Bisonblog

Samhälle, internet, media

Kategori: Debatt (Sida 2 av 11)

Du får inga ryggdunkningar av att försvara demokratin

Det oroar mig mycket att jag nu även i min bekantskapskrets, från politiskt intresserade, börja se tecken på normaliseringen av rasismen. Människor som själva jobbar med media men som klagar på ”den stora konspirationen”. Människor som tidigare identifierat sig som sosse, liberal eller moderat, men som nu lyfter fram sd:s perspektiv, intressen och politiker utan att blinka. Människor vars behov av tillhörighet verkar större än behovet av demokrati och källkritik.

När jag var liten läste vi om Tyskland och de två världskrigen. Jag minns min otroliga fövåning över hur vanliga människor kunde gå med på allt hemskt nazisterna gjorde. Det kändes… orealistiskt, i brist på ett bättre ord. Det är först under senare år jag insett hur naiv mina känsla var. Hur lite jag visste om hur människors åsikter och tankegods utvecklas och påverkas.

Jag vet inte när mitt uppvaknande skedde. Kanske var det när jag själv arbetade med att påverka människors attityder i Afghanistan. Eller så var det när jag arbetade som journalist och mina texter fick vingar. Eller också var det när de kommunikationsstrategier jag varit inblandad i att ta fram, fick effekter hos olika målgrupper.

Det är så enkelt att underblåsa den mörka skuggan vi alla har inom oss. Varje dag måste jag tänka aktivt på hur jag väljer att tolka min omvärld. Den enda, och jag menar enda, likheten mellan mig och en faktablind anhängare av extremhögerns världsbild, är att vi båda gärna ifrågasätter etablerade sanningar. Problemet är att Sveriges etablerade sanning just nu börjar få likheter med Sd:s ihopljugna propaganda, snarare än en statistik- och vetenskapsförankrad bild av verkligheten.

Det är en sorg att se den här utvecklingen, men jag ser också många som vågar höja rösten och stå för demokratiska värderingar, i en tid när du inte får några pluspoäng eller ryggdunkningar för det, utan snarare dränks av digitala och ibland fysiska hatattacker.

Vi är värda så mycket mer än det som nu händer.

Det anser många.
Och jag.

Relaterade inlägg:

Tricia Wang - The Conference 2016

Så var The Conference 2016

Årets The Conference i Malmö var som vanligt riktigt bra. För mig fungerar konferensen som lite av en temperaturmätare och en start på ”läsåret”. Mycket av det som sägs där återkommer jag ofta till under resten av året.

På min blogg hos Di Digital har jag skrivit ett inlägg som summerar några av tankarna och referenserna som dök upp under de två dagarna. Kortfattat: Det kan gå riktigt illa om vi inte hittar sätt att vinna tillbaka varandras förtroende och skapa strukturell empati i våra samhällssystem.

Läs hela inlägget här.

”Det är allvar nu. Vi måste hitta nya vägar för att bygga våra hus, utbilda våra barn, kommunicera med varandra, äta vår mat, köra våra bilar och omvärdera många av de världsförsämrande aktiviteter hela västvärlden sedan länge vant sig vid. Vi måste återerövra definitionen av vad det innebär att vara ett samhälle och vilken roll vi som individer ska ha i det.

Digitaliseringen är en förbannelse och en förlösande välsignelse. Den ger utrymme åt populismen och att mobilisera faktaresistenta åsiktsbubblor likväl som den skapar utrymme för global samverkan och empati.”

Relaterade inlägg:

Kvinnor under attack

Det är inget nytt men blir så extra tydligt den här helgen. Dels i den havererade Göteborgsgonzon Joakim Lamottes kränkande behandling av kvinnliga intervjuoffer och dels i Kerstin Weigls direkt kvinnofientliga krönika där hon kommenterar en kvinnlig politikers utseende snarare än budskap, och dessutom agerar strukturförnekare när hon blir tillfrågad om saken.

Bara för att kvinnoförakt uppenbarligen ger bra tryck i klick-ekonomins kassa måste den inte uppmuntras. Nog nu.

Nog nu

Relaterade inlägg:

När en man skriver det självklara

Metro debattartikel av Fredrik Wass

Igår kväll funderade jag på alla inlägg om sexuella övergrepp och trakasserier mot kvinnor den senaste tiden. Jag skrev en statusuppdatering kring det som jag valde att publicera i förmiddags. Nästan direkt hörde Metro av sig och ville publicera texten som en debattartikel.

Nu har artikeln publicerats hos Metro  och min egen statusuppdatering delats 66 gånger samt gillats av över 300 personer. Och det för att en man skriver självklarheter.

Jag skrev inte texten för att få ryggdunk av feminister. Jag skrev den för att visa att alla vi män kan göra skillnad i att påverka attityder och normer, men också peka på det faktum att även den som tror sig vara en ”snäll kille” också kan göra misstag eller gå över gränsen. Så även jag. Det är som en blind fläck eller döda vinkeln. Du ser det inte när det händer, för då hade du inte gjort det från början.

Här är texten:

Inte alla män, säger du.

Bra för dig. Då kan vi andra försöka komma till rätta med ett konkret problem som drabbar miljoner kvinnor så länge. Att du och jag inte gjort något ont enligt vår egen subjektiva upplevelse är irrelevant.

Rent statistiskt känner både du och jag män som någon gång utfört sexuella trakasserier, eller olika typer av övergrepp. Att vi inte sett det hända och fått en chans att fördöma dessa män betyder inte att de inte finns. Och att du upplever dig som ”one of the good guys” betyder inte att alla kvinnor gör det. Det som du uppfattar som naturligt, härligt och försiktigt, kan någon annan uppfatta som över gränsen, opassande, kränkande. Vår egen moral är lika lite facit som någon annans. Det är ett samspel. Vi lär oss av varandra vad som känns bra.

Men vad ska vi göra då? En lösning är till exempel att bli mer vaksam när det gäller beteendet och jargongen i våra egna kretsar, försöka vara lyhörd i våra egna relationer inför saker som ens partner kan ha varit med om tidigare, och helt enkelt inte slå ifrån oss problemet bara för att vi inte känner oss träffade. Kanske räcker det ibland att lyssna istället för att komma med en lösning när din vän eller partner beskriver sina upplevelser, sin verklighet. För eftersom människor vi bryr oss om är drabbade, blir vi också drabbade, och det beteende som andra män visar upp kommer även att färga av sig på hur vi uppfattas.

Inte alla män är orsaken till problemet. Men alla män har möjlighet att se, lyssna och erkänna att det finns ett problem. Och varje gång någon säger ”inte alla män” flyttas fokus från kvinnornas upplevelser till männens vilja att rentvå sig. Men männens icke-skuld är inte ett problem. Vad som är ett problem är hur kvinnor i alla samhällsklasser och generationer utsätts för fysiska och psykiska kränkningar som en del av en struktur, en norm, vi inte kan stå utanför.

Nästa gång du känner behovet av att påminna om ‘inte alla män’, pröva att istället fråga om personens upplevelse eller hur hon vill bli bemött för att slippa vara rädd för just dig. Fråga hur man gör för att inte vara som alla män.

I övrigt rekommenderas läsning av Cassandra M Klatzkows inlägg:

Ur inlägget:
”Jag minns varenda berättelse om sexuella övergrepp som mina tjejkompisar har berättat om för mig. Men jag kan inte påminna mig själv om en enda killkompis som själv erkänt sig ha utsatt någon tjej för ett övergrepp. Det går inte ihop alls. Det är så jävla viktigt att det skrivs och pratas om det här hela tiden. För de flesta unga förstår inte ens att det här är något problematiskt. Tjejer förstår inte att de är med på saker de egentligen inte vill och killar förstår inte alla gånger att det de gör är fel. ”

Relaterade inlägg:

15 sidor mediemän i senaste numret av Filter

En lång artikel som handlar om hur jakten på klick förändrat medierna och journalistiken?
– JA TACK!

En lång artikel där smartingar som Jack Werner får berätta om det djur som är nätlogiken av idag?
– JA TACK!

En lång artikel som både beskriver förändringen bland de svenska medierna, sätter det i kontext mot de amerikanska (både traditionella och nykomlingar) och deras gemensamma strävan att hitta läsarnas ögon i stenhård konkurrens?
– JA TACK!

Filter sommaren 2014 - Simma medströms

Allt ovanstående hittar du i senaste numret av Filter. I artikeln Simma medströms får jag som läsare en 15 sidor lång och läsvärd artikel som både beskriver det ”nya medielandskapet”, men också för ovanlighetens skull vågar peka på några hållbara utvecklingsvägar inom journalistiken.

Filter är en tidning som jag dock slutat prenumerera på, bland annat på grund av det bristande genustänket. Tidningen har i princip sedan starten fått upprepad kritik för att både redaktion och tidningens innehåll haft brister när det gäller jämställdhet, något som ursäktats och förklarats ganska många gånger, ofta med en vad jag upplever som hyfsat genuin vilja att lyssna och förändras, men med blygsamt resultat. Artikeln Simma medströms belyser att det från redaktörshåll saknas en övergripande förståelse för varför och hur representation i media fungerar, både ur ett jämställds- och mångfaldsperspektiv.

Till artikeln har flera mediemän intervjuats, och ett antal andra män citeras (från artiklar eller bloggar) och omnämns flertalet gånger. Ingenstans på de 15 sidorna får en kvinna komma till tals, annat än som case (till exempel som Nyheter24-bloggare), medan männen som nämns i artikeln alltid har en expertroll.

Så här skrev några av de personer som såg att jag uppmärksammade avsaknaden av kvinnor i artikeln, på Instagram och på Facebook:

  • Filter fortsätter alltså på den inslagna vägen.”
  • ”Hur pinsamt kan det bli”
  • ”Ansvaret är minst lika stort redaktörens. Och när kritiken mot den ständiga överrepresentationen av män i tidningen pågått i några år nu utan att någon förbättring skett börjar jag undra om inte det filtrerande som tidningsnamnet antyder också gäller kvinnor och andra ”minoriteter”.”
  • ”Det framgick tydligt att det inte var en diss mot artikeln eller Filter i sig. Det är ju bara som vanligt. Bara trött på det. Jag vill hitta en tidning som inte gör min värld och min verklighet så osynlig. I min värld finns det sjukt kompetenta kvinnor som har hängt på och arbetat med Interwebz länge. Det är kanske på det som jag vill lägga mina pengar, tänker jag.”
  • Jag gillar ju Magasinet Filter som koncept, med långa reportage, annorlunda ämnen och mycket tid för artiklarna, men har slutat prenumerera av precis den anledningen. Så tråkigt. Ibland önskar jag nästan (fast nä, aldrig egentligen) att jag aldrig tog på mig genusglasögonen… 
  • ”Filters brist på a) kvinnliga skribenter b) reportage om kvinnor har gjort att jag aldrig prenumererat. Har alltid varit för mycket Café för intellektuella, manliga män. Vilket gjort att Filter inte känns relevant. Tycker f ö att bortförklaringar som ”borde ansträngt mig mer” inte håller. Det krävs inte en ansträngning för att hitta kompetenta kvinnor. Det svåra är snarare att välja bort och sålla bland dem.”

Christopher Friman som skrivit reportaget dök också upp i tråden på Instagram och skrev:

I övrigt kan jag dock bara hålla med, väldigt onödigt att det endast är män som uttalar sig. Till mitt försvar, om jag ska ha ett sådant, var detta ursprungligen en kortare text som bara handlade om Bonniers satsningar. När en annan text föll blev jag tvungen att snabbt omvandla den till ett mittvagnsrep. Men jag borde ha ansträngt mig mer.”

Min före detta kollega Yasmine El Rafie som jobbar med digitala medier på Sveriges Radio skrev:

”Det jag inte fattar, @cfriman, är varför du bara hade män top of mind på just det här området. Just sociala medier-journalistik är ju ett ovanligt kvinnotätt område jämfört med många andra ”tekniska” eller nya specialiter där man kanske måste leta mer? Jag testade nu att googla ”sociala medier journalistik” oinloggad och fick upp länkar till SR:s socmedhandbok med 4 kvinnliga författare, till Ulrika Hedman på JMG, Medieormen som har en kvinnlig redaktör (@ceciliadjurberg). För att nämna några exempel som var en googling bort.
Hade du pratat med mig kunde du ha fått lite minoritetsperspektiv också, som var påfallande långt borta när #BästaBeatrice analyserades av vita mediemän (även om de såklart också hade relevanta synpunkter). Men denna missade typ alla: http://bit.ly/omkhemiri.”

Jag skrev inte det här inlägget för att peka ut en enskild skribent. Artikeln är som sagt välgjord och intressant. Jag läste den med behållning. Jag är dock besviken på Filter och hur tydligt det blir att ryggmärgsvalet när experter ska väljas allt som oftast är vita män, trots att det rör ett område med många experter och aktörer inom andra grupper. Det är dessutom inte första gången, utan verkar nästan vara systematiskt. Det är just strukturerna jag vill peka på, och Simma medströms blev ett för tydligt exempel för att bara låta det passera.

Vad tycker du?

Relaterade inlägg:

”Det är inte öppen kod som behövs, det är öppen politik”

Med anledning av NSA-skandalen, övervakningsdiskussionen i stort och allt som har med en modern rättsstat och det digitala samhället att göra, rekommenderas Marcus Jerrängs krönika i Computer Sweden idag.

”Ska vi ha en underrättelsetjänst?
Vad ska den arbeta med?
Hur får den arbeta?
Var går gränserna?
Vilka eftergifter är vi beredda att göra?”

Computer Sweden: NSA ser allt – så vad gör vi nu?

Relaterade inlägg:

”Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna”

kroppspanikJag är stolt över min vän och podcast-kollega Julia Skott. Hon har skrivit boken Kroppspanik som kommer ut idag. Det är en mycket bra bok, för att inte säga ett brandtal, och det känns som att den kommer att bli höstens snackis.

I dagens avsnitt av Maktministeriet pratar vi om boken:

”Står vi på vågen står vi inte på barrikaderna. Julia har skrivit boken Kroppspanik – fett, lögner och sjukt onödig ångest. Boken har precis släppts och i veckans avsnitt pratar vi dels om budskapet och dels vilken betydelse nätet har som arena för normbildning, men också normbrott när det gäller kropp och hälsa. Vi analyserar även vilka makthavare som tjänar på ett ätstört samhälle och hur bilden av träning och kroppsideal gestaltas i sociala medier.” Lyssna här.

Relaterade inlägg:

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén