”Fan, jag är ju i Afghanistan! Det måste vara den där granatkastaren de briefade oss om innan vi åkte ut. Fan! Jag sitter ju fast i myggnätshelvetet! Fan också, snart kommer granat nummer två. Fan också, jag kommer dö nu, invirad i ett jävla fisknät!”

En specialistofficer skriver om sina upplevelser från utlandsstyrkan i Afghanistan (FS21, sommaren 2011) i ett långt och målande inlägg om de psykiska problem hen drabbades av efter bara två veckor i insatsområdet.

”Den värsta dödsångesten har gått över men jag kan inte gå ner i varv, och jag blir väldigt oroad över detta. Igår hade det skjutits mot oss och visst hade jag fått ett adrenalinpåslag men inte värre än att jag kunde hantera det. Det jag upplever nu är något utöver det vanliga, jag kan inte kontrollera min rädsla.”

Samverkan.

Min tid i utlandsstyrkan var betydligt lugnare än de situationer som beskrivs i inlägget. Men det har endast att göra med den befattning jag hade som var mer fokuserad på stabsarbete och samverkan med afghanska myndigheter än på patrullering och operationer ute i fält. Att befinna sig i ett insatsområde innebär ett konstant, lågmält och osynligt stresspåslag som då och då förstärks vid större händelser. Det märks egentligen inte förrän du är på hemmaplan igen, och är lite förrädiskt av just den orsaken. Efter månader i tjänst blir du trött utan att veta varför och ibland utan att du egentligen känner dig utsatt eller sliten.

Vårt förband var regelbundet inblandade i strider under hela insatsen och vi förlorade även tre kollegor som aldrig fick återvända hem. Det går fortfarande inte en enda dag utan att jag tänker på tiden i Afghanistan. Samtidigt är jag tacksam över att konsekvenserna för mig personligen inte blev värre (några enstaka mardrömmar och en kvardröjande känsla av meningslöshet och frustration var några symptom efter hemkomsten), och jag tänker ofta på de anhöriga till våra döda kollegor.

Inlägget av specialistofficeren är modigt och välbehövligt, för det är sällan de fysiska skadorna som drabbar hårdast.

Relaterade inlägg: