Jag kom på att jag lika gärna kunde dubbelposta det här inlägget från min afghanistanblogg på DN.se, i brist på mer frekventa uppdateringar här på bisonblog. Håll till godo.

Tempoväxling

"Idag kör vi intervaller", säger min kollega Henrik. Det är en solig
eftermiddag på campen i Mazar-e-Sharif. Vinden fläktar skönt och det är
inte alls så tryckande varmt som några dagar tidigare. Jag och Henrik
är ute på dagens fyspass. Idag börjar vi med att gå några varv runt
campen följt av några varv med snabba intervaller. Efter det femte
varvet ringer Henriks mobil. Han får ett meddelande att det inträffat
en TIC – Troops In Contact.

Utan att byta om springer vi i
våra svettiga kläder till den samlingspunkt dit andra nyckelpersoner
kallas för att få information om vad som hänt. Den röda lampan lyser.
Den som säger att någonstans där ute är en svensk eller finsk enhet i
strid. Det börjar kännas jobbigt att se den röda lampan. Det är inte
första gången direkt, och vi befarar att det antagligen inte blir den
sista.

Nu går det mesta på rutin. Det känns både bra och lite
sorgligt, men det råder ett kontrollerat lugn. Ett lugn som står i
direkt kontrast till det intensiva skeendet för de enheter som hamnat
under attack. Det mentala avståndet är större än det fysiska. Vi får
veta att alla klarat sig helskinnade den här gången.

I
Baghlan-provinsen har våra enheter understött en större operation
tillsammans med cirka 2000 soldater från den afghanska armén, samt
enheter från andra nationer inom ISAF. De har varit ute i fält i flera
veckor och många av våra enheter har hamnat i stridsituationer under
operationens gång. Du kan läsa mer om insatsen i Baghlan på forsvarsmakten.se.

Inga
svenska eller finska soldater har skadats, men i början av operationen
stupade och skadades flera ISAF-soldater. Våra skyttesoldater har
bidragit med skydd under flera stridshändelser, och svenska
sjukvårdsenheter har bland annat bistått med kirurgteam som räddat liv.
Många har visat stor professionalitet och löst svåra uppgifter under
stor press.

Soldiers1
Foto: Försvarsmakten, Henrik Eskilsson, FS18

Nu är alla enheter tillbaka efter två intensiva
veckor. Det går att pusta ut. Men oavsett fysiska skador sätter
stridshändelser spår. Den mentala pressen kan vara svårare att hantera
än den fysiska för de som är drabbade. Jag tänker på mina kollegor som
var med där ute den här gången. Och jag slås av att ingen annan
arbetsplats liknar den här.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg