Drevet och makten

Idag vid 15.00 satt många politiska tyckare och mediedebattörer redo att trycka på publicera-knappen i sina olika blogg- och publiceringsverktyg. Tre minuter, och ett avgångsbesked senare, kom en samling väl förberedda analyser kring Håkan Juholts fall, som antingen var för eller emot medierapporteringen. Röster som var för eller emot analysen att det var Juholts egna misstag och återkommande snubbelsteg under sin tid som partiledare som låg bakom avgången.

Håkan Juholt (Foto: Socialdemokrater på flickr, (CC BY-NC-ND 2.0)

Kanske är det som Marcus Jerräng säger, att det faktiskt går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att det faktum att Juholt klantat till det upprepade gånger vilket till slut blev ohållbart, går att kombinera med tanken att medias rapportering varit obalanserad och i jakt efter ett byte att fälla.

Under hösten har jag jobbat på en nyhetsredaktion och sett turerna kring Juholt ur ett nyhetsperspektiv. Det är min bestämda uppfattning att mediedrev inte uppstår ur tomma intet, att de heller inte pågår utan bränsle och att det faktiskt finns metoder och sätt att hantera mediernas tryck som kan vara bra och mindre bra. Det utesluter förstås inte att det dels finns gott om exempel på individuella övertramp som bidragit till mediekritiken och dels en ibland oreflekterad rapportering utan tid för eftertanke (som vid alla typer av drev).

Jag stannar mitt resonemang där. Tråkigt jag vet. Men det sägs och har sagt så otroligt mycket om Håkan Juholts uppgång och fall att mina egna tankar om det känns uttjatade redan när de uppstår. Min röst är inte unik.

Några andra som tänkt är Martin Jönsson, redaktionschef SvD:

Den akuta krisen som till slut ledde till hans avgång uppstod heller inte via något avslöjande i medier, utan när han fick ägna sig åt just att prata politik – dessutom på sitt specialområde. Hans misstag där, som skildras i det här reportaget, spädde på den interna kritiken. Det var det som fällde honom. Inte någon hämndlysten mediemobb.

Paul Ronge, PR-konsult, skriver:

det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut.

och Anders Mildner skriver (Uppdatering: Inlägget skrevs EFTER klockan 15.00 enligt egen utsago i kommentarsfältet)

Att jag ser Juholts avgång som en sorglig dag för svensk journalistik beror inte på några som helst politiska ställningstagande, utan att jag är övertygad om att framtiden för oss alla faktiskt blev lite sämre.

För övrigt rekommenderas Ledarredaktionens stora guide till Occupy 68:an av Daniel Swedin på Aftonbladet. En liten satir om mediepossyt utanför sossarnas högkvarter under veckan.

Avslutningsvis ett klipp från Almedalen där Petter Karlsson lyckades fånga en förmodat gladare Håkan Juholt än idag, för en mustasch-kommentar.

Relaterade inlägg:

flattr this!

10 reaktioner på ”Drevet och makten

  1. Hela ”Juholt-affären” är en absolut ickefråga för mig. Totalt ointressant! När en stor finanskris knackar på Sveriges dörr, när nya politiska idéer spirar inom Den Arabiska Våren och Occupy Wallstreet, när 30 miljarder av skattebetalarnas pengar kastades ut över 800 PPM-fonder på Luciadagen 2011… Vad har Håkan Juholt gjort svenska folket för ont?!

    Är det någon som skall ställas till svars så är det Mona Sahlin som talade sig varm för och var en av de högst ansvariga för avregleringen av elmarknaden och stängningen av Barsebäck. Två totalt onödiga ”reformer” som kostar privatpersoner och företag miljarder varje år, totalt i onödan!

    1. Jag vet inte om man måste ställa alla dessa saker mot varandra? Som att det BARA går att rapportera om det ena eller det andra. Jag kan också tycka att det varit oproportionerligt stort fokus på Juholt periodvis, men att säga att det är en ickefråga hur ledaren för Socialdemokraterna beter sig och agerar tycker jag är att dra det för långt. Men det är ju okej att vi tycker olika som tur är. :)

  2. Han gav medierna för mycket att hugga på och jag tror också att det var många som gärna högg länge, ofta och väl.

    Om mycket av det här dessutom var medvetna PR-strategier från ”fiendesidan” kommer vi väl förhoppningsvis får reda på i några böcker om en säg 20-30 år ;)

    Tja, det vore ju trevligt om det skulle pratas politik istället.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>