Bisonblog

Samhälle, internet, media

”På köpet blir de kallade manshatare, rabiata, militanta”

arstaviken

I år är det tolv år sedan Fadime Sahindal mördades av sin egen pappa. Samma helg som minneshögtiden för henne ägde rum organiserades det en välbesökt demonstration mot den svenska våldtäktslagstiftningen. Flera av talarna på manifestationen kan räkna med att mötas av det kvinnofientliga näthatet för sin kamp. Igen.

Jag önskar att jag kunde säga att de tre sakerna inte har något med varandra att göra, men så är det förstås inte. Hederskultur, våldtäkter och näthat mot kvinnor är i allra högsta grad relaterade. De handlar i första hand om mäns sätt att utöva makt över kvinnor, men också om en havererad mansroll. En mansroll som har vuxit fram under så många generationer att reaktionerna när den kritiseras ofta får ilskan och kränkningen hos många män att brisera bortom förståndets gräns och hamna långt ifrån de annars så kyliga argumenten och logiska slutsatserna.

Ändå vågar både kvinnor och män ifrågasätta just den rollen. Ändå har de mod att igen och igen peka ut strukturerna som missgynnar både män och kvinnor. På köpet blir de kallade manshatare, rabiata, militanta och långt värre saker som inte passar att skriva här.

Debattörer i de mediala finrummen vill också dra i bromsen när de tycker att det “gått för långt”, även om de inte skulle använda ord som manshatare för att beskriva engagerade feminister. Kampen för jämställdhet är alltid vacker i teorin men sällan i praktiken verkar det som. Den ska gå lagom långsamt och försiktigt tycks det.

Att aktivt tänka könsfördelning när du arrangerar en paneldebatt eller konferens är för många främmande. Kompetens före kön, låter det, samtidigt som vita män placerar sina kompisar som också är vita män på scenen om och om igen utan att ens fundera på det faktum att fler perspektiv (kön och etnisk mångfald är två av dem) har visat sig gynna både diskussioner och resultat. Det här märktes när vi lanserade uppropet #TackaNEJ tillsammans med Rättviseförmedlingen förra året, en kampanj som går ut på att tacka nej till enkönade paneler och debatter. Trams! var omdömet från en av våra större dagstidningars ledarskribenter. Trams! är förstås en mer lätthanterlig reaktion än hat, hot och våld. Det som drabbar kvinnor värst.

Skulle jag själv våga det som många kvinnor vågar om jag kände till riskerna? Jag vet inte. Skulle jag våga ge mig in i diskussioner och debatter och riskera trakasserier och hat som svar? Jag vet inte. Och när jag väl engagerar mig i jämställdhetsfrågor ständigt bli utmålad som hysterisk manshatare för mina helt legitima, välgrundade och vetenskapligt bevisade åsikter? Jag vet inte.

Att tro att det går att förändra, att inte alla är likadana och att de flesta vill väl, samtidigt som ens tillvaro fylls av “bevis” på motsatsen. Det är att vara modig för den som rör sig i jämställdhetens frontlinje 2014.

HerthaOvanstående krönika skrev jag för årets nummer av tidningen Hertha, som ges ut av Fredrika Bremer Förbundet.

Relaterade inlägg:

Föregående

Cool visualisering av digitaliseringen – och två nya medarbetare sökes

Nästa

Rysk psyops, mediekritik och supervalår

3 Kommentarer

  1. Hej! Helt OT. Men jag har en fråga angående blogg100. Jag gick med 1 mars och har för avsikt att blogga varje dag. Igår missade jag dock, pga jag somnade ifrån hela kvällen tidigt…måste jag börja om nu för att det ska gillas? Eller kan jag göra två idag istället? Med vänlig hälsning, Maria

    • Haha, nej du behöver inte börja om. En gång är ingen gång, det är du själv som bestämmer. 🙂 Kör på bara! (själv misslyckades jag på dag 93 när jag gjorde utmaningen för två år sedan, men jag fortsatte i mål ändå).

  2. Åh så bra!! Då kör jag på! 🙂

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: