Bisonblog

Samhälle, internet, media

Chunky journalistik

Vad är en journalist? Går det ens att utse några isolerande egenskaper? Den tredje statsmakten blir allt mer stukad
menar många. De kommersiella krafterna styr och journalistyrket handlar
mer och mer om att leverera paketerat "content" som går att sälja
annonser på. Elin Alvemark har tröttnat:

"P1 snackar om makteliten inom media/journalistik.  De kommer fram till
att journalistens huvudsyssla är att leverera innehåll, hänga med,
mingla och rekrytera nya journalister inom de egna lägren. Att stå på
de svagas sida? Neeeej, vadå. Journalistiken är som resten av
samhället. Agressivt svarar chef red för Journalisten – varför skulle
vi vara annorlunda!? Ja, varför ta ansvar? Det exceptionella här är
inte dessa korrekta antaganden om journalist/media makteliten utan
journalistens nyväckta medvetenhet (och ständigt ökande) om detta. Det
blir ett svineri utan like. Detta provocerar mig något så förbannat!
Man VET att man gör fel. Man rycker på axlarna och hoppas att det ska
komma en motkraft (reagerar de i P1-studion iaf). Det är så jävla jävla
vidrigt sätt. Varför ska någon annan komma med revolutionen, ta
ansvaret?"
  Hela inlägget.

Jag känner att Elins frågeställningar är relevanta, men att jag inte
har några raka och bra svar. Jag tycker inte att det finns en sorts
journalistik eller en sorts journalister. Vad som dock är tydligt är
att den kommersiella aspekten av journalistik är betydligt mer
närvarande på redaktionerna nu än för tjugo år sedan.

Jag minns när jag
jobbade som fotograf på TV4 och snackade med Per, en gammal räv inom
journalistyrket. Han målade upp en bild av sin arbetsmiljö i slutet av
sextiotalet. Den handlade bland annat om morgonsupar på den stora
dagstidningens redaktion och ett ständigt umgänge med den man var satt
att granska. Då som nu fanns många informella kontakter och jag
inbillar mig att insynen utifrån var ännu sämre än den är idag. Jag
tror dock att skotten mellan redaktion och annonsavdelning var tätare
på den tiden. Svarta eller röda siffror var något som ledningen fick bry sig om. Reportern ute på fältet var just ute på fältet och brydde sig föga om den ekonomiska utvecklingen eller "varumärket". Per berättade även för mig om hur journalistyrket verkligen var en livsstil på den tiden. Det fanns en stark kåranda.

Nuförtiden pratar man medborgarjournalistik, bloggar och användargenererat innehåll. Aldrig tidigare har så många kunnat publicera sig så snabbt och så enkelt. Det skapar i bästa fall en fantastisk transparens när det gäller rapporteringen från olika händelser i samhället. Olika skeenden blir belysta från hundratals håll och med olika vinklar, vilket summerat genererar en mer komplex bild av omvärlden. Men vill läsaren, tittaren eller lyssnare få en komplex beskrivning? Eller vill vi att våra gatekeepers journalisterna ska paketera bilden i lagom chunky bits för oss att svälja ner? Och hur vill vi att det smakar? Fundera på det.

Ping. Andra bloggar om: , , , , ,

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

Föregående

Ekonomijournalister, bloggare och lite andra funderingar

Nästa

Bloggelitism i Nöjesguiden

1 kommentar

  1. dojan

    Jag tror det blir omöjligt, och jag är inte så säker på att det ens är önskvärt, att försöka komma överens om vad en journalist är. Skumma gärna igenom min blogg: http://pr20.wordpress.com, som stundtals berör frågan. Det vi kan konstatera, vilket du redan gjort, är att vem som helst kan på mycket enkelt och dessutom mycket effektivt vädra sina åsikter, tankar, värderingar, etc. Och när jag skriver ”effektivt” så menare jag att det också är mycket enkelt att nå en intresserad målgrupp, då denna har tillgång har tillgång till system som ger dem exakt den information de önskar.
    Huruvida dessa ”publicister” är ”journalister” eller inte – skitsamma! De kommer i alla fall aldrig vilka bli medlemmar i SJF och där behöva styrka sin identitet enligt ovan.

Kommentarsfunktionen är avstängd.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén