl platsar även ett gäng webbrelaterade ord på listan, som till exempel Facebooka och app. Men vi nöjer oss inte med det.

Här är listan på de ord vi tror att du som jobbar med digitala kanaler kommer att stöta på under 2011. En del beskriver riktiga innovationer och nyheter, medan andra kanske mer representerar webbslang från Silicon Valley. Några har du hört förut, men tål att upprepas. Har du fler förslag?

Appicentrum
Beskrivning av Malmö-regionen som landets ledande område för apputveckling och mobila tjänster.

Appifiering
Smarta mobiler och pekplattor har satt en ny standard för gränssnittsdesign samtidigt som fenomenet med appar (applikationer) tvingat utvecklare att renodla och skala av olika tjänster. En app ska göra en sak och göra det bra.
Appifieringen har även förändrat hur det går att ta betalt för innehåll på nätet och visat vägen för bland annat mikrobetalningar och hur avskalat och renodlat, men inlåst, innehåll går att göra lönsamt.

Bloppis
När en bloggare bestämmer sig för att sälja second hand-kläder eller prylar via sin egen blogg kallas det ofta bloppis.

Checka in
När dina kunder använder någon av de positioneringstjänster som finns (till exempel Facebook Places, Gowalla eller Foursquare) för att visa dig och resten av världen att de befinner sig på en specifik plats.

Curation
“Curation of content” eller att kuratera innehåll (den svenska översättningen diskuteras ännu i bloggosfären) har blivit ett hett begrepp. Det handlar om att välja ut och lyfta fram användarskapat innehåll baserat på ett område eller en nisch. Exempel på tjänster är till exempel Curated.by och Paper.li.

Disruptive
En innovation som är “disruptive”, eller eruptiv, är en innovation som förändrar en marknad radikalt. Ett exempel är hur Blocket nästan helt slog ut radannonseringen i landets tidningar. Marknaden inte bara förändrades, den försvann i princip för att uppstå i en annan form, på andra villkor.

Dropshipping
En logistikkedja som bygger på att en e-handlare utan lager låter sina leverantörer både lagra och skicka produkter direkt till kunderna. Dock sker betalningen från kunderna direkt till e-handlaren som förmedlar själva köpet, till skillnad från en affiliate.

Facerape
Att logga in på någon annans Facebook-konto och göra uppdateringar eller förändra informationen utan kontoägarens vetskap.

Foliehatt
Från början en hatt gjord för att skydda mot strålning och och utomjordingar. Numera ett skämtsamt namn i webbvärlden på personer utan koll på läget, eller med långt gångna konspirationsteorier och skev verklighetsuppfattning.

Förstärkt verklighet
(Även upphöjd verklighet. Från engelskans augmented reality.) När ett lager mellan användaren och verkligheten skapas, till exempel genom mobiltelefonens kamera och display, där information kan visas och hänvisas till. Den som sett Terminator-filmerna ser ett exempel på hur meta-data presenteras i realtid för roboten spelad av Arnold Schwarzenegger, ett exempel på augmented reality.

Meme
Kommer från memetiken och härstammar från grekiskan ord för minne. I webbsammanhang är en meme (på svenska mem) ofta en text, video eller ljud som får viral spridning och som förändras när den sprids. Ett exempel är remixversioner på skämtsamma videoklipp eller en lista med frågor som en bloggare svarar på och sedan ber andra svara på i sina bloggar. Mem skulle kunna beskrivas som ett ständigt muterande minne.

Omnikommunikation
(Från engelskans ubiquitous communication). Alltid närvarande kommunikationsmöjligheter skapar en tillvaro där till exempel kunder eller användare kan kommunicera när, var och hur som helst utan att behöva tänka på hur det fungerar rent tekniskt.

Placerape
Att “tagga” en vän på Facebook på en plats där den inte befinner sig genom Facebook Places. På vännens profilsida kommer det att se ut som att den “checkat in” på platsen.

Social graf
Termen myntades av Facebooks grundare Mark Zuckerberg för att beskriva relationerna mellan människor i sociala nätverk online. För många nya webbtjänster är det viktigt att vara en del av den sociala grafen.

Spelifiering
(Från engelskans gamification). Att använda spelmetoder eller spelmekanik i till exempel appar eller program som egentligen inte är spel. Genom att integrera spelmoment kan användaren uppmuntras att utföra vissa saker eller lära sig att använda en tjänst på rätt sätt. Det handlar om att engagera användaren och locka till vårt ursprungliga behov av att spela, leka eller vinna. Tråkiga uppgifter som att fylla i ett formulär kan göras roligare med hjälp av spelmekanik. Ordet “levla” hör delvis ihop med begreppet. Att levla är att ta sig vidare till nästa level i ett spel eller onlinevärld.

Tonalitet
Ursprungligen ett ord hämtad från musikens värld men som i webbvärlden ofta används med koppling till tonläge, det vill säga hur ett företag eller organisation låter och uttrycker sig i sin publika kommunikation (ofta i sociala medier).

Trolla
När en deltagare i en diskussionstråd har för avsikt att sabotera samtalet och snarare syftar till att skapa missförstånd och göra påhopp än att bidra till diskussionen. Att trolla är en handling som utförs av Troll, en benämning på ivrigt kommenterande deltagare (ibland med rättshaveristiska inslag) i forumdiskussioner.

Tweeps
Dina följare på Twitter, eller de du har mest kontakt med på Twitter.

Twitterbeef
En konflikt eller uppeldad diskussion mellan två parter på Twitter. Kommer från hiphop-världens “beef”, en konflikt mellan två rappare (förr i tiden ofta mellan väst- och östkusten).

Twitterjunta
En twitterbaserad syjunta. Via hashtaggen #twitterjunta kan du följa diskussioner om handarbete och nörderier kring stickning.

Ord du helst ville undvika 2011
Vilka ord använder du för att beskriva din verksamhet och ditt företag? Robin Wauters på Tech-bloggen Techcrunch listar tio typer av ord han tröttnat på att höra från de företag han bevakar. Orden är vanligt förekommande i pressmeddelanden och annan företagsinformation och har använts så ofta att de nästan förlorat sin ursprungliga betydelse.

1. Ledande/ledare
Om alla är ledande är ingen ledande.

2. Bästa/snabbaste/största och så vidare.
Om orden ovan följs av ett supernischat område förloras hela betydelsen. “Den största tillverkaren av röda stämplar med vår företagslogo på”.

3. Innovativ/Innovation
Väldigt få saker är innovativa på riktigt. Ett botemedel mot cancer är en innovation, en ny version av din produkt är det antagligen inte.

4. Revolutionerande
Tänk efter hur en revolution brukar beskrivas i historieböckerna. Det handlar ofta om stora samhällsförändringar. Kommer din lösning att skapa en revolution? Troligtvis inte.

5. Prisbelönt
Väldigt få utmärkelser skapar automatiskt goodwill, om det inte är Nobelpriset vi pratar om.

6. Disruptive
En produkt eller tjänst är väldigt sällan “disruptive” eller eruptiv på riktigt. Och den är det nästan aldrig direkt vid lansering, då det kan ta flera år att göra en eruptiv förändring på en marknad.

7. I framkant
Hänger ihop med ord som innovativ, revolutionerande och “disruptive” och används så ofta att du nästan framstår som satirisk om du använder det igen.

8. Nästa generations …
Överanvänt begrepp. Varför inte bara säga att du uppdaterat din produkt? Eller är det bara är barn som kan använda den?

9. Strategiskt partnerskap
Partnerskap mellan företag är i allmänhet en bra sak, och som ibland kan ha ett nyhetsvärde. Men det blir inte helt plötsligt en löpsedelsnyhet bara för att du lägger till strategiskt framför.

10. Synergi
Synergi står för att helheten i kombination är bättre än summan av de individuella delarna. Som när två skadedjur tar ut varandras effekter och på så sätt skapar en bättre miljö, odling eller vad det nu kan vara. Dock är betydelsen av synergieffekter när ett företag köper ett annat ganska överdrivet, och ibland blir effekten motsatt.
Läs mer om överanvända ord på Techrunch.

Relaterade inlägg:

”Twitter kan vara väldigt hårt”

Gnällstuga, ekokammare och pöbelmentalitet. Fantastisk feedbackkanal, interaktionsmöjlighet och liverapportering. Åsikterna går isär när den moderna konferensen finns representerad på nätet i realtid. Det här inlägget i Bisonblogs helgläsningsserie handlar om hur vi beter oss på nätet i skydd av mörkret på läktaren. Texten publicerades ursprungligen i Internetworld

Mark Zuckerberg och Sarah Lacy. Foto: Andrew Feinberg (CC-BY 2.0)

Mark Zuckerberg och Sarah Lacy. Foto: Andrew Feinberg (CC-BY 2.0)

Efter halva intervju­tiden vände det. Vad som från början skulle vara ett lugnt samtal mellan två bekanta, ”som framför en lägereld”, förbyttes till en högljudd diskussion där en rytande digital mobb tog allt större plats i samtalet. ­Höjda röster hördes i publiken. Frågor och anklagelser skreks rakt ut från upprörda åskådare. Intervjuaren blev alltmer irriterad på publiken och hamnade i försvarsposition samtidigt som publikens missnöje kanaliserades till arga Twitter­inlägg och personliga påhopp, men ­också relevant kritik.

Scenen ägde rum under konferensen South by Southwest, SSXW, i USA för tre år sedan. Kolumnisten och Business Week-reporten Sarah Lacy hade fått i uppgift att intervjua Facebooks grundare Mark Zuckerberg, med fokus på affärsfrågor kring Facebook som ­företag. Stämningen skulle vara avslappnad, eftersom de båda var bekanta med varandra sedan tidigare.

Det var dock inte vad publiken förväntade sig. Deltagarna på SSXW var utvecklare, kreatörer, kodare och formgivare, inte affärsfolk. Trots att många kände till att Facebook inte skulle berätta några nyheter eller ge någon ny information hade förväntningarna trissats upp maximalt och när de inte infriades gav många uttryck för sin frustration.

Det var under den keynote-intervjun 2008 som vi för första gången på allvar fick se hur digitala medier kan styra och påverka en föreläsning ­eller en konferens som äger rum i realtid. Sarah Lacy-intervjun blev den enskilt mest omtalade, bloggade och twittrade händelsen under hela konferensen och får stå som exempel för den nya konferensvärlden, även om fenomenet dök upp flera år tidigare.

I dag upptäcker många möjligheterna med ett parallellt digitalt flöde på konferensen. Vinterminglet, Internetdagarna, Sime, Geek Girl Meetup, E-meet och Internetworlds Webbdagarna är bara några av de svenska konferenser som bjuder in publiken att använda Twitter, Facebook, Bambuser och andra typer av livetjänster för att både följa och kommentera konferensen.

Efter Internetworlds konferens Webbdagarna tidigare i år uppstod en del diskussioner kring debattklimatet på nätet under konferensen.

Judith Wolst

Judith Wolst

sin blogg skrev kommunikationskonsulten Judith Wolst: ”Det är väldigt enkelt att trycka ut en #webbdagarna-kommentar i en mörk sal. Lika lätt att uttala samma kommentar i ett lunchsamtal? Eller öga mot öga framföra sin åsikt direkt till den talare man kritiserar? Knappast.” Judith Wolst efterlyste ett ökat ansvar hos dem som använder det gemensamma digitala rummet under en konferens.

Helt klart kan det vara tufft att som talare ställas inför en publik där hundratals personer live­rapporterar exakt vad de tycker om det man säger i varje ögonblick. Rikard Westberg är e-handlare och driver Tonerlagret. Han var även talare under Webbdagarna och fick bra respons från publiken.

Rikard Westberg

Rikard Westberg

– Twitter kan vara väldigt hårt och det finns inga gränser där. Just under Webbdagarna hade jag tur och Twitterflödet var väldigt positivt. Det är ”en styr alla”. Om någon från ­början tycker man är bra så tycker alla det.

Hur ska då den som vill att debatten ska vara konstruktiv, och vill undvika att ­publiken agerar som en rusande flock, göra?

Petter Karlsson har kanske svaret. Han har bland annat arbetat med deltagarkultur, spel som pedagogik i skolan, ­augmented reality (förstärkt verklighet, där man blandar information från användarens omgivning med information från ett program) och arrangerat lajv (levande rollspel).

I sin roll som onlinevideo-producent på Social Video Production har Petter Karlsson bevakat många konferenser och deras realtidsflöden. Enligt honom handlar det inte om att lyfta bort den negativa kritiken utan om att som arrangör se till att forma ­diskussionerna själv.

Petter Karlsson

Petter Karlsson

– Skitsnacket syns även om du lyfter ut det utanför rummet. Problemet är när folk på scen får kritik för att de stakar sig. Det är precis som på Facebook. Det skapas snabbt kulturer kring vad som är rätt eller fel. På konferenser har fenomenet funnits några år och det blir mer och mer vanligt.

Petter Karlsson talar mycket om vikten av att arrangören har en vision kring konferensen och liverapporteringen i de digitala kanalerna. Visionen måste dessutom tydligt kommuniceras till publik och deltagare på konferensen. Då kan den även spridas på egen hand.

– Det är då det verkligen fungerar, när visionen sprids av sig själv, säger Petter Karlsson.

Enligt honom är det även viktigt att tidigt föregå med gott exempel och sätta ribban för hur diskussionen ska föras och hanteras.

– I det stora handlar det om att man pratar om att man ska ha ett flöde och hur man vill ha det. Det andra är att se hur man kan skapa beteendet. Det handlar om att etablera beteendet redan från ­början.
– De smarta inläggen kan också bli besvarade på scenen. Om det kommer frågor från publiken, vad gör ni med dem då? När och hur kommer frågorna upp på scenen?

Petter Karlsson menar att publiken på konferenser helt enkelt gillar att skriva snabbt om något och vara kritisk mot det.

– När man följer melodifestivalen på Twitter ser man samma fenomen. Jag sitter längst bak på många konferenser och många tittar ner i telefonerna hela tiden.

Precis som i exemplet med Sara Lacys intervju med Mark Zuckerberg handlar mycket om publikens förväntningar. Om bilden av konferensen och dess innehåll inte stämmer överens med verkligheten blir det en grogrund för missnöje som lätt kommuniceras i de öppna kanalerna.

– Det handlar om tydlighet, men också om hur man kommunicerar det. Vilka medier använder jag för att kommunicera? Ska jag göra en illustration med en glad smiley på hemsidan eller en riktigt bra text? Det är ­viktigt med överenskommelsen mellan ­producenten och deltagaren. Visionen och överenskommelsen skapar ramverket för hur man vill att deltagandet ska gå till, säger ­Petter Karlsson.

Här är fyra ­verktyg som gör det möjligt

Twitter: Twitter är kanske det vanligaste och mest självklara valet när det gäller att sätta upp en livekanal under en konferens. Med en gemensam hashtagg kan deltagarna följa diskussionerna.

Visible Tweets: En tjänst som slumpvis visar Twitterinlägg från en angiven hashtag och presenterar dem på ett snyggt sätt. Kan till exempel ­visas i pauser eller i anslutning till föreläsningar.

Google Moderator: En tjänst du kan använda för att fånga upp publikens frågor, där frågorna inte behöver publiceras på en öppen kanal som Twitter. Du kan även göra omröstningar och ta reda på vad publiken tycker i olika frågor.

Prezi: Ett presentationsverktyg som även kan användas under workshops eller föreläsningar för att dokumentera vad som händer live. Skapa ordmoln ­eller olika avdelningar och länka samman dem i slutet av konferensen.

Relaterade inlägg:

En kommun är ett community oavsett plattform

Minns du debatten kring den twittrande kommunchefen Mattias Jansson och #kgate? Nästa inlägg i Bisonblogs helgläsning är en krönika skriven för Internetworld tidigt i våras. Temat i texten handlar om hur det ställs nya krav på det offentliga Sverige när både medborgare och myndigheter går online. 

Mattias Jansson, den twittrande kommunchefen.

“Jag fick precis följande mail från Katrineholms Kurirens reporter”. Så började ett inlägg av Katrineholms kommunchef Mattias Jansson på hans egen blogg. Kommunchefen bad om hjälp från sina läsare att svara på frågorna. Senare la han även ut svaren i ett eget inlägg. Kritiken från Katrineholmskuriren märktes delvis redan i de första frågorna, men eskalerade ytterligare i fler frågor, ledare och artiklar i tidningen. Frågorna till Mattias Jansson handlade bland annat om lämpligheten i att skriva “banala saker” i sociala medier istället för att ägna sig åt mer seriösa uppgifter.

Händelsen handlar dels om hur medielandskapet förändras och hur aktörer som haft ensamrätt på informationsarenan plötsligt finner sällskap bland dem de är satta att granska. Och dels handlar det om hur svenska politiker och tjänstemän i kommuner och landsting blir labbråttor i ett allt mer komplext, men också fantastiskt, kommunikationslandskap. Saker som tonalitet, attityd, dialog och öppenhet sätts på verkliga prov. Riktlinjer och strategier prövas i kommunikationen med medborgarna och inom de närmsta åren kommer vi att få se många exempel på både bra och dåliga sätt att närma sig de nya plattformarna. Men det måste finnas utrymme för snedsteg.

En av de viktigaste slutsatserna av #kgate som Katrineholmsincidenten kommit att kallas på Twitter, är att vi behöver “labbråttor” som Mattias Jansson. Personer och aktörer som vågar testa och utvärdera, kanske inte alltid med säker utgång. Men vi behöver också ställa de kritiska frågorna. Varför ska en kommunchef blogga, twittra och facebooka i sin tjänst? Det måste både kommunens medborgare likväl som chefen själv känna till eller svara på. Och den frågan ställs med fördel av lokalpressen. En kommun är till för dess invånare, precis som lokaltidningen. Därför tjänar båda på att känna till och agera på de arenor där folket befinner sig. Med fyra miljoner svenskar på Facebook har vi skapat ett samhälle på nätet.

En kommun är ett community, oavsett plattform.

Relaterade inlägg:

Hur skiljer man på privat- och arbetsliv i sociala medier?

Personligt, men inte privat. Personligt och privat. Personligt eller privat. Att både vara aktiv som privatperson på nätet och samtidigt representera ett företag eller en organisation är inte alltid helt enkelt. Bisonblogs helgläsning fortsätter. Den här gången blir det en artikel som jag skrev för Internetworld i slutet av oktober, med rubriken:

Ta kontroll över din roll på nätet

När bloggfenomenet var ungt utropade många bloggare att de minsann skrev personligt, men absolut inte privat. Åren gick. Facebook blev det fyrljus av identitetsskapande på nätet som hämtade kraft från alla de tidigare nätverken och kanalerna för socialt umgänge på webben.

Både privat och professionell på samma plats. Bild från Alltid Nyheters Twitter-flöde.

Över fyra miljoner svenskar har ett konto på Facebook och på exakt samma sätt som att människosamlingar i den fysiska verkligheten drar till sig företag och affärer blir också den sociala webben en arena för kommersiella budskap eller relationer.

Med etableringen av företag, organisationer och myndigheter i de sociala rummen på nätet dyker en rad frågor upp när det gäller det personliga och det privata.

Det är vi som jobbar med kommunikation och affärer på nätet i olika former som hela tiden måste göra avvägningar. Det duger nämligen sällan att vara ”det stora varu­märket” när du vill prata direkt med dina kunder i en diskussionstråd på ­Facebook eller i ett svar på Twitter.

Då blir dialogen lätt färglös. I stället uppskattar många kunder att mötas av en riktig människa, ett personligt tilltal och en tydlig avsändare på nätet.

Men den professionella kommunikationen utförs av vanliga individer, som också har egna Face­booksidor eller Twitterkonton och som ­ibland måste representera både sin arbetsgivare och sig själva samtidigt i kontakterna med omvärlden. Det ställer krav på både tillgänglighet och lyhördhet, men framför allt gör det att gränserna mellan jobb och fritid suddas ut.

– När någon nämner Björn Borg en söndagskväll kan jag inte ignorera det, jag måste hantera det. Jag förstår att många blir stressade av att hela tiden vara tillgängliga, men jag blir stressad av att vara bortkopplad.

Så säger Micke Kazarnowicz. Han är ansvarig för sociala medier på Björn Borg och en aktiv debattör och bloggare. För honom är det självklart att representera sin arbetsgivare i de sociala medierna, men kanske framför allt att representera sig själv.

Han pekar på att det är viktigt att aktivt ta kontroll över sin egen nätnärvaro och att skilja på sig själv och sin uppdragsgivare när det gäller till exempel användarnamn och de konton man registrerar på olika tjänster. Det ska gå att byta arbetsgivare utan att allt står och faller med den person som har ansvarat för den ­sociala medier-närvaron.

– Någon gång ska någon annan ta över och det måste gå att knyta loss det från en själv. Det är väldigt få som på riktigt har tydliga strategier för sociala medier. Ofta byter man arbetsgivare till någon i samma bransch. Om jag byter till en kon­kurrent men har kvar mina inloggningsuppgifter, vad händer då? Jag skulle aldrig skapa en identitet namngiven efter en specifik arbetsgivare.

Micke Kazarnowicz tror att både arbetsgivare och personal tjänar på att personalen har sina egna personliga identiteter på nätet.

– Då är det lättare att kapa banden och ta in någon ny. Levi’s har kontot ”Levi’s guy” på Twitter, men personen bakom kontot är namngiven. Han är utbytbar och någon annan kan ta över. Den typen av strategi tycker jag är bra. Sociala medier handlar om mänsklig interaktion. Alla varumärken blir bättre av det, säger han.

Det är en sak att möta kunder i sociala medier, men kanske blir det annorlunda när relationen är mellan lärare och elev eller vuxen och barn?

När ”kunden” är en elev ställs frågor om privatliv och integritet på sin spets. Johanna Karlsson har jobbat som klasslärare i sju år. Hennes elever är ganska unga, vilket har gjort att hon inte arbetar med sociala medier direkt i undervisningen.

– Däremot använder jag sociala medier utanför klassrummet. Dels för omvärldsbevakning, dels som en plattform för pedagogiska diskussioner. Det är på något sätt enklare att ha djupa, pedagogiska diskussioner med någon som man inte akut behöver lösa vikariefrågor med. Dessutom tycker jag att det är intressant att följa samspelet mellan mina elever på till exempel Facebook. De blir som helt andra personer framför datorn, särskilt dem som jag uppfattar som tillbakadragna och blyga.

Hur privat är du på nätet?
– Jag är ganska konservativ när det gäller den bild jag visar upp av mig själv för mina elever. Jag är relativt öppen med mycket om mitt privatliv, men om jag kommer hem från en fest klockan tre på natten och tycker att det är en bra idé att på fyllan uppdatera min Facebookstatus, vill jag inte att mina elever ska se det. Jag skulle inte vilja möta dem på tunnelbanan då heller.

– När jag skriver på nätet skriver jag oftast för en vuxen publik, men i relationen med mina elever är jag väldigt fokuserad på barn. Jag tror att mina elever skulle ha svårt att förstå skillnaden och därför är jag inte direkt hemlig med min närvaro i sociala medier, men det är verkligen inte som att jag delar ut mitt visitkort till mina elever.

Johanna Karlsson beskriver hur hon hanterar alla kontakter med elever lika och att hon inte kontaktar dem om det inte är något särskilt, som en läxa eller liknande. Hon är också noga med att kommunikationen ska kunna ”hålla” för andra ögon än hennes egna.

– Om de skickar ett meddelande eller skriver någonting svarar jag. Mycket sällan censurerar jag mig själv när jag vet att kollegor kommer att läsa det jag ska skriva, men det händer. Jag skulle aldrig skriva någonting om mina kollegor eller min arbetsplats i sociala medier som jag inte kunde säga framför dem, även om chansen fanns att de inte skulle se det.

Hur skiljer man på privat- och arbetsliv när man agerar i sociala medier?
– Jag tycker gränsdragningen mellan privat- och yrkesliv är väldigt svår. Jag vill kunna twittra utan att censurera mig själv. När jag blir arg och bloggar i affekt svär jag ganska mycket. Ibland skriver jag om sex. Jag vill absolut inte att mina elever ska läsa det. Det tillhör mitt privata liv.

– Trots det tycker jag att om man är orolig för att någonting man twittrar eller skriver privat ska ­läsas av fel person, bör man fundera på om det egentligen är så viktigt att man publicerar det och varför. Man bör också vara medveten om att risken är ganska liten att det man lägger upp eller skriver på nätet tolkas precis så som man önskar att det ska tolkas. Viss måttfullhet alltså, säger ­Johanna Karlsson.

Fem tips för din personliga strategi i sociala medier

  • Skriv aldrig något, ­varken som privatperson eller i rollen som representant för ett företag, som du inte skulle kunna säga öga mot öga till den det handlar om.
  • Skilj på dig själv och din arbetsgivare eller uppdragsgivare när du väljer till exempel Twitternamn eller registrerar konton på olika sociala nätverk. Om du byter jobb kan det bli klurigt att behöva byta alla konton.
  • Utnyttja dock möjligheten att låta dig själv eller andra i personalen synas i företagets eller ­organisationens kanaler. Att det finns riktiga personer bakom en företagssida på Facebook eller en Youtubekanal ökar trovärdigheten.
  • Se på företagets sociala medier-konton som ”platshållare” där de personer som just nu är mest lämpade att driva närvaron är aktiva, men också möjliga att byta ut vid personalförändringar.
  • Använd till exempel grupper på Facebook och Linked­in för att komma i kontakt med personer du inte har som vänner på ditt privata konto. Det gör det lättare att hålla isär dina roller.

Relaterade inlägg:

Slaget om Sex.com

Så här under helgerna tänkte jag bjuda på lite texter från året som gått. Först ut är ett avsnitt ur guiden om domännamn som jag skrev åt .SE tidigare i år. Det handlar om tvisten runt Sex.com, ett av världens högst värderade domännamn.

Sex.com

Omslaget till boken om Sex.com av Kieren McCarthy

I oktober 1995 startade en av de mest segdragna men också mest lukrativa domännamnstvisterna i internethistorien. Genom att bland annat hacka en databas och förfalska ett brev till en registrar lyckades porrkungen Stephen Cohen lägga vantarna på domännamnet Sex.com.

De följande tio årens konflikt mellan den ursprunglige innehavaren av Sex.com, Gary Kremen, entreprenör med en MBA från anrika Stanford University, kom att bli ett av de första och också tydligaste exemplen på styrkan och värdet i ett domännamn.

Tvisten om Sex.com behandlade många av de svåra frågor som vi brottas med än idag när det gäller domännamn. Vem är den rättmätige ägaren till ett domännamn, vilken roll spelar registraren (återförsäljaren) och hur bevisar man sin sak både rättsligt och tekniskt?

Tvisten om Sex.com handlade dels om det kriminella i att ”stjäla” ett domännamn på det sätt som Stephen Cohen hade gjort, men också om vilken roll och ansvar registraren Network Solutions hade i det hela.

Gary Kremen kämpade i tio år för rätten till sitt domännamn, både i och utanför rättssystemet, och till slut fick han tillbaka det. Dock pågår efterspelet fortfarande. I april 2001 dömdes Stephen Cohen att betala totalt 65 miljoner dollar till Gary Kremen i böter och uteblivna inkomster, samt förstås förlora tillgången till domänen Sex.com. Stephen Cohen försökte då förhala processen genom att dels överklaga beslutet i flera instanser samt hindra domstolen från att göra en värdering av hans tillgångar. Han gav falsk information till rätten och satte flera av hans bolag i konkurs samtidigt som han flyttade tillgångar utomlands.

När en arresteringsorder utfärdades flydde Stephen Cohen till Mexico där han fortsatte överklaga rättens beslut. Fyra år senare, i oktober 2005 greps han och överlämnades till amerikanska myndigheter. Han hamnade då i fängelse, dock utan att ha betalat ersättningen till Gary Kremen. Ett år senare släpptes Cohen från fängelset för att kunna komma åt sina tillgångar utomlands. Han släpptes med rapporteringskrav till domstolen om hur processen med att betala skadeståndet till Gary Kremen går. Han är sedan dess skriven på en adress i Mexico men målet är inte avslutat. Historien har många intressanta aspekter, som till exempel det faktum att det enda Gary Kremen fått i ersättning från Stephen Cohen är hans stora hus i Santa Fe, norr om San Diego.

Parallellt med processen mellan Gary Kremen och Stephen Cohen pågick dessutom en tvist mellan Kremen och registraren Network Solutions, som var det företag som ursprungligen blivit lurat av Cohen att överföra domänen till honom. En amerikansk appellationsdomstol beslutade 2003 att Gary Kremen faktiskt hade rätt till domänen Sex.com och året efter gjordes en uppgörelse mellan Kremen och Verisign (ägare av Network Solutions). Ryktet säger att Verisign betalade 15 miljoner i ersättning till Gary Kremen, men summan har inte offentliggjorts.

När Stephen Cohen stal domänen i mitten av 1990-talet kunde han tjäna stora pengar på annonsering på sajten. Det ryktades om siffror på runt 500 000 dollar i månaden. Men under början av 2000-talet kom de många gratissajterna och piratuppladdning av pornografiskt material att fullkomligt slå hål på porrmarknaden, inte bara för Cohen utan för många aktörer från porrbranschen. Med andra ord var domännamnet Sex.com inte lika värdefullt tio år efter registreringen som det en gång varit. Det hindrade inte Gary Kremen att sälja namnet i vad som sannolikt är den dyraste domännamnsförsäljningen i internethistorien när han väl fick tillbaka tillgången till det. I januari 2006 såldes domännamnet nämligen till Escom för 11,5 miljoner dollar.

Fyra år senare, i februari 2010 begärdes Escom i konkurs och domänen såldes ett år senare vidare till Clover Holdings, ett holdingbolag med säte på de karibiska öarna och man kan med säkerhet säga att det sista bladet i historien om Sex.com inte är skrivet ännu.

Du kan läsa mer om domännamn och ladda ner domännamnsguiden här.
För ytterligare fördjupning i fallet med Sex.com rekommenderas boken Sex.com: One Domain, Two Men, Twelve Years and the Brutal Battle for the Jewel in the Internet’s Crown

 

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén