I slutet av den gata jag växte upp på fanns en skog. Bortom skogen fanns en fotbollsplan. Bortom den fanns en väg och sen ett förortscentrum. Jag minns den där skogen för att den var både skrämmande och spännande. Vi barn som lekte där var alltid oroliga för att något eller någon skulle finnas där. Något farligt.

Vi ville inte undvika skogen. Vi drogs till dess mörker men också till den värld av fantasier och egna lekar som vi kunde projicera på den. Vi klev in i vår egen bubbla, ett eget Narnia med egna lagar, språk och folkslag. Skogen låg antagligen inte speciellt långt hemifrån, men det kändes väldigt långt. Det var som att vi fick vara ute på egna strövtåg i timmar utan att behöva vare sig rapportera hem (mobiltelefoner fanns inte) eller höra av oss på annat sätt.

Daily Mail skriver om hur barn förlorat rätten att ströva fritt på fyra generationer. Hur barn för några generationer sedan tilläts röra sig på betydligt större ytor utanför det egna hemmet jämfört med genomsnittsbarnet idag. Hur obevakad lek utan vuxnas närvaro blir mer och mer sällsynt och vilka begränsningar det innebär när enda sättet att umgås med vänner är om de vuxna kan hämta, lämna, skjutsa och så vidare. Detta gäller förstås inte alla barn, och alla platser, men tendensen tycker jag verkar finnas i många västsamhällen.

Jyri Engeström är finländsk entreprenör och bland annat tidigare Product Manager of social & mobile apps på Google. Han skriver om skillnaderna mellan hur hans barn hade det hemma i Finland under några månader på sommaren och hur deras vanliga liv ser ut i deras amerikanska hem: ”They were calmer and acted – not older, but more mature. One of their grandparents joked that there’s no Finnish translation for ‘melt-down’”. Han driver också tesen att den enda värld amerikanska barn kan ströva helt fritt i är virtuell, till exempel Minecraft.

Den slentrianmässiga slutsatsen är det mantra som generationer före oss sagt i tusentals år: Det var bättre förr och ju mer barn är ute i naturen desto bättre. Hopp och lek! (läs gärna den här tabellen från nätforskaren Marcin de Kaminski om allt som någonsin varit farligt för barn och den gemensamma lösningen på det).

Riktigt så enkelt är det förstås inte. Jag ser inte det här som en fråga om inomhus vs utomhus, eller om stad vs landsbygd. Jag tycker istället det är intressant att reflektera över vilka föreställningar vi har kring hot och risker utifrån den berättelse vi skapar om vårt samhälle. Hur medierapporteringen under lång tid lärt oss att yxmördare och pedofiler när som helst kan dyka upp och hota vår existens, och hur andra risker med betydligt större sannolikhet att inträffa inte ens finns i vår tankevärld.

Det är också det här politik handlar om. Det handlar om att skapa en bild av hur samhället ser ut, vart vi är på väg och hur vi ska lösa de problem som dyker upp längs vägen. Samtidigt skapar miljoner användare sin egen värld i Minecraft. Sitt eget samhällsbygge. Sin egen skog.

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min tidigare blogg hos Resume.se.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg