Andreas Ekström skriver i en krönika hos Journalisten det vi alla redan vet. Du kan omöjligt förhålla dig objektiv i mötet med en annan människa, oavsett om du är journalist eller inte.
korruption är ett jätteproblem, även i Sverige. Mer sällan – tror jag i
alla fall – handlar denna korruption om kalla cash i ett kuvert. I
Sverige är i stället den mellanmänskliga relationen den största
mutfaktorn. Den bistra sanningen? Sverige är för litet för total integritet."
Men är bloggarens subjektiva tyckande bättre i så fall? Möjligtvis när det gäller att deklarera intervjuarens förförståelse, men knappast när det gäller att låta alla parter komma till tals. Var är då den journalistiska korruptionen som störst? Well, jag skulle säga att den är som minst i dags- och kvällspress där "allmänreportrar" mer sällan har personliga relationer med de som är föremål för det journalistiska intresset. Men självklart händer det att journalister blir tjenis med både politiker eller makthavare efter en tid i yrket. Nöjesjournalistiken kanske är värst drabbad, men samtidigt på ett harmlöst sätt. Ingen förväntar sig grävande skjutjärnsjournalistik när det gäller att rapportera om senaste Arn-filmen (även om det kanske skulle behövas i större utsträckning).
Vad som givetvis är värst är branschpressen. Här talar vi om ett nischat område med tydliga, och till antalet få, inflytelserika personer. Ofta blir annonsörer även intervjuoffer eller experter och för att få ekonomin att gå runt fungerar det inte att "bränna sina broar" om man vill bli en uppskattad branschtidning eller sajt. Inom branschpressen sitter alla i knät på varandra, ibland bokstavligt talat, och det finns en grundligt framarbetad symbios mellan de som vill synas i branschpressen och de som ser till att det händer. Beroende på bransch drabbas läsaren olika mycket. Inom ett svårbevakat och smalt område är läsaren ofta helt i händerna på branschmedia, medan ett bredare och mer populärt område, som till exempel datorförsäljare, bevakas hårt även från annat håll, vilket skapar en något sånär självsanerande effekt.
Min egen reflektion är att det i många fall inte spelar så stor roll för läsaren. Branschpress är i första hand inte till för att göra de stora avslöjandena. Det är istället där man kan hitta tipsen och trenderna som man kan använda i jobbet och även grotta ner sig i mingelbilder från senaste konferensen, det vill säga en social funktion. Håller du med?
2 kommentarer
Det är klart att risken är störst i branschmedia. Två sätt som enligt min erfarenhet bidrar till att minska risken för tjenis-mentaliteten är dels att våga vägra personporträtt av branschpersoner (undantaget utländska storheter som på något sätt kan anses intressanta för läsarna) och dels att redaktören är mer aktiv i artikelförfattandet.
Genom att inte fokusera på personen utan vad företaget åstadkommit, oaktat vem som jobbar där, blir artiklarna renare och bättre.
På CSR i Praktiken.se har vi ju valt att följa the Economists redaktionella policy att ”det skrivna är viktigare än skribenten” och kör därför med anonyma författare till alla artiklar. Det är klart att det kan skapa frågetecken om textens neutralitet och ställer därför högre krav på oss att följa, och diskutera, vår redaktionella policy.
Som redaktör är man med och skriver i varenda artikel för att det ska hålla samma ton och samma förhållningssätt och jag upplever att texterna ofta blir bättre när skribenterna både är fler och när de vet att de skriver anonymt – som om anonymiteten gav ett efterlängtat utrymme mellan texten och det de skriver om som gör dem mer kritiska och därmed, för att använda dina ord, mindre korrumperade.
En självreglerande faktor är dock att man som branschtidning ofta har en initierad läsarskara med också högre krav på innehållet än för en tidning med en mera allmän inriktning. Det bidrar förhoppningsvis till att korrumperade journalister och rättrogna bloggare snabbare blir upptäckta i en branschtidning. Straffet för att bli ifrågasatt är att skribenten förlorar läsarnas intresse och de hittar en ny nyhetskälla. Finns det något värre för en skribent eller en tidning?
Intressant ämne, jag upplever att det är många som har starka åsikter om olika branschmedia. Diskussioner om olika vinklingar, saker som blir till sanningar tack vara att en journalist upprepat något i en artikel några gånger etc men som ev. har tvivelaktig faktaförankring.
Dock – mig veterligen så är de flesta mycket restrektiva med att kommentera dessa ”felaktigheter”, vinklingar mm för att man är rädd att bli ”straffad” i nästa nummer etc av journalisten man ev. kritiserat.
Precis som du nämner i inlägget, det kan vara en liten bransch och man är mer eller mindre beroende av varandra och då vill man inte ta vissa konflikter mm.
Önskar jag hade ett bra förslag att komma med för att det skulle bli mer självsanerande men bra att det diskuteras!