Bisonblog

Samhälle, internet, media

Behöver vi bloggkyrkogårdar?

Vad händer när en människa avlider och delar av personens identitet finns kvar på nätet? Frågan har blivit mer aktuell ju lättare det blivit för oss att skapa och publicera innehåll på nätet. Senast i raden av exempel är den 16-åring som i helgen blev misshandlad till döds i Stockholm. Under veckan har hans profil på Facebook fyllts med hälsningar från vänner och bekanta och flera grupper har startats till hans minne (läs mer hos DN). Det är enligt mig ett bevis på något positivit och visar vilken kraft som kan finnas i sociala medier, även om vissa tycker det är opassande.

Nu är inte alla dödsfall lika tragiska och dramatiska förstås. Men det är ovanligt att en avliden 95-åring har en blogg eller facebookprofil – än så länge. Det är förstås bara en fråga om tid innan de flesta människor lämnar fullt av digitala spår efter sig när de går bort. Och vem har då rätt att bestämma över personens postuma nätnärvaro?

MydeathspacePå sajten MyDeathSpace.com samlas minnesrunor över avlidna MySpace-medlemmar. Det går även att se var i USA de avlidna bodde någonstans (via Google Maps). Den minst sagt annorlunda tjänstens syfte ställs på sin spets när jag ser länken Submit a death.

Det är en sak att skapa digitala minnesmärken, men vad händer med alla loginuppgifter och allt det innehåll och material som vi skapat? Det handlar ju om ett immaterialrättsligt arv. Ska det också behandlas på samma sätt?

De här frågorna går inte att besvara helt enkelt idag. Men räkna med att vi kommer ställas inför dem allt oftare i framtiden. Vet dina anhöriga hur du vill ha det? Jag ser ett utrymme för en tjänst – en bloggkyrkogård eller helt enkelt ett digitalt testamente. Vem blir första att skapa och lansera den? Eller finns den redan?

Ping. Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

Föregående

Schysst liknelse om nätets samlingspunkter

Nästa

Ännu en Facebookdag – del 2 (bästa inslaget hittills)

4 kommentarer

  1. Fredrik: Är inte det där litet VÄL amerikanskt?…Ska vi ha minnesmärken över journalister i form av tidningsgravar? Ska vi se till att ha minnesmärken över företag som har försvunnit? Här vilar EPA?

  2. Intressant att du likställer bloggare med journalister och bloggar med företag. Jag tänker i första hand på privatbloggar. Och för att svara på din fråga – nej och ja. Nej till företagsgravar. Ja till minnesmärken över personer.

  3. Mattias

    Problemet är ju inte huruvida man ska ha minnesmärken eller inte, problemet är ju att en facebookprofil blir ett minnesmärke eftersom inloggningen dör med innehavaren. Jag skulle gärna se en tjänst som sparar mina lösenord krypterade, kopplat till officiella register så att närstående kan få tillgång till och kan hantera mina profiler på det sätt jag önskar om jag dör. Det skulle vara otroligt jobbigt om mitt minnesmärke, ofrivilligt, skulle bli en facebookprofil där senaste statusändring är ”…is förjävla less på dålig tv dagtid”. Inte så jobbigt för mig då, men kanske för närstående beroende på vad profilen innehåller.

  4. Mycket relevant tanke, fråga och diskussionsämne, Fredrik!
    Det första rådet till er allihop är att skapa ett dokument som ni printar ut och sparar i ett bankfack, på er dator eller i en pärm i hemmet. I dokumentet ska alla dina login och lösenord finnas så att anhöriga kan gå in och ta hand om ditt digitala arv.
    Jag har printat ut ett sådant A4-papper och givit till mina närmaste. Extra viktigt är det förstås när man som jag lever på intäkter från annonsörer och affiliateavtal där pengarna i teorin fortsätter att strömma in även efter man dött. (Värt att notera; i sådana här fall kanske man inte ens vill att ens annonsörpartners vet om att man avlidit, det är ju en bra löpande intäkt för arvingarna som man inte vill ska upphöra att ticka in.)

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén