Månadsarkiv: april 2008

WNiNM om mediahusens framtid och journalisternas verktyg

Kristin Heinonen och Tomas Wennström blev senast uppmärksammade för sitt förslag på redesign av Sydsvenskans sajt. Nu har de producerat ännu ett avsnitt av podcasten What’s Next in New Media med tre paneldebattörer. Medverkar gör Joakim Jardenberg, vd på Mindpark, Sofia Mirjamsdotter, journalist på Sundsvalls tidning samt bloggare på Same same but different, och så jag själv. På ungefär 50 minuter försöker vi besvara följande frågor:

  • Vilken roll kan de stora mediahusen spela i de sociala medierna?
  • Är Fokus temanummer Internet och jag början på ett nytt sätt för traditionella medier att rapportera om internet?
  • Hur kan journalister använda mikrobloggtjänster som Jaiku och Twitter i sitt arbete?
  • Varför är Nyhetskanalen.se dålig och Play Rapport bra?
  • Hur bygger man en social matsajt som är lika trovärdig som Guide Michelin?

Lyssna på What’s Next in New Media – specialprogrammet om det nya medialandskapet från What’s Next.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

flattr this!

Stoppa valfriheten gratis

I en värld där urvalet är enormt och allt är gratis blir tolkning och urval värt att betala för. Läs Jan Gradvalls DI-krönika med reflektioner kring ämnet.

"När någon nu ringer och frågar vad jag vill göra svarar jag helt
ärligt: ”Jag vet inte. Jag har inte tid att sätta mig in i alla
detaljer. Vad jag därför skulle vilja är att ni i stället tar över
ansvaret och ser till att jag automatiskt hela tiden får bästa möjliga
avtal. Är det möjligt?”
Varje gång blir det lika tyst i luren. Det står inget i den frilansade
telefonförsäljarens papper hur man ska hantera en sådan situation. Och
de ringer aldrig mer upp igen."

Gratisfreechrisanderson
Idag toppar även Idg.se med min artikel om Chris Andersons Free-teori. Läs gärna den om du vill ha en svensk sammanfattning av teorin. Vad som inte publicerats är den intervju jag gjorde med Micael Dahlén på Handelshögskolan där han kommenterar Andersons teori. Eftersom du är en trogen Bisonblogläsare får du den här:


Experten vill knyta ihop säcken

Gratis är gott, men hur funkar det egentligen på riktigt? Micael Dahlen är professor i marknadskommunikation vid Handelshögskolan i Stockholm och har forskat om marknadsföring på internet. Han bloggar även på nextopia.info och tycker inte att Chris Andersons nya marknadsteori är speciellt ny, men den är ändå tankeväckande.

Micaeldahlen
– Argumenten och utvecklingen är inte nya. Nätet drar ner de rörliga kostnaderna till obefintlighet. Och det har skett en mognad i synen på reklam hos människor. Att det handlar om ett utbyte. Konsumenten ger sin tid och får något i utbyte, säger Micael Dahlén.

Samtidigt håller Micael Dahlén med om de resonemang som Chris Anderson presenterar kring hur företagandet förändras. På ett sätt är vi alla egenföretagare.

– Kulturellt och politiskt har vanliga människor en helt annan förståelse för villkoren och företagandet idag. Vi får faktiskt saker för att företaget vill ha vår uppmärksamhet. Vi blir inte utnyttjade av företagen, vi är alla företagare egentligen.

Chris Andersons Free-teori inspirerar och förklarar mycket av utvecklingen på nätet just nu, men Micael Dahlén tycker att teorin haltar lite. 

– Det jag saknar, som kanske kommer i hans bok senare, är hur man knyter ihop säcken. Han visar på allt som blir gratis på grund av att företag köper uppmärksamhet för att i sin tur tjäna pengar på att sälja en produkt. I slutändan är det alltid en produkt som ska säljas som inte är gratis. Vi får något gratis men det är för att det i sin tur ska gå att ta betalt gentemot någon annan, avslutar Micael Dahlén.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

flattr this!

Öppna tankar om social valuta – nätets parallella ekonomi

Internet skapar helt nya affärsmodeller och förändrar de kommersiella villkoren i grunden. Det är de flesta överens om. Från början var det ”informationsindustrin” som påverkades mest. I framtiden vet vi att alla branscher och alla företag kommer att behöva anpassa sig till nätets villkor. Björn Jeffery på Good Old brukar säga att alla företag blir teknikföretag i framtiden. Alla måste också relatera till och förstå att teknik blir en så integrerad del i människors liv att det inte längre handlar om ”verktyg” utan snarare en förlängning av mänskligheten.  Alla företag blir även mediaföretag. Det här är något som Wireds chefredaktör Chris Anderson tar upp i sin artikel om Free (min tolkning här).

Något jag klurar på är hur intäkter på webben kan mätas i fler valutor än de traditionella. När vår webbupplevelse och vår kontakt med varumärken och organisationer på internet blir allt mer social kan vi också investera och handla med vår sociala valuta. Och just socialt värdeskapande blir en konkurrensfördel i kampen om kunderna ur företagens perspektiv.

När ett företag skapar en viral kampanj med till exempel ett underhållande youtube-klipp så är det inte bara varumärket som gynnas. Orsaken till klippets spridning har också att göra med hur mycket det är värt i social valuta, förutom det rena underhållningsvärdet, vilket förstås oftast hänger ihop. När jag skickar länken till klippet till en vän får jag samtidigt ett socialt värde i utbyte. Min vän kanske uppfattar mig som en person som håller koll på nya roliga grejer på nätet – ”Han som brukar skicka kul grejer”. Den här värdetransaktionen har ingenting med det avsändande företagets varumärke att göra. Transaktionen sker oavsett om videoklippet har Burger King eller en småbarnspappa med skrattande barn som avsändare.

Den sociala valutans kurs beräknas inte i kronor och ören. Den mäts i kärlek och vänskap.

Slutsatsen för de företag som vill ge sig ut på nätets sociala arenor är att titta på sig själva med social valuta-glasögon. Vilket socialt värde skapar de produkter eller tjänster som företaget producerar, och hur kan dessa förvaltas online? Det här har många mediaföretag redan förstått. Det är ingen slump att du numera hittar knappar med ”lägg till på facebook” eller ”digg this” i anslutning till en artikel på en svensk mediasajt.

En framgångsrik webbtjänst eller en bit underhållning på nätet ”säljs” alltid med tre valutor (om ett företag är avsändare):

1.    Det värde som varumärket laddas med av konsumenten – efter att ha tagit del av ”informationen”.
2.    Det sociala värdet som konsumenten upplever sig få gentemot sitt eget nätverk av kontakter.
3.    Värdet i kronor och ören som i förlängningen dyker upp i företagets kassa i form av fler sålda produkter eller tjänster.

Jag tror att många företag skulle tjäna på att försöka balansera dessa tre valutor mer jämt, istället för att mäta och satsa allt på den tredje valutan. För de två första valutorna är givetvis en förutsättning för att den tredje ska kunna mätas överhuvudtaget.

Det går inte att betala sin personal med social valuta i lönekuvertet förstås.
Och kanske är det just det som gör att företagsvärlden har så svårt att förstå varför människor, helt frivilligt, kan lägga ner hundratals timmar på oavlönat arbete på nätet. Många framgångsrika communities har till exempel knutit hängivna användare till sig som fungerar som moderatorer och ”forumpoliser”. De gör det gratis av egen fri vilja. Betalningen får de i social valuta, i form av respekt från andra medlemmar, hög status på nätverket och ibland utökade administrationsrättigheter. Wikipedia är ett annat exempel på en värdeskapande verksamhet som saknar en traditionell affärsmodell, men som uppenbarligen fungerar ändå.

Det här är inga nya tankar, men just nu är de mina. Att förstå människors drivkrafter är inte direkt rocket science när det gäller att hitta intäktsmodeller och skapa smarta tjänster. Så är det och så har det alltid varit. Jag tror dock att många företag (och människorna som jobbar för dem) underskattar den enorma kraft som den sociala valutan har i våra liv. För precis som det heter i Cluetrain-manifestet: ”Vi är inte stolar eller ögon eller slutanvändare eller konsumenter. Vi är människor — och vår räckvidd överstiger er fattning”.

Ovanstående text skrev jag ner på 20 minuter för att försöka samla tankarna en smula. Jag känner att jag gärna vill skruva resonemangen lite till, gärna med din hjälp. Kanske haltar mina liknelser eller slutsatser? Kanske borde vi mäta med ännu fler valutor? Jag vet inte, men jag vet att bloggen är en bra plats att börja på för att diskutera vidare. Varsågod.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

flattr this!

Web 3.0 och glassgubben

Länge stretade vi emot. Tanken på ett Web 3.0 som uppföljare till Web 2.0 kändes främmande, nästan lite löjligt. Tim O’Reilly som skapade begreppet Web 2.0 har uttryckligen sagt att det inte kommer något Web 3.0, men att det naturligtvis kommer en massa ny teknik och innovationer som vi inte ens kan föreställa oss. Trots det har diskussionerna om den tredje webben fortsatt. Och det senaste halvåret har det utkristalliserats vad det kommer att handla om. Just nu används begreppet Web_30_glassgubbeWeb 3.0 på trendseminarier, i webbdiskussioner och som underlag för startup-idéer. Inom ett år kommer det få större spridning.

Web 3.0 bottnar i den semantiska webben. Kortfattat går det ut på att olika webbtjänster förstår dig och dina behov automatiskt. Upplevelsen av webben blir personlig och anpassad. Data blir tillgänglig och kommer att användas i fler syften än vad den ursprunglige publicisten behöver planera för. En del kallar det för den "intelligenta" webben. Ett exempel på semantiskt sök: Söker du på glass kanske du hittar en bild på GB-gubben – utan att någon beskrivande term säger att den färgglada illustrationen har något med livsmedlet glass att göra.

Webbapplikationer börjar prata lika mycket med varandra som med sina användare. Web 3.0 hjälper användaren att sätta ihop den splittrade och uppdelade webb som Web 2.0-tjänsterna skapat. Web 3.0 utnyttjar också kombinationen av användarskapat innehåll med maskinskapad information.

Den nya webben kommer också att vara plattformsflyktig på ett helt annat sätt än tidigare. Till sin hjälp tar den till exempel mobila enheter, röst- och ljudstyrda enheter och sensorer – och webbapplikationer skapas för att fungera på alla dessa plattformar.

Web 3.0 innebär slutet för den traditionella webbsidan och början för den individualiserade webbupplevelsen. Alla data finns i molnet dit alla applikationer kopplas.

Vill du läsa mer om ett försök att definiera Web 3.0 rekommenderar jag det här inlägget av Jonas Bolinder.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

flattr this!

Du kan ta vårt innehåll – men du kan aldrig ta vår t-shirt

För två veckor sedan hade jag lite eftersnack med några bekanta efter Webbdagarna och Branschdag Mediteknik. Vi stod på Eken och pratade om de kommersiella villkoren på internet och hur nya affärsmodeller poppar upp som svampar. Som så många gånger tidigare hamnade vi i en diskussion om nöjes- och musikbranschen. Jag slängde ur mig en klyscha i stil med "Du kan
få min musik, du kan få mina filmer och du kan få mina
tjänster. Men t-shirten, den får du betala för".
(från det här jaikuinlägget) apropå svårigheten att få folk att betala för det som många ser som gratis.

Nu hittar jag den direkta tillämpningen på resonemanget från oväntat håll. Via Erik Stattin på MyMarkup får jag reda på att CNN börjat med t-shirtförsäljning. Och inte nog med det. Du kan få deras aktuella rubriker tryckta på tröjan. Det känns som en otroligt häftig grej i all sin enkelhet. Jag förstår inte varför riktigt än, men det är smart, oväntat och klockrent enligt mig. Början på något nytt.

Det som också är intressant är att CNN själva bestämmer vilka rubriker som de tycker passar att bäras runt av läsarna. Kanske styrs det hela från publiceringsverktyget med en enkel kryssruta.

Cnntshirt_2

T-shirtförsäljningen sker med hjälp av Spreadshirt.com som har ett öppet API. Det gör att externa aktörer kan bygga egna t-shirtbutiker med Spreadshirt som leverantör.

Cnnshirt

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

flattr this!