Jag har ganska ofta diskussioner med vänner och bekanta kring vilka
konsekvenser det får att dela med sig av privat information på nätet.
Det här med att blogga om sitt privatliv, sina funderingar, sina tvivel
och sina misstag. Jardenberg tipsar om det här inlägget av veteranbloggaren Jeff Jarvis som belyser frågan ganska bra. Speciellt gillar jag det här stycket:

"The irony is that Dery accuses me of making media when I am merely
living. Dery can’t recognize real life when he sees it; he’s the one
who measures the world in media terms. He says this is a case of the
“real and virtual” colliding as if you were virtual and media were
real. You are what’s real."

Något jag också funderat på den senaste tiden är det värde som sätts
på våra kommunikationsformer. Till exempel upplever jag att ett
telefonsamtal värderas högre och är mer "på riktigt" än ett e-mail
(även om e-mailinnehållet tagit fem gånger längre tid att skriva och
kanske avslöjar "djupare" information än telefonsamtalet). Och i nästa steg
kommer till exempel sms, bloggkommentarer osv. De
har alla olika värden beroende på exklusivitet, snarare än innehåll.

Det handlar om hur många som kan läsa informationen utöver den
tilltänkta mottagaren och det handlar också om hur många signaler vi
kan uppfatta samtidigt. Jag tror det var Mattias som tipsade om begreppet emotionell bandbredd där ett sms motsvarar den smalaste bandbredden och
ett fysiskt möte med en annan person den största, där vi
också kan uppfatta flest signaler från den vi möter, förutom bara ord. Jag skrev även ett längre inlägg med intervjusvar kring virtuell vänskap för något år sedan. Inlägget tar upp några av de här funderingarna.

Jag har inte bestämt mig för om jag gillar den värderingsskala som
än så länge verkar vara allmängiltig, dvs att det digitala automatiskt
är mindre värt än det fysiska när det kommer till mänsklig
kommunikation. Det finns ju studier som visar att personer som är aktiva online också har ett aktivt offlineliv, att nätet fungerar som möjliggörare för fysiska möten offline.

En del säger att i framtiden kommer det fysiska mötet stå ännu högre i kurs. Att möta någon i verkliga livet kommer att ses som en upphöjd form av mötestyp, något ovanligt och exklusivt = påkostat. Och där är vi väl redan delvis.

Vad jag däremot skulle vilja slippa är idén om att engagemang och omtanke är extra fint bara för att det visas i ett mail snarare än ett sms. Jag köper att det fysiska mötet rankas högst, men måste "medieformen" rankas olika? Att ett e-mail är mindre värt än ett telefonsamtal. För mig handlar det om innehållet och engagemanget i att utforma detsamma. Det är det som ska avgöra värdet. Kanske är det en omöjlighet.

Sharing is caring nån?

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg