Ibland uppstår situationer när jag försöker använda sociala medier, och människor i mitt nätverk, för att be om hjälp med saker. Det kan handla om att få tips om en bra restaurang i en stad, en bra frilansare, bästa redovisningsbyrån eller få inspel på ett ämne jag ska prata om i något sammanhang.

Samtidigt som jag gärna ”begär” hjälp från andra kan jag också bli irriterad när jag upplever att människor utnyttjar sina nätverk för egen vinning. Det finns ett antal personer som jag i princip bara ser i mitt flöde de gånger de behöver hjälp med något. De går in i en diskussionsgrupp och säger ”jag ska hålla en dragning om ämnet X, ge mig några bra tips på case som jag kan använda”. Däremellan är det tyst.

Personerna bidrar sällan med synpunkter eller berättar om sina egna erfarenheter i andra diskussionstrådar, tills nästa gång de behöver hjälp med något. Då kommer ett inlägg där följarna förväntas bidra med sin kunskap, men egentligen inte får något tillbaka.

Det har blivit ett så tydligt mönster att jag så fort jag ser namnet på någon av dessa personer räknar med att de ska vilja ha hjälp med något. Det finns förstås något mänskligt i att vilja hjälpa till. När någon skriver ”Jag ska till San Francisco, några bra tips?” så kan jag bokstavligt talat inte hålla mig, utan måste berätta om mina favoritrestauranger eller tips på vad man ska undvika att göra. Jag triggas av att vilja lösa någon annans problem och samtidigt få berätta om något man själv har varit med om. För det mesta förväntar jag mig ingenting tillbaka.

För mig handlar det om värdeskapande. Om vi kommunicerar med varandra löpande om olika saker så skapas ett förtroende och en relation. När du sedan behöver hjälp så bidrar jag gärna, eftersom vi har en relation och jag vet att du är mer än bara någon som kräver hjälp av andra hela tiden. Men om ditt enda bidrag till den grupp vi är med i består av att efterlysa hjälp och tips så tröttnar jag efter ett tag. Jag tror på att be om hjälp och bidra samtidigt.

Det hände senast igår (18 december 2014) då jag på Facebook frågade vad mina vänner tycker om det politiska samtalsklimatet på nätet den senaste tiden. Jag ställde frågan, men jag gav också mitt eget perspektiv. Genom att själv reflektera kring svaret på frågan startade jag en diskussion redan i frågeställningen, istället för att bara ställa en kort fråga och sen fiska in svaren. Jag försökte sedan att fortsätta bidra med reflektioner och tankar när några personer valde att svara i kommentarsfältet.

Be om hjälp på Facebook

Fråga ställd på Facebook i december 2014.

Ovanstående är ett litet och ganska banalt exempel, men jag har märkt att det fungerar i både liten och stor skala. Genom att erbjuda värde och dialog samtidigt som du ber om hjälp visar du att du också är delaktig i lösningen. Att inte bara ställa frågor utan också löpande göra helt vanliga uppdateringar och bjuda på kunskap och värde i andra former är också ett sätt att bygga upp ett förtroendekapital. När du sen behöver snabb hjälp finns det hjälp att få, eftersom du varit med och hjälpt andra tidigare.

Jag vet inte om man kan ha en personlig strategi för sociala medier. Det känns ganska krystat. Men jag tror på att ha värdeskapande som ledord när det gäller att diskussioner som har mer professionell inriktning.

Många företag och organisationer som driver sociala medier-konton skulle nog kunna nå ännu längre med sina uppdateringar om de inte bara ställde de obligatoriska aktiverande frågorna till sina följare, utan också tillförde värde i form av kunskap, erfarenheter, storytelling eller annan information. Och även underhållning har ett värde. Det är lätt att glömma bort. Kattklipp åt alla!

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg hos Resumé i december 2014. 

Relaterade inlägg: