Bisonblog

Samhälle, internet, media

Kategori: Debatt (Sida 1 av 11)

Fredrik Wass, Resumé Insikt. Foto: Andreas Elgstrand.

Glöm inte att ”göra ett misstag varje dag”

Att betrakta kommunikationsbranschen kan ibland kännas som att kliva runt i ett ljust-och-fräscht-hem, inklusive ”inspirerande” citat på väggarna.

Har du problem med att hitta relevanta KPI:er för din nativesatsning? 
– Glöm inte att ”göra ett misstag varje dag”. 

Är du otrygg i rollen som marknadschef och tvekar inför hur den digitala transformationen påverkar hela kärnan i vad ditt företag sysslar med? 
– ”You have the same amount of hours in a day as Beyonce.” 

Ta in en gästföreläsare som berättar vad du borde göra, men väldigt sällan med egen erfarenhet av att ha gjort samma sak. Det känns dock väldigt ”i framkant” med den snygga keynotepresentationen och paneldiskussionen ni har efteråt där ni pratar om att bli mer agila och snabbrörliga. 

”The best way to predict your future is to create it.” 

Så där håller det på. Visst är det viktigt att omvärldsbevaka och hålla koll på generella trender. Men hajpade metoder (hej marketing automation), kanaler (hej rörligt) och budskap (hej storytelling) får inte stå i vägen för grundläggande kunskap och insikter från män­niskor som jobbar operativt med riktiga uppdrag och riktig kommunikation, oavsett om de tillhör företag, byråer, organisationer eller myndig­heter. 

De som delar inspirationscitat om hur du ska bli framgångsrik i sociala medier är sällan de som står med fötterna på det kommunikativa verkstadsgolvet, med ansvar för tusentals kundrelationer och under tryck av resultatkrävande ledningsgrupper. 

Om något känns lite väl visionärt och fluffigt är det antagligen det. Sanningen om vad som faktiskt bygger varumärke, konverterar trafik eller säljer produkter finns hos dem som gör jobbet varje dag. Prata med en analyticsexpert hos en e-handlare eller ett stort konsumentföretag och du får en väldigt exakt bild av hur människor rör sig på en webbplats. Prata med en webbredaktör på en stor mediesajt och du får reda på precis vad människor är intresserade av i realtid. 

Diskutera dina utmaningar med branschkolleger som känner din verksamhet och ta hjälp av dem som levererar egna resultat, inte de som berättar om andras framgångar. 

Texten är ursprungligen publicerad i Resumé.

Läs fler krönikor här på Bisonblog.

Relaterade inlägg:

Nato-medalj

”Svärjevännerna” vågar inte kritisera utlandsveteranerna

Mannen, myten, legenden – Överste Ulf Henricsson sluter nu upp bakom Veteraner mot rasism och främlingsfientlighet i vårt upprop.

”Har man som vi upplevt hur nationalism, invandringsfientlighet, rädsla och okunnighet skapar dödliga konflikter är det ganska självklart att ställa upp mot den sortens krafter. Uppropet präglas av vad svenskar i allmänhet tycker, inte minst de som varit ute och upplevt att de allra flesta människor är hederliga, ärliga och uppriktiga”, säger Ulf Henricsson till Dagens Nyheter.

Det är också fascinerande hur få av oss veteraner som möts av kritik från ”Svärjevänner”. De inser väl att det är omöjligt att vinna en sådan diskussion och försöka kalla oss landsförrädare eller liknande.

Tvärtom är det Sverigedemokraterna inklusive den ryssfinansierade extremhögern som är de riktiga landsförrädarna. De har kämpat under många år nu med att svartmåla Sverige och fått resten av världen att betrakta oss som en nation i krigstillstånd. Där är profiler som Ann Heberlein, Katerina Janouch och Hanif Bali extra framgångsrika då de byggt en bro mellan de riktiga extremisterna och ganska vanliga väljare med missnöjeskänslor. De har helt enkelt gjort det enklare för ”vanliga människor” att bli anhängare till extremister.

Detta trots att Sverige är en av världens starkaste demokratier med en av världens mest välmående befolkning och som hamnar i toppen på i princip alla rankingar värda namnet som gäller välfärd, trygghet, utbildning etc.

Problem finns såklart och de ska lösas genom samarbete och tydliga framtidsvisioner, inte genom tillbakagång, hat, rädsla och fega näthatare i mysbyxor och foppatofflor.

Relaterade inlägg:

Torg med människor

Sociala medier i valrörelsen då och nu – en tillbakablick

Så här i slutspurten av valrörelsen 2018 roade jag mig med att leta fram en text jag skrev om sociala mediers betydelse under förra valet, 2014. När den här texten skrevs hade inte Trumps valkampanj startat, men den svenska extremhögern och dess hatsajter var aktiva. Nazister hade precis börjat dyka upp under till exempel Almedalsveckan. Ändå är det intressant hur frånvarande diskussionen om näthat och de ryssfinansierade propagandakampanjerna för Sverigedemokraterna är i min text. Var det verkligen så lite prat om det för bara fyra år sedan?

Därför avgör sociala medier valet

Att säga att sociala medier inte avgör valet är som att säga att väljarna inte avgör valresultatet. Jag ska förklara varför.

Varje valrörelse de senaste åren har mantrat upprepats: Sociala medier ska hjälpa politikerna att vinna valet. Och varje valrörelse har den givna motreaktionen kommit som ett analogt brev på posten: Nej, sociala medier kommer inte att avgöra valet. Så även under supervalåret 2014. Då skrev medieforskarna Marie Grusell och Lennart Hast en Brännpunkt-artikel hos SvD med fokus på just det sistnämnda budskapet. Forskarna skriver med en lite sarkastiskt ton att ”den dag som våra politiker kan få väljarna att på nätet intressera sig mer för politik än för perserkatter – då kommer sociala medier att avgöra valet”. De påstår även att politiska budskap sällan blir snackisar och därför inte tacksamma att sprida för människor i sociala medier. (för övrigt skrev samma två forskare en liknande artikel i SvD även under valrörelsen 2010).

Samtidigt rapporterade tidningen Fokus om hur Socialdemokraterna skulle använda verktyget Thunderclap för att koordinera sin sociala medier-aktiviteter i bästa Obama-stil. De amerikanska presidentvalskampanjerna brukar bevakas stenhårt av valstrateger från andra länder, och just president Obamas kampanjstabs förmåga att mobilisera sin valmaskin via nätet lyfts gång på gång fram som ett lyckat exempel, även om det handlar just om mobilisering och styrning, snarare än diskussion och samtal om politiken i sig.

Jag tycker att ”bevisföringen” i Brännpunkt-artikeln är bristande. Dels hänvisar den till flera år gammal forskning om hur svenskarna använder nätet (vilket i internet-år är ganska lång tid). Och dels ställs inte sociala medier i perspektiv till andra plattformar som används för att påverka väljarna. Slutligen saknas även perspektivet om vad som definierar en politisk diskussion i sociala medier. Är det när diskussioner kretsar kring specifika partiers aktiviteter, eller är det när vi diskuterar frågor som kan ha politisk innebörd?

Ett exempel på sociala medier-relaterad händelse som tros ha påverkat väljare under valrörelsen 2010 är blogginlägget på bloggen Klamydiabrevet, om utförsäkrade Annica Holmquist. Inlägget spreds som en löpeld och nådde ända till Washington Post. Enligt vissa gjorde blogginlägget att regeringen förlorade majoriteten och att SD fick en vågmästarroll.

Men det är inte enstaka inlägg som bör lyftas fram för att visa på hur sociala medier använts av medborgarna för att diskutera och reflektera över politik- och samhällsfrågor. Brit Stakston på JMW sammanfattade valrörelsen 2010 utifrån ett sociala medier-perspektiv på ett bra sätt och pekade på att ”Facebook med sina 4.1 miljoner aktiva medlemmar i valårets slutskede får symbolisera de nya kommunikationsformerna och närheten till väljarna utanför valstugan. Så visst har vi ett Facebookval bakom oss.”.

Här är 5 punkter som sätter sociala medier i perspektiv för supervalåret:

  • Hur bra fungerar valstugor, torgmöten, frågestunder och direkta möten mellan väljare och politiker för att avgöra ett val? Det ska jämföras med att lägga motsvarande resurser på den sociala webbnärvaron. Sociala medier är en kanal, en kommunikationsplattform. Den kan inte i sig avgöra något val, precis som att endast torgmöten inte kan göra det. Däremot kan självklart de budskap som bärs av plattformen vara avgörande, precis som ett möte i en valstuga, en tv-reklam eller en tidningsannons kan vara det. Via sociala medier når partierna dessutom befolkningsgrupper som de annars inte skulle kunna ha en dialog med. När vi har en hel generation som väljer bort tablå-tv så når ju inte heller mediernas rapportering fram till stora grupper i befolkningen på samma sätt som tidigare.
  • Vad händer om ett parti helt skulle avstå sin närvaro i sociala medier, valstugor och tv-reklam under valrörelsen? Skulle det förändra valresultatet? Antagligen, vilket återigen sätter fokus på att sociala medier måste ses som en del av något större än en apparat som på ett mystiskt sätt skulle omvandla svagt väljarstöd till större, eller på egen hand lyfta ett parti till valseger.
  • Innehåll i sociala medier påverkar antagligen väljarna på ett marginellt sätt, men politiska val avgörs ofta just på marginalerna. Det är inte de som röstat på samma parti i hela sitt liv som är den viktigaste målgruppen under en valrörelse, utan snarare de som inte bestämt sig.
  • Mobilisering! All kommunikation handlar inte om att övertyga. Om ett parti ser sociala medier som en kanal för att jaga väljare kommer de att misslyckas. Däremot är sociala medier en central funktion för att mobilisera de egna leden, skapa engagemang, få valarbetare, peppa förtroendevalda att köra ända in i kaklet och så vidare, precis så som Obama använt sociala medier. Och om inte det spelar någon roll kan man undra vad som spelar roll.
  • Slutligen, dock inte av liten betydelse, är insikten om att det ofta är i samtal med andra, oavsett om det sker i sociala medier eller vid fysiska möten, som våra politiska åsikter färgas och avgörs. Att vi tar mer intryck av rekommendationer som kommer från våra egna vänner än via en marknadsföringskampanj lär inte vara någon nyhet för någon pr-makare.

Min slutsats blir att utfästelsen om att sociala medier inte kommer att avgöra valet är som att säga att människor inte kommer att avgöra valet. Sociala medier fylls med innehåll av människor som är – just det – sociala. Även om vi skapar filterbubblor och bara pratar med vänner som vi redan känner så är det i samtalen de politiska åsikterna formas och testas. Och ofta sker det långt ifrån valstrategernas radar, i mötet mellan människor vi redan har en relation till.

Papper avgör inte valet, etervågor avgör inte valet, big data avgör inte valet. Människor av kött och blod som kommunicerar avgör valet. Och om man väljer bort nätet som plats för kommunikation, ja då har man förlorat all koppling till verkligheten och kommer definitivt att förlora valet.

Relaterade inlägg:

Svenska Tinder

Alla hjärtans dag – Förstör spelmekaniken ditt dejtande?

När du fick en matchning på Tinder kunde du tidigare välja mellan två saker. Antingen kunde du skicka ett meddelande till den du blivit ihopmatchad med, vilket även går att göra senare, eller så kunde du ”fortsätta spela”. Ordet spela säger ganska mycket.

Numera har Tinder klädsamt gjort ett annat ordval och det står ”fortsätt svepa” istället. Både förr och nu handlar det dock om samma sak – att berätta att det kanske finns ett ännu grönare gräs på andra sidan. Det är också en funktion som får oss att fortsätta ”spela”. Målet är att fortsätta använda appen och bläddra genom hundratals profilsidor.

Tinder och många andra dejtingappar använder sig av spelmekanik (gamification) för att få användaren att engagera sig. Hur påverkar det våra relationer när utgångspunkten för att träffas är ett spel? Nog för att debatten kring ”The Game”, en bok riktad mot framförallt män med brist på inkänningsförmåga, var ganska aktiv, men numera handlar det inte om psykologiska metoder på krogen. Istället blir det snarare tekniska finesser inbyggda i våra sociala plattformar.

Och det är inte bara i ord och begrepp som spelmekaniken genomsyrar det digitala livet för närhetstörstande dejtingsajtbesökare. Siffror spelar en minst lika viktig roll.

Hur många har tittat på din profil? Hur många gillningar har du fått på dina bilder? Hur har du rankats av de övriga besökarna? Vilken popularitetsnivå har din profil uppnått just den här veckan? Under vilken tid på dygnet valde du att ”svepa höger” när du såg rödhåriga personer?

Dessa parametrar finns hos mer eller mindre alla typer av dejtingtjänster, oavsett om det är trotjänare som Match, Mötesplatsen, Happy Pancake eller Badoo, likväl som hos nyare aktörer som Tinder, Maybe eller Mazily.

I en perfekt värld behövs bara en enda matchning, en enda flirt eller en enda lajk för att det efterlängtade klicket ska uppstå, både bildligt och bokstavligt. Men vad gör det med oss att urvalet nåbara människor är större än någonsin, och att volymen av interaktioner nästan blir ett mål i sig? Spelmekaniken med ständig återkoppling på vårt beteende känner vi igen från de flesta sociala medier, och nu använder vi metoderna för att hitta kärlek.

Framtidens dejting

Frågan är inte längre om du kan vara perfekt för en annan person. Frågan är hur du ska vara det för så många som möjligt, samtidigt. Eller hur ska vi annars tolka både dejtingsajternas logik och vårt eget beteende?

Kvinnors frigörelse tillsammans med en uppbyggnad av välfärdssystemet har även gjort det enklare att försörja sig själv, leva ensam och få vård från samhället om det behövs. Den livslånga relationen verkar mer och mer bli ett sällsynt djur som vi vet finns, men som allt färre har sett. Och frågan är om den ens är eftersträvad när vi tittar in i framtidens relationsbyggande och strukturer för den mänskliga samvaron. Även kärnfamiljen är ju ett modernt påhitt sett ur ett historiskt perspektiv.

Dejtingsajternas spelmekanik är förstås inte orsaken, utan snarare konsekvensen av utvecklingen. Idag är det alla hjärtans dag, och dessutom min födelsedag. Ska försöka tänka mindre på siffror och mer på människor då.

Det här inlägget har omarbetats, men publicerades ursprungligen på Resume.se 13 februari 2015. 

Relaterade inlägg:

Utsikt från flygplan över stad

Att flyga är rasism

Det sa klick. Som över en natt synkroniserades många krönikörers och debattörers tankar kring hållbarhet och livsstil. Den kollektiva skulden nådde upp till bristningsgränsen och behovet av att bikta sig offentligt blev så starkt att det inte gick att motstå.

För några veckor sedan startade en publiceringsvåg av konsumtionskritiska texter rörande svenskarnas flygvanor.

”Jag är trött på att visa mitt barn en döende värld”
skrev Jens Liljestrand.

”Jag ser deras resor och min avund vet inga gränser”
skrev Isobel Hadley-Kamptz.

”Därför struntar medelklassens långresenärer i klimathotet”
skrev Sofia Ulver och nu gick det liksom inte att värja sig från debatten längre.

Precis när folk hunnit säga ”jo, men jag tänker faktiskt mycket på miljön i andra sammanhang – källsorterar och äter vegetariskt och så…” i tvivlande försök att försvara sina julresor till Thailand eller spontanbokade New York-weekends. Ja, då kom nådastöten:

Att flyga är rasism

Det är en nästan vulgärt perfekt rubrik. Men det finns såklart ett resonemang bakom påståendet och det står Ola Söderholm för i avsnitt 176 av podcasten Lilla Drevet när han i sin tur hänvisar till psykoanalytikern Donna M Orange (läs en introduktion till hennes senaste bok här).

I en passage i podden pratar Ola Söderholm om västmänniskans inställning till hur miljöförstöringen påverkar resten av världen och hur det finns liknelser till hur vita människor såg på slaveri för 200 år sedan.

Lilla Drevet avsnitt 176

Ola Söderholm säger bland annat:

”Donna M Orange är inne på att vi måste se klimatorättvisan som en fortsättning på slaveriet och den koloniala världsordningen. Att klimatorättvisa är rasism slår hon fast. […] …att den atlantiska slavhandeln inte hade sin rot i det rasistiska hatet mot afrikaner, utan att det fanns entreprenörer och investerare och konsumenter som hade starka personliga intressen av att socker skulle bli en vara för masskonsumtion. Enda sättet att få ner priset tillräckligt mycket var slavarbete på de amerikanska plantagen. Då blir rasismen det som kommer efteråt – det är inte ens det egentliga intresset, utan en funktion av att man vill tillgodose sitt verkliga intresse.

Även om man som investerare i sockeraktier sällan tänkte på det så var slutsatsen mer eller mindre medvetet att eftersom mitt intresse enligt den givna ekonomiska logiken inte kan vara fel – jag måste få avkastning på mitt kapital, det kan inte vara fel. Då kan inte heller rasism vara fel.

De som drabbas kan inte vara fullt ut mänskliga, tänker man på något vis. Man måste lösa det så. Och det är samma logik och fortsättning på samma världsordning som ligger bakom attityden att ”jag måste ju flyga”, jag måste ju konsumera på det här viset, jag måste få avkastning på mitt kapital, vi måste ju ha tillväxt för att uppnå vår nivå av välstånd. Det kan inte vara fel. […] Det handlar om ett nedärvt rasistiskt överlägsenhetkomplex, som Donna M Orange pratar om. Att vi har rätt till vår konsumtion och är en rasistisk världsordning en förutsättning för vår konsumtion så upprätthåller vi en sån, där vi på ett undermedvetet plan inte ser människorna i ”det globala syd” som fullt ut mänskliga. Klimatorättvisa är rasism men kanske omedveten. Den är nedärvd men det är ändå vår skuld och vårt ansvar. […]

Om man ska prata om det här med reduktionism och oviljan att förstå att alla delar hänger ihop så är det fascinerande att se hur frikopplad dagens moderna antirasism är från kapitalismkritik och klimatfrågan. Att det inte handlar om att förstå kolonialism och den rasistiska världsordningen som en biprodukt av kapitalisters intressen, utan att det känns mer som att analysen stannar vid rasism som det glödgande hatet – att rasism bara är det nazisters besinningslösa hat mot judar. Det är en antirasism som kan approprieras av konsumtionskulturen. Att Kakan Hermansson kan vara profilerad antirasist och göra reklam för Audi, men att en antirasistisk rörelse självklart måste vara antikonsumistisk, eftersom det är så vi koloniserar livsutrymmet för ickevita människor idag. Precis som vi gjorde för 200 år sedan.

[…] Jag vill addera det perspektivet till den här debatten om hur den kulturella medelklassen ska göra för att känna sig anständiga och woke. De bör vara medvetna om att flyga är rasism. I alla fall rasism på ungefär samma vis som det var rasism att handla socker på 1800-talet. ”

I höstas skrev jag följande i en Facebook-grupp jag är med i för att försöka diskutera mina egna tvivel och hur jag känner kring flygresandet.

Är det bara jag som börjar tycka att det känns miljömässigt helt orimligt att åka över halva jorden för att gå på konferenser, jobbmöten etc. ja även semestra utanför Europa? Min miljöångest har ökat markant senaste åren och jag minns särskilt när jag var i San Francisco för snart ett år sedan. Då jag åkte hem tänkte jag att det kanske var sista gången jag besökte staden. (att jag ens var där från början säger förstås mycket om både mitt priviligierade liv och mina resvanor). I mitt flöde ser jag dagligen både uppdateringar från platser världen över och frågor om tips på aktiviteter vid olika exotiska resmål. Hur mycket tvekar ni inför resandet? OBS, jag har flugit flera gånger senaste året och är verkligen en belastning snarare än en tillgång för jorden. Undrar bara hur andra tänker, och hur folk gör för att bota sin eventuella miljöångest. Står allt hopp till omställningen av bränsle från fossilt till förnyelsebart, eller hur ska man tänka?

Det var ganska spännande att läsa kommentarerna till inlägget. Det fanns många kloka nyanser i diskussionen som uppstod och det blev också en tråd att återkomma till nu efter årsskiftet när ovan nämnda debattinlägg publicerades. Helt klart var att alla var fullt medvetna om problemet med en ohållbar livsstil och alla hade egna förklaringsmodeller samt även konkreta åtgärder för hur de som individer försökte påverka sin miljöpåverkan.

4 sätt som folk förhåller sig till flygandet

Svaren i diskussionen som uppstod efter ovanstående inlägg höll sig till ett antal teman, väldigt förenklat går de att summera i ungefär 5 olika kategorier, som kan överlappa varandra:

  • Eftersom jag vant mig vid att kunna åka över hela jorden och det än så länge saknas rimliga alternativ att kunna fortsätta med det, så kommer jag inte att sluta flyga, men jag försöker eventuellt minska antalet resor samt förlägga fler möten online snarare än att flyga för korta möten i jobbet.
  • Okej att flyg är dåligt, men det finns ju massa annat som är dåligt också. Låt oss prata om kött/bilåkning/fartygsutsläpp/industriavfall (valfri miljöpåverkande aktivitet).
  • Jag har slutat flyga, äter inget kött och försöker leva så smart som möjligt, men jag saknar långresorna. Mitt samvete hindrar mig dock från att åka.
  • Jag bor i en region helt beroende av flyget och skillnaderna i restid mellan flyg och andra alternativ räknas inte i timmar, utan dagar. Det är i princip omöjligt att leva och jobba i regionen utan att flyga, men vi försöker ha så många möten som möjligt online.

Vet inte vad det säger om mig, men jag tycker att de flesta svaren ovan känns ganska rimliga och jag har full förståelse för hur resonemanget går. Samtidigt hade jag önskat att normen var en annan, att den sociala skammen var ännu större över att lägga upp bilder från en New York-weekend eller att be om tips om ett resmål som ligger 12 timmar bort med flyg. Jag inser att det främst är de valbara semesterresorna jag fokuserat på, fullt medveten om att jobbresorna är ett minst lika stort problem. Det känns mer frivilligt och valbart att flyga för nöjes skull, och alltså något man som individ kan påverka i större utsträckning.

För det kommunicerar ju inte bara en klasstillhörighet och en ekonomisk status (kolla, jag har råd att göra det här) som i sig kan vara problematisk, utan det bidrar också till normen kring vilka resor som är rimliga att göra och på vilket sätt.

Precis som jag skrev i det där facebookinlägget är jag dock inget föredöme själv. Jag är nog mer ute efter diskussionen och resonemanget än att straffa folk (och mig själv) för att vi flyger. Kanske är det som Sofia Ulver säger – att ett normskifte kan ske snabbt, precis som det gjorde med cigarettrök på krogen, och att kombinationen av politiska beslut, folkopinion och en förändring i värderingarna tillsammans skapar vad Ulrica Schenström alltid brukar tjata om i podden Åsiktskorridoren, nämligen reformer!

När tiden är mogen, och det är den sannerligen nu, kanske den kollektiva pråm av normer vi lever svänger snabbare.

Relaterade inlägg:

#metoo förstasidor

#MeToo, Svenskarna och internet samt världens undergång

#metoo förstasidor

Den senaste veckan har varit en av de mest intensiva under hela 2017 för den som är intresserad av hur digitaliseringen förändrar samhället. Fokus för mig personligen har varit att följa #metoo-rörelsen och kritiken mot flera mediebolag kring namnpublicering av kända medieprofiler.

Vad jag inte velat göra är att ta plats för egen del, att försöka ha nån egen analys annat än det rimliga ifrågasättandet av mitt eget beteende som jag hoppas och tror att många män ägnat sig åt. Andra har gjort som de brukar när något ämne tar fart på nätet – profiterat på det för egen vinning. Jag har garanterat gjort mig skyldig till det i andra sammanhang, men just den här veckan kändes det smaklöst och tondövt. Ska dock vara försiktig med stenkastandet i min del av medieglashuset.

I veckan släpptes även den årliga undersökningen Svenskarna och internet, med kanske överraskande resultat på vissa delar. Många uttryckte till exempel förvåning över att unga människor uppges vara mer källkritiska än äldre. Samtidigt känns det som en rimlig slutsats att någon som vuxit upp med internet som en naturlig del i vardagen blir bättre på att genomskåda dess avarter än någon som tagit till sig tekniken senare i livet.

Söndagslänkarna. Varje söndag publicerar jag några av de länkar jag samlat på mig under den senaste veckan.Vill du ha ett automatiskt mail i din inbox med inläggen kan du registrera dig här. 


24 svenska techprofiler vittnar – sexism, trakasserier och dickpics [BREAKIT]

”Tyvärr” bra tajming för Breakit när de för två veckor sedan startade sin granskning av kvinnors situation i techbranschen. Jag som bevakat techvärlden i över 10 år är inte förvånad. Och på vissa områden avfärdas debatten mer här i Sverige än vad den gör i Silicon Valley.

När kvinnorna på Aftonbladet fick nog av tafsandet [DAGENS NYHETER]

Maria Schottenius beskriver hur kvinnorna på Aftonbladet höjde rösten i mitten av 1970-talet i ett upprop som bär många likheter med nutidens #metoo-rörelse. En påminnelse om hur kampen kan se ut, vilka konkreta konsekvenser den kan få men också om hur många av problemen finns kvar – om än i annan kostym.

”Vi tyckte nog bara att vi berättade som det var. Och var nog rätt förvånade av att detta uppenbarligen hade gått killarna förbi. Hade de inte sett någonting?

”Dokumentet” som vår rapport hette, slog igenom. Den ledde till artiklar och radioprogram och internt på tidningen startade en genomgripande förändring. Aftonbladet fick en kvinnoredaktion och kvinnor började ta plats i ledningen. Man rensade upp i alkoholträsket, skapade strukturer för jämställdhet och lyckades nå kommersiell framgång genom att också kvinnor började köpa tidningen.” (ur artikeln).

Facebookinlägg av Fritz Levira [FACEBOOK]

Under den här veckan vet jag inte hur många gånger jag tänkt ”Håll så keft Mads” till olika män i mitt flöde som velat kritisera, nyansera, reflektera och överhuvudtaget ge sig in i debatten kring #metoo. Nu är inte tiden inne för dig som man att göra din röst hörd har jag tänkt. Jag kan förstås ha fel. Men läs gärna hela facebookuppdateringen av Fritz Levira.

”Om massa snubbar tolkar ”me too” som ett tecken på hur tjejer kan bli obekväma av ett vanligt, hederligt, vänligt raggningsförsök, då har vi problem. Det handlar inte om det, det handlar om situationer där man känt sig utsatt, kanske hotad, kanske rädd, situationer där man tvingades vara bara kropp, försvara sig, ta sig därifrån, situationer som man går och kommer ihåg och som ofta förändrat en. Alla jag känner har varit med om det, alla räknar med att vara med om det igen. Fatta vidden! Det skulle inte handla om skillnaden men jag tycker vi ska komma ihåg den ändå.”

Karin Olsson: Lägg ner tramset om att medierna mörkar [EXPRESSEN]

”Man kan oroa sig för att den ”alternativa rättskipningen” i sociala medier ska spåra ur helt. Att det inte längre är rättsväsendet som förklarar vem som är skyldig och oskyldig, utan massan på torget. Jag är minst lika oroad över att det finns delar av borgerligheten som när dessa populistiska konspirationer om medieeliten. Vårt samhällsklimat pallar inte att annars kloka och intellektuella röster faller för de mörka locktonerna.”

Han får nio miljoner för självklarheter om ekonomins hyckleri [ETC]

Hur kan man få nobelpriset i ekonomi genom att säga självklarheter om det mänskliga psyket? Saker som psykologer vetat i åratal? Kajsa Ekis Ekman förklarar hur årets pristagare, ekonomen Richard H Thaler, lyckats mansplaina en hel vetenskaplig gren.

”Marknadsföring och nationalekonomi förhåller sig till varandra som så att det ena är verktyget, det andra ursäkten. Vad Richard H Thaler gjort är att ifrågasätta ursäkten. Ja, det är väl fint. Men framför allt visar årets pris att vetenskapsakademin envisas med att prioritera medelmåttiga amerikanska män framför framstående ekonomer.”

Häromdagen dog Moderaterna – för mig, dig och de flesta svenskar [RESUMÈ]

Jörgen Lindqvist skriver om varför Moderaternas strategi kommer straffa sig i längden. Partiets tidigare framgångar byggde på att göra motsatsen till det man gör nu, ändå verkar man tro att man ska lyckas bli ett Sd light-parti.

”Moderaterna bestämde sig på den nyligen avslutade partistämman för att vara ett i längden obetydligt parti. Fixeringen vid sverigedemokraterna fortsätter och man glömmer bort 70 procent av den svenska väljarkåren – en andel som kommer att växa. Ulf Kristersson är segerviss och glad i dag men kommer att framstå som den sämsta strateg och visionär som partiet någonsin haft.”

Arbetsförmedlingen bygger ekosystem för jobtech – för bättre jobbmatchning [COMPUTER SWEDEN]

Jag bryr mig knappt hur det här kommer funka, jag är bara så glad att överhuvudtaget få se något positivt och förändringsbenäget om Arbetsförmedlingen i mitt flöde för en gångs skull.

Biggest drop in Facebook organic reach we have ever seen [MEDIUM]

I framtiden kommer du knappt att kunna nå ut med uppdateringar från din Facebook-sida om du inte betalar för det. Det är den snabba analysen som många gjort efter ett rejält tapp i organisk räckvidd för Facebook-sidor i sex utvalda länder senaste tiden. Men andra, som till exempel Fredrik Strömberg på KIT, pekar på att det också kan handla om det som Facebook gör när det gäller nästan alla förändringar och funktioner på plattformen – testar först för att se hur användarna beter sig. Det är alltså inte nödvändigtvis så att det här är en permanent förändring som kommer rullas ut till alla.

”Facebook is testing radically different Explore Feed in six countries than in the rest of the world. Facebook Explore Feed is rolling out globally this week. Most people around the world can see it in their bookmarks and they can discover new content here. But in Slovakia, Sri Lanka, Serbia, Bolivia, Guatemala and Cambodia it works differently: all posts by pages are moved from newsfeed to Explore Feed. In main newsfeed are now just friend and sponsored posts.”

Svenskarna och internet 2017 [ISS]

En av Sveriges äldsta och återkommande undersökningar om svenska folkets internetvanor är tillbaka, som vanligt så här års. Många trender från tidigare år fortsätter, till exempel minskat Facebook-användande bland unga.

Här kan du läsa några analyser:
Brit Stakston – Trumpeffekt på Twitter och extra av allt. SOI 2017
Social by Default – Sociala medier är socialt igen
Daniel Erkstam, Salgado – Svenskarna och internet
Joakim Jardenberg – Fyra viktiga perspektiv på Svenskarna och internet
Breakit – Unga svenskar flyr från Facebook
Sveriges Radio – Allt fler äldre ger sig ut på sociala medier
Computer Sweden – Svenskarna vägrar överge e-posten

Warning of ’ecological Armageddon’ after dramatic plunge in insect numbers [THE GUARDIAN]

Som avslutning på veckans inlägg kan jag konstatera att vi antagligen är rökta vad vi än gör. Den här artikeln förklarar exakt på vilket sätt vi är rökta. Det kan ju vara bra att veta.

Om Söndagslänkarna
Varje söndag publicerar jag några av de länkar jag samlat på mig under den senaste veckan. Under varje länkrubrik finns min egen kommentar. Citerar jag ur en text finns alltid cittatecken med. Vill du ha ett automatiskt mail i din inbox med inläggen kan du registrera dig här. 

Relaterade inlägg:

Fredrik Wass, foto: Malin Larsson

Så blev jag utpekad som ryss-sympatisör

Sen jag skrev ”Gott Nytt År” (på ryska) och ironiskt ”Make russia great again” på Twitter under en lördagkväll för några veckor sedan har personer som säger sig vara för ett starkare svenskt försvar länkat till tweeten med andemeningen ”se här, nu vet vi vilka sympatier han har, nu kommer det minsann fram”.

Please…

Jag har varnat för rysk propaganda i flödena i flera år, i inlägg på min egen blogg samt tidigare hos tidningen Resumé. Jag har sett konsekvenserna och minnet av den sovjetiska invasionen på plats i Afghanistan. Jag har under lång tid försökt peka på problemen med att pro-ryska aktörer är med och finansierar bland annat den svenska extremhögern i syfte att destabilisera det svenska samhället.

Men det går snabbt att etikettera folk såklart. Det misstaget gör jag även själv. Dock blir jag extra frustrerad över den medvetna viljan att missförstå för att göra poänger som inte har med vare sig person eller sammanhang att göra. En tillspetsad tweet från en fest i Stockholm blev snabbt ett bevisföremål, trots att du med ett fåtal googlingar lätt kan konstatera det orimliga i analysen.

Jag förstår varför de röster som behöver höras mest också är de som tystnar i den öppna debatten på nätet. Anti-rasistiska röster tystnar eftersom de inte orkar med hat-dreven som uppstår när de säger ifrån mot helt påhittade beskrivningar av verkligheten. De som vill diskutera riktiga problem som kan uppstå, kring till exempel flyktingmottagande, väljer att vara tysta eftersom de så snabbt stämplas som rasister och extrema.

Väldigt få men snabbt mobiliserade mobbar tillåts sätta agendan i svenska nyhetsmedier och i nätets diskussioner trots att majoriteten av oss människor absolut inte står bakom deras perspektiv.

Twitter och samtidsdebatten är så märklig just nu. För techvärlden tänker jag att det finns stora utmaningar men också möjligheter. Demtech har jag skrivit om tidigare, och jag tror fortfarande att det skulle kunna bli en av vår tids stora innovationsområden. Tittar man på riktig och inte ”alternativ” fakta lever vi redan i en utopisk framtidsdröm ur ett historiskt perspektiv, men människors upplevelse av samtiden är en annan.

Samtidigt borde miljöfrågan överskugga allt och göra alla andra frågor till perifiera icke-diskussioner, även om det förstås finns kopplingar mellan miljön och andra konfliktlinjer, som kriget i Syrien till exempel.

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 11

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén