Idag är det tre år sedan mina kollegor Johan, Gunnar och Shahab dödades i en attack i Afghanistan. Det var den 7 februari 2010. Några dagar efter händelsen skrev jag nedanstående inläggAfghanistanbloggen på DN.se. Jag tänker också skriva om vad jag tycker om Försvarsmaktens rekryteringskampanj Vad håller du på med? Men inte idag. Idag återvänder mina tankar återigen till Afghanistan, och du som följt mig vet att det kan bli lite tjatigt ibland. Men så är det, och så måste det nog vara. Med lite perspektiv kan jag givetvis se både bra och dåliga saker med Sveriges och ISAFs insats, men grundkänslan är kvar. Vi gjorde och gör skillnad.

Shahab, Johan och Gunnar

Nu kom vintern till Afghanistan

Jan Myrdahl tycker att den enda bra utländske soldaten i Afghanistan är en död soldat. Ett uttalande som gavs dagen innan det värsta tänkbara hände för oss här nere. Vi förlorade tre kollegor i en attack mot en av våra enheter. Två svenska officerare och en afghansk tolk blev dödade och både sorgen och utredningsarbetet pågår fortfarande. Samma dag slog vädret om, snön föll och temperaturen hamnade på minus. Det kändes som att den afghanska vintern anlände i dubbel bemärkelse.

Själv har jag svårt att veta hur jag ska gå vidare här på bloggen. Vad ska jag skriva som både hedrar den insats Johan och Gunnar uträttade och samtidigt berättar om hur vår verksamhet faktiskt går vidare? För det är ju så, livet och arbetet går vidare. Och om inte deras död ska vara förgäves måste vi alla som är kvar jobba för att göra skillnad. Vi måste fortsätta tro på betydelsen av vår insats, precis som vi gjort tidigare. Det ska vare sig Jan Myrdahl eller en fruktansvärd attack få ändra på. Men det är tungt, det ska erkännas.

Stämningen på campen är samlad och lugn. Vi gör det vi ska och hjälper till extra där det behövs. Personligen har jag bland annat hjälpt till med vakttjänstgöring och jag vet att andra också fått lösa uppgifter utanför deras ordinarie ramar. Det är en självklarhet.

I en relativt liten insats med ”bara” 500 soldater blir alla påverkade. Alla berörs. Därför känns stödet hemifrån bra. Jag vet att både de närmaste kollegorna till Johan och Gunnar och alla andra här nere verkligen uppskattar alla hälsningar och kondoleanser från Sverige.

Relaterade inlägg: