I mitt förra inlägg kring transparens kontra slutenhet ställde jag några halvluddiga frågor, men ville framförallt ventilera en del funderingar. Jag var inte säker på vad jag själv egentligen tyckte om slutet kontra öppet, och transparens-tjatet ställt mot elitlistor och bakom kulisserna-nätverken. Martin Källström skrev en lång och bra kommentar som jag vill återge i sin helhet. Så, för att du inte ska missa den, så här skrev han:

”Jag har en vän vars pappa var MS-sjuk större delen av hans liv och nu inte lever längre. Hans åsikt om svensk sjukvård, efter att den varit en icke försumbar del av hans liv under väldigt lång tid, är att det är en illusion att den är öppen och lika för alla. Bäst vård får de som har ork att skrika högst och tillräckligt länge. Sämst vård får de ensamma, de utsatta, som inte har någon vid sin sida som kan klaga och skälla och kräva och orka.

En liknande illusion finns kring öppna forum på Internet. Det forum som framstår som transparent och öppet kommer ofrånkomligen domineras av de som är skickliga på att dominera, de som har tid och de som har en röst.

Den sortens gemenskap jag eftersöker oavsett om vi pratar online eller afk är den lugna, trygga gemenskapen som man kan uppnå med människor som man litar på fullt ut. I en konversation i avskildhet med vänner man känt länge (tänk en ljummen sommarkväll på en brygga i skärgården) kan man hämta samtalsämnen som går mycket mer på djupet, där man vågar blotta sin rädsla och osäkerhet för att man litar på att ingen kommer hugga till bara för att man visar sig sårbar.

Nu kommer vi aldrig så nära på nätet som vi gör på den där bryggan, men det finns ett helt spektrum där kommentarerna på SvD.se är i ena änden och den där bryggan är i andra. Och varje gång en proffstyckare slår fast sin åsikt i ett öppet forum kan man undra hur många andra som inte kommer till tals för att de inte har samma renommé eller argumentationsteknik.

Därför värnar jag om de avskilda forumen, eller till och med eftersöker dem. De öppna fyller sin funktion, de är viktiga och jag vet inte hur jag skulle klara mig utan dem. Men jag vet att i de flesta öppna forum spelar vi roller gentemot varandra, vi bygger våra varumärken. Även på Facebook, gentemot människor vi förväntas vara vänner med, är våra liv lite glättigare, har lite mer guldkant, än verkligheten.

Den känslan kan jag bli så enormt trött på. Jag vill stå upp för avskildheten, där den lågmälda, blottande dialogen kan få komma fram. Där även de djupt kännbara misstagen man gjort kan stötas och blötas och alla röster vågar göra sig hörda.

Man kan önska att det rutinmässigt kunde ske i det öppna, och inte vara så unikt som när Therese ställde sig upp på webbdagarna och berättade om sitt 2011. Eller som många av dina blogginlägg, Fredrik, som visar att du åtminstone i perioder hittat en tillräckligt stor trygghet för att skopa ända från botten av ditt jag när du hämtat erfarenheter att blogga om. Men i verkligheten är vi väldigt sällan där, och kanske det är ganska få människor som någonsin är där.

Därför tror jag på din slutsats. Det öppna forumet är livsviktigt, det slutna likaså.”

Tack Martin för en lång och tankeväckande kommentar som faktiskt rätade ut en hel del frågetecken hos mig.

Relaterade inlägg: