Knip käft and carry on – den vite mannen har talat

Precis som Nina Åkestam tyckte jag från början att det verkar ha hänt något bra med Dagens Nyheter. Artikelserien om tiggarna i Stockholms tunnelbana och deras hemförhållanden i Rumänien och Jonas Hassen Khemiris artikel Bästa Beatrice är två exempel på både uppskattade och flitigt delade artiklar den senaste tiden. Men sen verkar en propp ha gått i det debattjournalistiska skåpet. Först genom att Jasenko Selimovics skrev Jonas, min vän och sedan genom Bengt Ohlssons uppmaning till alla de som yttrar sina åsikter eller vill debattera orättvisor att istället knipa käft och kavla upp armarna.

”Jag spyr på genus, anus, karius och baktus. Jag spyr på heteronormativitet och könsmaktsordning och jag spyr på hbtq, w, e, r, t, y, u, i, o, p. Jag spyr på gubblem, fittstim och snigelspår. Jag spyr på strukturer och sociala konstruktioner och jag spyr på ”andra” som verb.”

Kännetecknet för de två sistnämnda artiklarna är tesen om att det inte går att göra två saker samtidigt. Vi får inte debattera rasism och samtidigt uppskatta gästfrihet. Vi får heller inte prata om dolda strukturer eller problematisera utsatta personers upplevelse av världen om vi inte samtidigt är beredda att agera fysiskt, även om det också är lönlöst enligt Ohlsson. Den vite trötte mannen Bengt Ohlsson är helt enkelt trött på gnället. Trött på att allt fler ser och pekar på orättvisorna och att det tar upp för mycket plats i hans tillvaro, i hans flöden, hos människor omkring honom. Samtidigt gör han sig själv skyldig till det han kritiserar genom att skriva en debattartikel om något istället för att gå ut på stan och skapa ett fysiskt verk av sina åsikter. Kanske är Bengt Ohlssons reaktion ett fantastiskt bevis på att det faktiskt händer något. Att saker förändras. Att den vite mannens uttalade upprördhet över en öppen debatt är ett sundhetstecken någonstans. Eller så ”säger han bara vad alla tänker” som det brukar heta…