Bisonblog

Samhälle, internet, media

Fredrik is funderar på publikhantering

"I'ts not about privacy, it's about audience management" sa Jyri Engeström under konferensen Reboot i Köpenhamn i våras. Han är grundare av mikrobloggen Jaiku och fick i slutet av sin föreläsning en fråga från publiken. Den handlade om hur man sätter gränser för vad som är privat på nätet när man använder sig av olika typer av sociala tjänster.

Att ändra sitt statusmeddelande på Facebook är antagligen det absolut vanligaste mikrobloggandet bland svenskar. Det handlar om att snabbt dela information med sina kontakter och berätta vad man gör, tänker på, letar efter eller liknande. Mikrobloggandet har blivit populärt för att det är enkelt, går snabbt att publicera och dessutom skapar en känsla av närvaro och autenticitet på den plats där mikrobloggen exponeras (här på bisonblog hittar du mitt flöde från Jaiku i vänsterspalten). Tröskeln för att skriva ett inlägg blir också mycket lägre än ett traditionellt blogginlägg.

Nu börjar flera sociala tjänster införa mikrobloggfunktioner i sin onlinemiljö. Till exempel har karriärnätverket LinkedIn infört möjligheten att skriva korta inlägg under vinjetten "What are you working on". Samtidigt vinner de renodlade mikrobloggtjänsterna mark. Twitter är utan tvekan den mest populära tjänsten, bland svenska webbentusiaster är det Jaiku som gäller.

Pingfm-dump

En av de vanligaste frågorna jag får när det gäller bloggande är hur jag hinner med allting. Hur orkar jag läsa alla hundratals bloggar, publicera och skriva inlägg, ladda upp bilder och videoklipp och så vidare? Jag brukar ofta svara att tekniker som RSS och andra tjänster hjälper mig att både filtrera innehållet och bli effektivare i själva produktionen av det. Till exempel finns flera tjänster som låter dig publicera samma innehåll på flera ställen samtidigt. En av dem är Ping.fm. Genom den tjänsten kan jag på ett ställe mata in text som sedan hamnar på mina profiler på bland annat Facebook, Jaiku, Twitter och MySpace samtidigt.

Tanken är att spara tid. Jag slipper besöka alla sajterna separat och kan istället uppdatera allt på en plats. Men vad händer med tonläget? Jag upplever att jag talar med ett annat tonläge till mina kontakter på Facebook jämfört med mina kontakter på Jaiku. Det är olika världar även om många personer finns på båda platserna. På Twitter skriver jag på engelska, mest för att den tjänsten är den överlägset dominerande i USA.

Med andra ord känns det för mig omöjligt att på en plats bestämma hur jag ska "låta" i alla min nätverk. Jag vill tala med samma röst, men med olika tonlägen beroende på vem som lyssnar. Det gäller i den vanliga världen, så även online. Jag kan inte låta tekniken styra, men samtidigt inser jag ju att det finns begränsningar när det gäller hur många tjänster man orkar hålla uppdaterade samtidigt.

Frågan om "audience management" tror jag kommer att blir mer och mer relevant för många av oss i takt med att internet integreras i vårt dagliga liv i större utsträckning. Vem får läsa det jag laddar upp från mobilen? Vem får veta min geografiska position? Vilka nätverk ska få se bilderna från semestern, och var lägger jag information som endast ett fåtal personer ska få tillgång till, utan att riskera att det sprids utan kontroll?

Jag har som vanligt inga definitiva svar, men vill gärna lyfta frågan. I offlinelivet växlar jag hela tiden i tonläge, humör, koncentrationsnivå och engagemang. Det sker sömlöst och är inte sällan kopplat till fysiska platser. Man har en "roll" på jobbet, en annan med kompisgänget och en tredje med spelarna i idrottslaget. På internet var det från början väldigt vanligt med avatarer, det vill säga onlinepersonligheter som skapats av en person av kött och blod men som inte behövde överenstämma med denna individ vare sig psykiskt eller fysiskt. De senaste åren är trenden att vi blir "oss själva" även på nätet. Facebook är det tydligaste beviset. Och när vi förut kunde använda avatarar för att spegla alla delar av vår personlighet måste vi nu försöka spegla vår riktiga person i alla delar av vårt onlineliv.

Talar du med samma tilltalston oavsett vilken sajt eller blogg du skriver på? Om inte, hur viktigt är det för dig att hålla isär de olika sammanhang där du gör din röst hörd på nätet?

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

Föregående

Indisk tv-journalist bemöter kritik från Facebook-grupp

Nästa

”Alla kulturella produkter konkurrerar med gratis”

4 Kommentarer

  1. Håller helt med om din tonlägesdiskussion. Jag personligen håller gärna isär mina nätverk litegrann, Facebook är det absolut mest ”privata” om jag nu kan kalla det så. Jaiku ligger någonstans mitt emellan och Linkedin är ”enbart” jobb. Dessa sociala roller eller tonlägen kombinerat blir onlinepersonen Gustav.
    Sedan flyter ju rollerna ihop ganska ofta, men tilltalet på de olika nätverken ligger kvar. Bra post!

  2. Jag har definitivt olika tonfall på mina olika bloggar. Kanske mindre vad gäller mikrobloggandet, men i det stora så… Det ser jag också när jag gör personlighetstester baserat på bloggtexterna och får helt olika utfall beroende på vilken blogg jag använder.
    Mikrobloggandet är ett annat slags formulerande, mycket mera ”pratigt” och liknar nog mest den verkliga Johanna, medan mitt långa skrivande visar en mindre del av mig. Konstigt när man kan tycka att det borde vara tvärtom.

  3. Först. Min möjlighet att engagera mig i sociala medier handlar inte så mycket om RSS. Mer om att jag inte kollar på Stjärnor på is, Aktuellt och att jag nästan aldrig läser papperstidningar. Det är märkligt. Det är aldrig någon som frågar hur man hinner kolla på Ensam mamma söker, Udinese mot Lazio eller läsa senaste numret av Amelia.
    Visst har man olika roller och därmed olika toner. Men det är svårt att hålla i sär dem. Främst för att folk på mina tjänster är så olika.
    Min princip är hur som helst att alltid vara öppen. Då behöver man inte fundera på om man skriver dumma eller korrekta saker. Jag skriver alltid sånt jag står för, i vilket sammanhang som helst. Jag har inga problem att folk tar del av mitt privatliv, men jag förutsätter heller inte att de är intresserade. Jag säger som Anders Glennmark 1989: Här är jag, inga undantag. Här är jag.

  4. Lotta

    Det är intressant med de olika tonlägena. Det beror för min del mest på vilka läsare jag har. På bloggen kan jag inte kontrollera helt vilka som läser, vilket medför att jag inte skriver ut mitt namn någonstans.
    På facebook har jag valt att kalla mig eftermitt vardagliga smeknamn och inte mitt ”riktiga” förnamn. Detta beror helt på att folk ska veta vem jag är. På linkedin har jag mitt fullständiga namn. Och det känns helt naturligt att göra på det sättet, med tanke på vem som ska (eller kan tänkas) läsa.
    Utöver detta skiftar tonläget, som du pratar om, där jag tex skriver på ett sätt på någons ”wall” och på ett annat sätt i ett privat meddelande.
    Jag som varumärke måste ju tänka på att inte ”riskera” att den professionella sidan av mig beblandas för mycket med den privata, eftersom de ej riktigt är samma sak. Jag har faktiskt slutat ladda upp bilder på facebook eftersom integriteten blir mindre. I takt med att communitys växer blir det allt mer opersonligt och strikt, tror jag. Väldigt intressant post!

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: