Bisonblog

Samhälle, internet, media

Kategori: Framtid (Sida 1 av 19)

Utsikt från flygplan över stad

Att flyga är rasism

Det sa klick. Som över en natt synkroniserades många krönikörers och debattörers tankar kring hållbarhet och livsstil. Den kollektiva skulden nådde upp till bristningsgränsen och behovet av att bikta sig offentligt blev så starkt att det inte gick att motstå.

För några veckor sedan startade en publiceringsvåg av konsumtionskritiska texter rörande svenskarnas flygvanor.

”Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld”
skrev Jens Liljestrand.

”Jag ser deras resor och min avund vet inga gränser”
skrev Isobel Hadley-Kamptz.

”Därför struntar medelklassens långresenärer i klimathotet”
skrev Sofia Ulver och nu gick det liksom inte att värja sig från debatten längre.

Precis när folk hunnit säga ”jo, men jag tänker faktiskt mycket på miljön i andra sammanhang – källsorterar och äter vegetariskt och så…” i tvivlande försök att försvara sina julresor till Thailand eller spontanbokade New York-weekends. Ja, då kom nådastöten:

Att flyga är rasism

Det är en nästan vulgärt perfekt rubrik. Men det finns såklart ett resonemang bakom påståendet och det står Ola Söderholm för i avsnitt 176 av podcasten Lilla Drevet när han i sin tur hänvisar till psykoanalytikern Donna M Orange (läs en introduktion till hennes senaste bok här).

I en passage i podden pratar Ola Söderholm om västmänniskans inställning till hur miljöförstöringen påverkar resten av världen och hur det finns liknelser till hur vita människor såg på slaveri för 200 år sedan.

Lilla Drevet avsnitt 176

Ola Söderholm säger bland annat:

”Donna M Orange är inne på att vi måste se klimatorättvisan som en fortsättning på slaveriet och den koloniala världsordningen. Att klimatorättvisa är rasism slår hon fast. […] …att den atlantiska slavhandeln inte hade sin rot i det rasistiska hatet mot afrikaner, utan att det fanns entreprenörer och investerare och konsumenter som hade starka personliga intressen av att socker skulle bli en vara för masskonsumtion. Enda sättet att få ner priset tillräckligt mycket var slavarbete på de amerikanska plantagen. Då blir rasismen det som kommer efteråt – det är inte ens det egentliga intresset, utan en funktion av att man vill tillgodose sitt verkliga intresse.

Även om man som investerare i sockeraktier sällan tänkte på det så var slutsatsen mer eller mindre medvetet att eftersom mitt intresse enligt den givna ekonomiska logiken inte kan vara fel – jag måste få avkastning på mitt kapital, det kan inte vara fel. Då kan inte heller rasism vara fel.

De som drabbas kan inte vara fullt ut mänskliga, tänker man på något vis. Man måste lösa det så. Och det är samma logik och fortsättning på samma världsordning som ligger bakom attityden att ”jag måste ju flyga”, jag måste ju konsumera på det här viset, jag måste få avkastning på mitt kapital, vi måste ju ha tillväxt för att uppnå vår nivå av välstånd. Det kan inte vara fel. […] Det handlar om ett nedärvt rasistiskt överlägsenhetkomplex, som Donna M Orange pratar om. Att vi har rätt till vår konsumtion och är en rasistisk världsordning en förutsättning för vår konsumtion så upprätthåller vi en sån, där vi på ett undermedvetet plan inte ser människorna i ”det globala syd” som fullt ut mänskliga. Klimatorättvisa är rasism men kanske omedveten. Den är nedärvd men det är ändå vår skuld och vårt ansvar. […]

Om man ska prata om det här med reduktionism och oviljan att förstå att alla delar hänger ihop så är det fascinerande att se hur frikopplad dagens moderna antirasism är från kapitalismkritik och klimatfrågan. Att det inte handlar om att förstå kolonialism och den rasistiska världsordningen som en biprodukt av kapitalisters intressen, utan att det känns mer som att analysen stannar vid rasism som det glödgande hatet – att rasism bara är det nazisters besinningslösa hat mot judar. Det är en antirasism som kan approprieras av konsumtionskulturen. Att Kakan Hermansson kan vara profilerad antirasist och göra reklam för Audi, men att en antirasistisk rörelse självklart måste vara antikonsumistisk, eftersom det är så vi koloniserar livsutrymmet för ickevita människor idag. Precis som vi gjorde för 200 år sedan.

[…] Jag vill addera det perspektivet till den här debatten om hur den kulturella medelklassen ska göra för att känna sig anständiga och woke. De bör vara medvetna om att flyga är rasism. I alla fall rasism på ungefär samma vis som det var rasism att handla socker på 1800-talet. ”

I höstas skrev jag följande i en Facebook-grupp jag är med i för att försöka diskutera mina egna tvivel och hur jag känner kring flygresandet.

Är det bara jag som börjar tycka att det känns miljömässigt helt orimligt att åka över halva jorden för att gå på konferenser, jobbmöten etc. ja även semestra utanför Europa? Min miljöångest har ökat markant senaste åren och jag minns särskilt när jag var i San Francisco för snart ett år sedan. Då jag åkte hem tänkte jag att det kanske var sista gången jag besökte staden. (att jag ens var där från början säger förstås mycket om både mitt priviligierade liv och mina resvanor). I mitt flöde ser jag dagligen både uppdateringar från platser världen över och frågor om tips på aktiviteter vid olika exotiska resmål. Hur mycket tvekar ni inför resandet? OBS, jag har flugit flera gånger senaste året och är verkligen en belastning snarare än en tillgång för jorden. Undrar bara hur andra tänker, och hur folk gör för att bota sin eventuella miljöångest. Står allt hopp till omställningen av bränsle från fossilt till förnyelsebart, eller hur ska man tänka?

Det var ganska spännande att läsa kommentarerna till inlägget. Det fanns många kloka nyanser i diskussionen som uppstod och det blev också en tråd att återkomma till nu efter årsskiftet när ovan nämnda debattinlägg publicerades. Helt klart var att alla var fullt medvetna om problemet med en ohållbar livsstil och alla hade egna förklaringsmodeller samt även konkreta åtgärder för hur de som individer försökte påverka sin miljöpåverkan.

4 sätt som folk förhåller sig till flygandet

Svaren i diskussionen som uppstod efter ovanstående inlägg höll sig till ett antal teman, väldigt förenklat går de att summera i ungefär 5 olika kategorier, som kan överlappa varandra:

  • Eftersom jag vant mig vid att kunna åka över hela jorden och det än så länge saknas rimliga alternativ att kunna fortsätta med det, så kommer jag inte att sluta flyga, men jag försöker eventuellt minska antalet resor samt förlägga fler möten online snarare än att flyga för korta möten i jobbet.
  • Okej att flyg är dåligt, men det finns ju massa annat som är dåligt också. Låt oss prata om kött/bilåkning/fartygsutsläpp/industriavfall (valfri miljöpåverkande aktivitet).
  • Jag har slutat flyga, äter inget kött och försöker leva så smart som möjligt, men jag saknar långresorna. Mitt samvete hindrar mig dock från att åka.
  • Jag bor i en region helt beroende av flyget och skillnaderna i restid mellan flyg och andra alternativ räknas inte i timmar, utan dagar. Det är i princip omöjligt att leva och jobba i regionen utan att flyga, men vi försöker ha så många möten som möjligt online.

Vet inte vad det säger om mig, men jag tycker att de flesta svaren ovan känns ganska rimliga och jag har full förståelse för hur resonemanget går. Samtidigt hade jag önskat att normen var en annan, att den sociala skammen var ännu större över att lägga upp bilder från en New York-weekend eller att be om tips om ett resmål som ligger 12 timmar bort med flyg. Jag inser att det främst är de valbara semesterresorna jag fokuserat på, fullt medveten om att jobbresorna är ett minst lika stort problem. Det känns mer frivilligt och valbart att flyga för nöjes skull, och alltså något man som individ kan påverka i större utsträckning.

För det kommunicerar ju inte bara en klasstillhörighet och en ekonomisk status (kolla, jag har råd att göra det här) som i sig kan vara problematisk, utan det bidrar också till normen kring vilka resor som är rimliga att göra och på vilket sätt.

Precis som jag skrev i det där facebookinlägget är jag dock inget föredöme själv. Jag är nog mer ute efter diskussionen och resonemanget än att straffa folk (och mig själv) för att vi flyger. Kanske är det som Sofia Ulver säger – att ett normskifte kan ske snabbt, precis som det gjorde med cigarettrök på krogen, och att kombinationen av politiska beslut, folkopinion och en förändring i värderingarna tillsammans skapar vad Ulrica Schenström alltid brukar tjata om i podden Åsiktskorridoren, nämligen reformer!

När tiden är mogen, och det är den sannerligen nu, kanske den kollektiva pråm av normer vi lever svänger snabbare.

Relaterade inlägg:

Tricia Wang - The Conference 2016

Digitalisering som valfråga

Problemet med politiska debatter i allmänhet och valrörelser i synnerhet är det debattvakuum som inträffar i frågor där det finns ett blocköverskridande samförstånd (eller i alla fall ett ointresse att debattera). För mig blev det slående hur frånvarande digitaliseringsfrågorna var i 2014 års valrörelse. Det manifesterades kanske mest tydligt när Partipartiet röstades bort från EU-parlamentet, men också i alla de partiledardebatter och utfrågningar som ägde rum under valrörelsens slutspurt under hösten 2014.

Integritetsfrågorna verkade stendöda. Frågor kring övervakning var försvinnande få. Kritiska röster fans men dominerade sällan debatten. Detta under ett år då vi såg stora avslöjanden på den internationella arenan i spåren efter Edvard Snowdens läckta dokument, med stort intresse från publiken i Almedalen när The Guardian berättade om hur de jobbade tillsammans med nämnde Snowden i avslöjandena.
Nedanstående tweet skrev jag dagen före valdagen 2014. Den fick 73 retweets, vilket tyder på att i alla fall några kände igen sig i problemformuleringen.

Kanske har turerna runt Transportstyrelsens eventuella dataläckor, en alltmer högljudd diskussion om desinformation och propaganda samt en mer aktiv debatt kring it-jättarnas roll i det amerikanska presidentvalet skapat en grogrund för något nytt. Kanske kommer valrörelsen 2018 att innehålla mindre tyst samförstånd och fler faktiska debatter kring digitaliseringen?

Frågor kring hur vi vill att staten ska agera och hantera sin digitala närvaro och myndighetsutövning har bäring på många andra frågor. Dessutom finns det mycket att diskutera när det gäller att några stora amerikanska it-jättar har byggt infrastrukturen för vårt digitala samhälle.

Det är lite som att amerikanska Department of Transporation skulle styra över hur vi bygger våra vägar i Sverige. Eller att General Electric (GE) skulle sköta vår elförsörjning. Fundera på det.

Personligen använder jag tjänster från Google, Apple, Facebook och andra jättar varje dag, och mitt digitala liv skulle vara fattigare utan dem. Dock finns krafter som både vill begränsa nätfriheten samt låsa in oss på kommersiella arenor, istället för att ha en fri tillgång till det öppna nätet.

Jag vet inte vad som krävs för att vi som medborgare ska bli mer intresserade och medvetna om den kamp som pågår just nu mellan statlig styrning, kommersiella intressen och medborgerlig frihet. Fler avslöjanden? Större skandaler?

Det är för många som tjänar på likgiltigheten.

(Detta är ett utbyggt och delvis omarbetat inlägg som ursprungligen publicerades på resume.se i september 2014. Bild överst: Tricia Wang föreläser på The Conference).

Relaterade inlägg:

The Conference 2017

Nedslag hos The Conference

Vi behöver inte fler föreläsningar om ”disruption”. Vi behöver istället lära oss att göra ingenting, och vad det kan få för positiva effekter för oss som människor snarare än presterande karriärister. Det var några av slutsatserna efter The Conference i Malmö. Jag har försökt samla mina intryck i tre punkter som inte summerar hela konferensen, men som dröjer kvar så här några dagar efteråt.

Ur mitt inlägg 3 saker jag tog med mig från The Conference i Malmö.

The Conference 2017 - Foto Jesper Berg

Foto: Jesper Berg (CC BY-SA 2.0)

Relaterade inlägg:

God jul

God jul och nu hämtar vi kraft inför 2017

När folk frågar journalisten Magda Gad, på plats vid fronten, vad vi hemma i Sverige kan göra åt situationen är hennes svar tydligt. Fortsätt uppmärksamma det som pågår, fortsätta engagera oss i konflikten, ta del av information, bevaka utvecklingen, hjälp till både i praktisk handling och genom bidrag.

2016 har varit ett ganska hårt år för mig personligen. Jag var nära att gå in i väggen, gjorde två jobbyten, flyttade och massa annat på kort tid som åt upp mycket energi. Men jag fick också många fina stunder med nära och kära och kände hela tiden en enorm tacksamhet över att inte behöva oroa mig för att ha tak över huvudet, granatattacker i den stad jag bor i eller det obeskrivliga i att uppleva en samhällskollaps på nära håll.

Ja, om jag nu inte ska lyssna på sd-arnas falska verklighetsbeskrivning. Enligt den är vi vid ruinens brant även här i Sverige. Det kan förstås vara så, men inte av de skäl som rasisterna i riksdagen hävdar. Jag skulle snarare säga att det är dessa propagandamaskiner som utgör det största hotet mot en välfungerande demokrati. Det har historien visat oss många gånger.

Jag hoppas ändå att du njuter av det som du mår bra av, utan skuld eller plikt. Och så försöker vi samla kraft inför 2017 då vi har mycket att göra både i världen och på hemmaplan.

Vi ska fixa kriget, miljön och det svenska valet 2018. Så du vet. God jul och gott nytt år!

/Fredrik, San Francisco, 24 december.

Relaterade inlägg:

Fortsatt diskussion om Facebooks sätt att koppla samman användare

Imorse blev det tidig uppgång för avfärd mot Aftonbladet TV:s morgonprogram och diskussion kring Facebooks ibland skrämmande sätt att koppla samman användare.

Den här gången handlade det om en psykiater vars patienter fick varandra som förslag på nya vänner, något jag skrivit om i det här inlägget på Di Digital.

Här är inslaget i Aftonbladet Morgon.

Relaterade inlägg:

Tricia Wang - The Conference 2016

Så var The Conference 2016

Årets The Conference i Malmö var som vanligt riktigt bra. För mig fungerar konferensen som lite av en temperaturmätare och en start på ”läsåret”. Mycket av det som sägs där återkommer jag ofta till under resten av året.

På min blogg hos Di Digital har jag skrivit ett inlägg som summerar några av tankarna och referenserna som dök upp under de två dagarna. Kortfattat: Det kan gå riktigt illa om vi inte hittar sätt att vinna tillbaka varandras förtroende och skapa strukturell empati i våra samhällssystem.

Läs hela inlägget här.

”Det är allvar nu. Vi måste hitta nya vägar för att bygga våra hus, utbilda våra barn, kommunicera med varandra, äta vår mat, köra våra bilar och omvärdera många av de världsförsämrande aktiviteter hela västvärlden sedan länge vant sig vid. Vi måste återerövra definitionen av vad det innebär att vara ett samhälle och vilken roll vi som individer ska ha i det.

Digitaliseringen är en förbannelse och en förlösande välsignelse. Den ger utrymme åt populismen och att mobilisera faktaresistenta åsiktsbubblor likväl som den skapar utrymme för global samverkan och empati.”

Relaterade inlägg:

Fördjupad Pokémon-journalistik

Expressen: Så skapades succén med Pokémon Go

”Google och Nintendo är stora företag med starka varumärken. Det finns kommersiella aspekter, en affärsmodell, marknadsföring. Men viktigast är en bra innovation, en ny spelidé som många lockas av, säger Fredrik Wass, omvärldsbevakare och expert på digital utveckling.
– Jag har aldrig sett något som slår igenom lika snabbt som ”Pokémon Go”. Facebook gick snabbt, men inte så snabbt, Inte heller Youtube eller Google, säger han.”

Läs även mer på Elin Häggbergs blogg Teknifik.se.

Fredrik Wass i Expressen

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 19

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén