Bisonblog

Samhälle, internet, media

Kategori: Debatt (Sida 1 av 14)

Fredrik Wass, foto: Malin Larsson

Så blev jag utpekad som ryss-sympatisör

Sen jag skrev ”Gott Nytt År” (på ryska) och ironiskt ”Make russia great again” på Twitter under en lördagkväll för några veckor sedan har personer som säger sig vara för ett starkare svenskt försvar länkat till tweeten med andemeningen ”se här, nu vet vi vilka sympatier han har, nu kommer det minsann fram”.

Please…

Jag har varnat för rysk propaganda i flödena i flera år, i inlägg på min egen blogg samt tidigare hos tidningen Resumé. Jag har sett konsekvenserna och minnet av den sovjetiska invasionen på plats i Afghanistan. Jag har under lång tid försökt peka på problemen med att pro-ryska aktörer är med och finansierar bland annat den svenska extremhögern i syfte att destabilisera det svenska samhället.

Men det går snabbt att etikettera folk såklart. Det misstaget gör jag även själv. Dock blir jag extra frustrerad över den medvetna viljan att missförstå för att göra poänger som inte har med vare sig person eller sammanhang att göra. En tillspetsad tweet från en fest i Stockholm blev snabbt ett bevisföremål, trots att du med ett fåtal googlingar lätt kan konstatera det orimliga i analysen.

Jag förstår varför de röster som behöver höras mest också är de som tystnar i den öppna debatten på nätet. Anti-rasistiska röster tystnar eftersom de inte orkar med hat-dreven som uppstår när de säger ifrån mot helt påhittade beskrivningar av verkligheten. De som vill diskutera riktiga problem som kan uppstå, kring till exempel flyktingmottagande, väljer att vara tysta eftersom de så snabbt stämplas som rasister och extrema.

Väldigt få men snabbt mobiliserade mobbar tillåts sätta agendan i svenska nyhetsmedier och i nätets diskussioner trots att majoriteten av oss människor absolut inte står bakom deras perspektiv.

Twitter och samtidsdebatten är så märklig just nu. För techvärlden tänker jag att det finns stora utmaningar men också möjligheter. Demtech har jag skrivit om tidigare, och jag tror fortfarande att det skulle kunna bli en av vår tids stora innovationsområden. Tittar man på riktig och inte ”alternativ” fakta lever vi redan i en utopisk framtidsdröm ur ett historiskt perspektiv, men människors upplevelse av samtiden är en annan.

Samtidigt borde miljöfrågan överskugga allt och göra alla andra frågor till perifiera icke-diskussioner, även om det förstås finns kopplingar mellan miljön och andra konfliktlinjer, som kriget i Syrien till exempel.

Relaterade inlägg:

God jul

God jul och nu hämtar vi kraft inför 2017

När folk frågar journalisten Magda Gad, på plats vid fronten, vad vi hemma i Sverige kan göra åt situationen är hennes svar tydligt. Fortsätt uppmärksamma det som pågår, fortsätta engagera oss i konflikten, ta del av information, bevaka utvecklingen, hjälp till både i praktisk handling och genom bidrag.

2016 har varit ett ganska hårt år för mig personligen. Jag var nära att gå in i väggen, gjorde två jobbyten, flyttade och massa annat på kort tid som åt upp mycket energi. Men jag fick också många fina stunder med nära och kära och kände hela tiden en enorm tacksamhet över att inte behöva oroa mig för att ha tak över huvudet, granatattacker i den stad jag bor i eller det obeskrivliga i att uppleva en samhällskollaps på nära håll.

Ja, om jag nu inte ska lyssna på sd-arnas falska verklighetsbeskrivning. Enligt den är vi vid ruinens brant även här i Sverige. Det kan förstås vara så, men inte av de skäl som rasisterna i riksdagen hävdar. Jag skulle snarare säga att det är dessa propagandamaskiner som utgör det största hotet mot en välfungerande demokrati. Det har historien visat oss många gånger.

Jag hoppas ändå att du njuter av det som du mår bra av, utan skuld eller plikt. Och så försöker vi samla kraft inför 2017 då vi har mycket att göra både i världen och på hemmaplan.

Vi ska fixa kriget, miljön och det svenska valet 2018. Så du vet. God jul och gott nytt år!

/Fredrik, San Francisco, 24 december.

Relaterade inlägg:

Hot och hat som får röster att tystna

Några journalister blir fotograferade och trakasserade när de besöker ett branschevent. En ung journalist polisanmäler en näthatare, vinner i tingsrätten men förlorar i hovrätten. En annan måste tänka på säkerheten vid större sammankomster. En tredje har helt enkelt tystnat i det offentliga.

Anmälningar om hot och kränkningar på nätet hanteras fortfarande med ovana och ibland oförståelse av polisen. Lagstiftaren pekar på behovet av nya eller förändrade lagar för att komma till rätta med det som idag inte betecknas som hot, men som ligger på gränsen. Och om det är någon som vet var den gränsen går så är det de högfrekventa hatarna. De vet skillnaden mellan ”Jag ska” och ”Jag önskar att”, och de vet den ur ett rättsligt perspektiv milsvida skillnaden mellan ”Jag kommer att” och ”Sådana som du borde”.

Mediebranschen 2016 är inte bara präglad av sjunkande printintäkter och jakten på digitala möjlig­heter. Den är också en plats där människor, framförallt kvinnor, tvingas acceptera hat och hot i mejlboxen, i telefonen och ibland även i det fysiska rummet. Ett fåtal anonyma sms, några arga tweet och en och annan drevliknande diskussion på Facebook är lätta att bära i jämförelse med den flod av kränkningar som mina kvinnliga branschkolleger utsätts för, varje vecka, året runt.

Regelbundet diskuteras problemet, näthats­debatten brukar återkomma med 1–2 års mellanrum. Väldigt lite händer. Samtidigt tar nya generationer plats, både som medieproducenter och konsumenter. De väljer givetvis slutna rum före öppna kommunikationsvägar, separatistiska forum och grupper före utsatthet i det offentliga. Allt annat vore konstigt.

Att vara ung är inte alltid lätt, att vara det i mediebranschen gör det inte lättare. Och att vara kvinna räcker i sig för att trigga de (nästan alltid manliga) hatarna. Kombinationen av alla tre innebär en utsatthet som få kan föreställa sig.

Jag är glad att det finns människor som trots allt orkar och att allt fler vågar anmäla, driva processer, protestera, agera och samarbeta. Jag är också glad över nystartade Medieklubben där problemet lyfts. Den kan bli en mötesplats där kränkningar inte tillåts. Men jag avskyr vad hatet gör med oss som samhälle och konsekvenserna för enskilda personer. Röster tystnar varje dag. Människor vars perspektiv behövs i dag och i framtiden orkar inte ta sig ton. I stället hörs det öronbedövade ljudet av tusentals hatare som inte kan bättre än att projicera sin rädsla mot något eller någon för att stå ut med sin egen otillräcklighet och känslan av maktlöshet.

Vi måste hitta något som är bättre än det här.

Det är bråttom.

(Den här texten publicerades ursprungligen i tidningen Resumé och på resume.se som en del i krönikeserien ”Opinionsbildarna”.)

Relaterade inlägg:

Skorstenar över landskapet

Samtidigt som vi pratar om presidentvalet

Lisa Magnusson lyfter klokt det kanske viktigaste perspektivet, långt bortom eftervalsanalys, svensk rasism och snöröjning – det faktum att vi sitter och tittar på Titanics orkester samtidigt som båten sjunker allt snabbare.

”Den sammanställda forskningen tyder dessutom på att beräkningarna av vår klimatpåverkan hittills varit för optimistiska; att utvecklingen redan börjat driva sig själv. Det kommer nya miljölarm varje vecka nu, som aldrig blir mer än notiser: döda korallrev, tio grader varmare än normalt på Arktis, varmvattenfisk som letat sig in i svenska vatten.”

Metro: Lisa Magnusson: Varför vill ingen prata om apokalypsen?

Relaterade inlägg:

Du får inga ryggdunkningar av att försvara demokratin

Det oroar mig mycket att jag nu även i min bekantskapskrets, från politiskt intresserade, börja se tecken på normaliseringen av rasismen. Människor som själva jobbar med media men som klagar på ”den stora konspirationen”. Människor som tidigare identifierat sig som sosse, liberal eller moderat, men som nu lyfter fram sd:s perspektiv, intressen och politiker utan att blinka. Människor vars behov av tillhörighet verkar större än behovet av demokrati och källkritik.

När jag var liten läste vi om Tyskland och de två världskrigen. Jag minns min otroliga fövåning över hur vanliga människor kunde gå med på allt hemskt nazisterna gjorde. Det kändes… orealistiskt, i brist på ett bättre ord. Det är först under senare år jag insett hur naiv mina känsla var. Hur lite jag visste om hur människors åsikter och tankegods utvecklas och påverkas.

Jag vet inte när mitt uppvaknande skedde. Kanske var det när jag själv arbetade med att påverka människors attityder i Afghanistan. Eller så var det när jag arbetade som journalist och mina texter fick vingar. Eller också var det när de kommunikationsstrategier jag varit inblandad i att ta fram, fick effekter hos olika målgrupper.

Det är så enkelt att underblåsa den mörka skuggan vi alla har inom oss. Varje dag måste jag tänka aktivt på hur jag väljer att tolka min omvärld. Den enda, och jag menar enda, likheten mellan mig och en faktablind anhängare av extremhögerns världsbild, är att vi båda gärna ifrågasätter etablerade sanningar. Problemet är att Sveriges etablerade sanning just nu börjar få likheter med Sd:s ihopljugna propaganda, snarare än en statistik- och vetenskapsförankrad bild av verkligheten.

Det är en sorg att se den här utvecklingen, men jag ser också många som vågar höja rösten och stå för demokratiska värderingar, i en tid när du inte får några pluspoäng eller ryggdunkningar för det, utan snarare dränks av digitala och ibland fysiska hatattacker.

Vi är värda så mycket mer än det som nu händer.

Det anser många.
Och jag.

Relaterade inlägg:

Sida 1 av 14

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

Gillade du det här inlägget?

Anmäl dig här så får du alla mina nya inlägg i mailen en gång i veckan. Ganska smart faktiskt. /Fredrik Wass

* måste fyllas i




(Glöm inte att bekräfta din adress efter att du fyllt i uppgifterna. Titta i skräpkorgen om bekräftelsemailet inte kommer fram)