Ibland blir det lite konstigt, som när de som finns till för att analysera och bevaka hur medierna gör sitt jobb, till slut blir de som själva gör det medierna skulle gjort från början. I det här fallet handlar det om hur programmet Medierna beslöt sig för att ta reda på sanningen bakom innebandygate, historien om en pappa som enligt de första uppgifterna ska ha övergivit sin son utanför en sporthall för att sonen spelat för dåligt.

Var det en eller två pojkar? Och hur kommer det sig att pappan fanns på samma plats utanför Fyrishov, trots att det rapporterades om att han åkt hem till Stockholm igen? Och hur kunde man ringa från pojkens mobiltelefon till pappan när pojken inte ens hade någon telefon med sig?

Tidningen som först publicerade historien försökte inte ens få den bekräftad innan tidningen gick i tryck. Och när  SVT berättade om händelsen slog de fast att nyheten hade hänt, utan att ringa ett enda samtal för att ta reda på om nyheten om den så kallade innebandypappan verkligen var sann. Vi på Medierna är de första journalisterna som faktiskt har pratat med en pappa till en pojke som stod utanför Fyrishov i kortbyxor i lördags. Och vi är de första som pratat med ledaren som plockade upp pojken och tog honom till pappans bil. De berättar en helt annan historia än den ni hört i veckan. 

”Never kill a good story” är det jag tänker så här i efterhand. Det finns helt enkelt vissa berättelser som blir så starka att de lättar från sitt ursprung och blir till moderna folksagor, tänkta att avskräcka, beröra eller engagera. Då spelar sanningshalten uppenbarligen mindre roll. Det blir viktigare att historien bekräftar något hos oss själva eller samhället, att berättelsen fångar tidsandan och blir till ett debattunderlag. Det blir farligt.

Relaterade inlägg: