Bisonblog

Samhälle, internet, media

Kategori: Debatt (Sida 2 av 11)

God jul

God jul och nu hämtar vi kraft inför 2017

När folk frågar journalisten Magda Gad, på plats vid fronten, vad vi hemma i Sverige kan göra åt situationen är hennes svar tydligt. Fortsätt uppmärksamma det som pågår, fortsätta engagera oss i konflikten, ta del av information, bevaka utvecklingen, hjälp till både i praktisk handling och genom bidrag.

2016 har varit ett ganska hårt år för mig personligen. Jag var nära att gå in i väggen, gjorde två jobbyten, flyttade och massa annat på kort tid som åt upp mycket energi. Men jag fick också många fina stunder med nära och kära och kände hela tiden en enorm tacksamhet över att inte behöva oroa mig för att ha tak över huvudet, granatattacker i den stad jag bor i eller det obeskrivliga i att uppleva en samhällskollaps på nära håll.

Ja, om jag nu inte ska lyssna på sd-arnas falska verklighetsbeskrivning. Enligt den är vi vid ruinens brant även här i Sverige. Det kan förstås vara så, men inte av de skäl som rasisterna i riksdagen hävdar. Jag skulle snarare säga att det är dessa propagandamaskiner som utgör det största hotet mot en välfungerande demokrati. Det har historien visat oss många gånger.

Jag hoppas ändå att du njuter av det som du mår bra av, utan skuld eller plikt. Och så försöker vi samla kraft inför 2017 då vi har mycket att göra både i världen och på hemmaplan.

Vi ska fixa kriget, miljön och det svenska valet 2018. Så du vet. God jul och gott nytt år!

/Fredrik, San Francisco, 24 december.

Relaterade inlägg:

Hot och hat som får röster att tystna

Några journalister blir fotograferade och trakasserade när de besöker ett branschevent. En ung journalist polisanmäler en näthatare, vinner i tingsrätten men förlorar i hovrätten. En annan måste tänka på säkerheten vid större sammankomster. En tredje har helt enkelt tystnat i det offentliga.

Anmälningar om hot och kränkningar på nätet hanteras fortfarande med ovana och ibland oförståelse av polisen. Lagstiftaren pekar på behovet av nya eller förändrade lagar för att komma till rätta med det som idag inte betecknas som hot, men som ligger på gränsen. Och om det är någon som vet var den gränsen går så är det de högfrekventa hatarna. De vet skillnaden mellan ”Jag ska” och ”Jag önskar att”, och de vet den ur ett rättsligt perspektiv milsvida skillnaden mellan ”Jag kommer att” och ”Sådana som du borde”.

Mediebranschen 2016 är inte bara präglad av sjunkande printintäkter och jakten på digitala möjlig­heter. Den är också en plats där människor, framförallt kvinnor, tvingas acceptera hat och hot i mejlboxen, i telefonen och ibland även i det fysiska rummet. Ett fåtal anonyma sms, några arga tweet och en och annan drevliknande diskussion på Facebook är lätta att bära i jämförelse med den flod av kränkningar som mina kvinnliga branschkolleger utsätts för, varje vecka, året runt.

Regelbundet diskuteras problemet, näthats­debatten brukar återkomma med 1–2 års mellanrum. Väldigt lite händer. Samtidigt tar nya generationer plats, både som medieproducenter och konsumenter. De väljer givetvis slutna rum före öppna kommunikationsvägar, separatistiska forum och grupper före utsatthet i det offentliga. Allt annat vore konstigt.

Att vara ung är inte alltid lätt, att vara det i mediebranschen gör det inte lättare. Och att vara kvinna räcker i sig för att trigga de (nästan alltid manliga) hatarna. Kombinationen av alla tre innebär en utsatthet som få kan föreställa sig.

Jag är glad att det finns människor som trots allt orkar och att allt fler vågar anmäla, driva processer, protestera, agera och samarbeta. Jag är också glad över nystartade Medieklubben där problemet lyfts. Den kan bli en mötesplats där kränkningar inte tillåts. Men jag avskyr vad hatet gör med oss som samhälle och konsekvenserna för enskilda personer. Röster tystnar varje dag. Människor vars perspektiv behövs i dag och i framtiden orkar inte ta sig ton. I stället hörs det öronbedövade ljudet av tusentals hatare som inte kan bättre än att projicera sin rädsla mot något eller någon för att stå ut med sin egen otillräcklighet och känslan av maktlöshet.

Vi måste hitta något som är bättre än det här.

Det är bråttom.

(Den här texten publicerades ursprungligen i tidningen Resumé och på resume.se som en del i krönikeserien ”Opinionsbildarna”.)

Relaterade inlägg:

Skorstenar över landskapet

Samtidigt som vi pratar om presidentvalet

Lisa Magnusson lyfter klokt det kanske viktigaste perspektivet, långt bortom eftervalsanalys, svensk rasism och snöröjning – det faktum att vi sitter och tittar på Titanics orkester samtidigt som båten sjunker allt snabbare.

”Den sammanställda forskningen tyder dessutom på att beräkningarna av vår klimatpåverkan hittills varit för optimistiska; att utvecklingen redan börjat driva sig själv. Det kommer nya miljölarm varje vecka nu, som aldrig blir mer än notiser: döda korallrev, tio grader varmare än normalt på Arktis, varmvattenfisk som letat sig in i svenska vatten.”

Metro: Lisa Magnusson: Varför vill ingen prata om apokalypsen?

Relaterade inlägg:

Du får inga ryggdunkningar av att försvara demokratin

Det oroar mig mycket att jag nu även i min bekantskapskrets, från politiskt intresserade, börja se tecken på normaliseringen av rasismen. Människor som själva jobbar med media men som klagar på ”den stora konspirationen”. Människor som tidigare identifierat sig som sosse, liberal eller moderat, men som nu lyfter fram sd:s perspektiv, intressen och politiker utan att blinka. Människor vars behov av tillhörighet verkar större än behovet av demokrati och källkritik.

När jag var liten läste vi om Tyskland och de två världskrigen. Jag minns min otroliga fövåning över hur vanliga människor kunde gå med på allt hemskt nazisterna gjorde. Det kändes… orealistiskt, i brist på ett bättre ord. Det är först under senare år jag insett hur naiv mina känsla var. Hur lite jag visste om hur människors åsikter och tankegods utvecklas och påverkas.

Jag vet inte när mitt uppvaknande skedde. Kanske var det när jag själv arbetade med att påverka människors attityder i Afghanistan. Eller så var det när jag arbetade som journalist och mina texter fick vingar. Eller också var det när de kommunikationsstrategier jag varit inblandad i att ta fram, fick effekter hos olika målgrupper.

Det är så enkelt att underblåsa den mörka skuggan vi alla har inom oss. Varje dag måste jag tänka aktivt på hur jag väljer att tolka min omvärld. Den enda, och jag menar enda, likheten mellan mig och en faktablind anhängare av extremhögerns världsbild, är att vi båda gärna ifrågasätter etablerade sanningar. Problemet är att Sveriges etablerade sanning just nu börjar få likheter med Sd:s ihopljugna propaganda, snarare än en statistik- och vetenskapsförankrad bild av verkligheten.

Det är en sorg att se den här utvecklingen, men jag ser också många som vågar höja rösten och stå för demokratiska värderingar, i en tid när du inte får några pluspoäng eller ryggdunkningar för det, utan snarare dränks av digitala och ibland fysiska hatattacker.

Vi är värda så mycket mer än det som nu händer.

Det anser många.
Och jag.

Relaterade inlägg:

Tricia Wang - The Conference 2016

Så var The Conference 2016

Årets The Conference i Malmö var som vanligt riktigt bra. För mig fungerar konferensen som lite av en temperaturmätare och en start på ”läsåret”. Mycket av det som sägs där återkommer jag ofta till under resten av året.

På min blogg hos Di Digital har jag skrivit ett inlägg som summerar några av tankarna och referenserna som dök upp under de två dagarna. Kortfattat: Det kan gå riktigt illa om vi inte hittar sätt att vinna tillbaka varandras förtroende och skapa strukturell empati i våra samhällssystem.

Läs hela inlägget här.

”Det är allvar nu. Vi måste hitta nya vägar för att bygga våra hus, utbilda våra barn, kommunicera med varandra, äta vår mat, köra våra bilar och omvärdera många av de världsförsämrande aktiviteter hela västvärlden sedan länge vant sig vid. Vi måste återerövra definitionen av vad det innebär att vara ett samhälle och vilken roll vi som individer ska ha i det.

Digitaliseringen är en förbannelse och en förlösande välsignelse. Den ger utrymme åt populismen och att mobilisera faktaresistenta åsiktsbubblor likväl som den skapar utrymme för global samverkan och empati.”

Relaterade inlägg:

Kvinnor under attack

Det är inget nytt men blir så extra tydligt den här helgen. Dels i den havererade Göteborgsgonzon Joakim Lamottes kränkande behandling av kvinnliga intervjuoffer och dels i Kerstin Weigls direkt kvinnofientliga krönika där hon kommenterar en kvinnlig politikers utseende snarare än budskap, och dessutom agerar strukturförnekare när hon blir tillfrågad om saken.

Bara för att kvinnoförakt uppenbarligen ger bra tryck i klick-ekonomins kassa måste den inte uppmuntras. Nog nu.

Nog nu

Relaterade inlägg:

När en man skriver det självklara

Metro debattartikel av Fredrik Wass

Igår kväll funderade jag på alla inlägg om sexuella övergrepp och trakasserier mot kvinnor den senaste tiden. Jag skrev en statusuppdatering kring det som jag valde att publicera i förmiddags. Nästan direkt hörde Metro av sig och ville publicera texten som en debattartikel.

Nu har artikeln publicerats hos Metro  och min egen statusuppdatering delats 66 gånger samt gillats av över 300 personer. Och det för att en man skriver självklarheter.

Jag skrev inte texten för att få ryggdunk av feminister. Jag skrev den för att visa att alla vi män kan göra skillnad i att påverka attityder och normer, men också peka på det faktum att även den som tror sig vara en ”snäll kille” också kan göra misstag eller gå över gränsen. Så även jag. Det är som en blind fläck eller döda vinkeln. Du ser det inte när det händer, för då hade du inte gjort det från början.

Här är texten:

Inte alla män, säger du.

Bra för dig. Då kan vi andra försöka komma till rätta med ett konkret problem som drabbar miljoner kvinnor så länge. Att du och jag inte gjort något ont enligt vår egen subjektiva upplevelse är irrelevant.

Rent statistiskt känner både du och jag män som någon gång utfört sexuella trakasserier, eller olika typer av övergrepp. Att vi inte sett det hända och fått en chans att fördöma dessa män betyder inte att de inte finns. Och att du upplever dig som ”one of the good guys” betyder inte att alla kvinnor gör det. Det som du uppfattar som naturligt, härligt och försiktigt, kan någon annan uppfatta som över gränsen, opassande, kränkande. Vår egen moral är lika lite facit som någon annans. Det är ett samspel. Vi lär oss av varandra vad som känns bra.

Men vad ska vi göra då? En lösning är till exempel att bli mer vaksam när det gäller beteendet och jargongen i våra egna kretsar, försöka vara lyhörd i våra egna relationer inför saker som ens partner kan ha varit med om tidigare, och helt enkelt inte slå ifrån oss problemet bara för att vi inte känner oss träffade. Kanske räcker det ibland att lyssna istället för att komma med en lösning när din vän eller partner beskriver sina upplevelser, sin verklighet. För eftersom människor vi bryr oss om är drabbade, blir vi också drabbade, och det beteende som andra män visar upp kommer även att färga av sig på hur vi uppfattas.

Inte alla män är orsaken till problemet. Men alla män har möjlighet att se, lyssna och erkänna att det finns ett problem. Och varje gång någon säger ”inte alla män” flyttas fokus från kvinnornas upplevelser till männens vilja att rentvå sig. Men männens icke-skuld är inte ett problem. Vad som är ett problem är hur kvinnor i alla samhällsklasser och generationer utsätts för fysiska och psykiska kränkningar som en del av en struktur, en norm, vi inte kan stå utanför.

Nästa gång du känner behovet av att påminna om ‘inte alla män’, pröva att istället fråga om personens upplevelse eller hur hon vill bli bemött för att slippa vara rädd för just dig. Fråga hur man gör för att inte vara som alla män.

I övrigt rekommenderas läsning av Cassandra M Klatzkows inlägg:

Ur inlägget:
”Jag minns varenda berättelse om sexuella övergrepp som mina tjejkompisar har berättat om för mig. Men jag kan inte påminna mig själv om en enda killkompis som själv erkänt sig ha utsatt någon tjej för ett övergrepp. Det går inte ihop alls. Det är så jävla viktigt att det skrivs och pratas om det här hela tiden. För de flesta unga förstår inte ens att det här är något problematiskt. Tjejer förstår inte att de är med på saker de egentligen inte vill och killar förstår inte alla gånger att det de gör är fel. ”

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén