Smärtsam påminnelse om att sanningen alltid är relativ

Making a murderer

Dokumentären #MakingAMurderer var förstås helt oemotståndlig med sina 10 timmars rafflande handling som tagit 10 år att producera, men som tar avstamp i en händelse som ägde rum för över 30 år sedan.

Trots mängder av rättegångsklipp och detaljerade beskrivningar av händelseförlopp, bevisföremål och annat juridiskt finlir, hålls tittaren i ett järngrepp kring den eviga berättelsen. Den om den lilla människans kamp mot ett system som för det mesta tjänar sina medborgare, men som också alltid har skördat oskyldiga offer, så att resten av oss ska förbli trygga i känslan av att rättvisan kommer att segra. Åtminstone för det mesta, och nästan alltid för den som har både den ekonomiska och socio-kulturella förmågan att försvara sig.

I Making a Murderer blir det tydligt hur klass, makt och identitet blir avgörande i synen på anklagade och offer, men också i samhällets myndighetsutövning, och det oavsett vem som egentligen är skyldig till ett brott. Det amerikanska rättssystemet visar detta på ett extremt sätt, och många saker hade säkert sett annorlunda ut i ett svenskt brottsmål. Men grundberättelsen om vem som är trovärdig och hur våra fördomar spelar in i bedömningen av andra människor, är universell.

Är det underhållning? Är det utbildning? Kanske båda. Jag är benägen att hålla med Rich Juzwiak som skriver på Gawker:

”We stay on our asses, depressed this time by the lengths others will go to ruin a man’s reputation, as opposed to the lengths he’ll go to be on TV (and ruin his reputation in the process). I’m heartened that our reality programming is exposing flaws in our justice system and sowing seeds of compassion. I’m thrilled that something as ultimately open-ended as this show is still so seemingly satisfying to so many people. As we trudge toward the promise of the truth, amassing tweets and e-signatures and righteous outrage, it seems like things might be getting better insofar as we understand the extent of how bad things are. Enlightenment penetrates that bubble of the upwardly mobile, and at the very least, we feel better knowing even if little is tangibly better. Maybe it’s just pop culture that’s getting more sophisticated, representative, and compassionate. In the end, for the vast majority of its audience, Making a Murderer is only a show, but that’s better than nothing.”

När jag sett hela dokumentärserien lämnas jag precis som många andra, med fler frågor än svar. Och med en känsla av att sanningen alltid är relativ, något jag lärde mig i skolan för länge sedan, och som jag verkligen behövde påminnas om.

Jag blir därför också medveten om att dokumentären Making a Murderer visar EN version av händelseförloppet, snarare än den enda versionen. Men berättelsen pågår fortfarande och sedan den 18 december förra året (då Netflix släppte alla 10 avsnitt på sin plattform) har allt fler människor engagerat sig i vad som egentligen hände hos Averys skrotupplag den där mörka oktoberdagen 2005, och vad som pågår just nu. Det sker genom namninsamlingar att skickas till USA:s president, genom research-insatser från allt ifrån Reddit-trådar till Anonymous-hackare.

Bara genom att googla Making a Murderer blir det tydligt att det här är en dokumentär som skapar engagemang och aktivitet. “Jag vill veta mer” tycks vara den vanligaste reaktionen efter att det 10:e och sista avsnittet avverkats.

Efter att ha sett serien tror jag att även du vill det.

Andra som skrivit om Making a Murderer är bland andra Caroline Hainer på TVdags.se och Karolina Fjellborg på Aftonbladet. Läs gärna Buzzfeed-artikeln 12 Burning Questions About “Making A Murderer” Answered om du redan sett serien.

Relaterade inlägg:

Författare: Fredrik Wass

På Bisonblog skriver jag om hur internet förändrar samhället, medielandskapet, politiken och människorna. Jag berör också kommersiella aspekter som till exempel startups, marknadsföring och kommunikation i sociala medier.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *