Den förbjudna kroppen

Bisonblog goes kulturrecension. Jag och Johan var på fotografen Felicia Webbs utställning Den förbjudna kroppen på Kulturhuset. Det var av en slump då vi stämt träff utanför entrén (som vi brukar göra) och vid ankomst upptäckte den pågående utställningen som vi hört en del om tidigare. ”Den förbjudna kroppen” är en intim och empatisk skildring av barn som lider av fetma. Under två års tid har dokumentärfotografen Felicia Webb följt några barn i skolan, i vardagen och i behandlingssituationer. Genom att lyfta fram

Bisonblog goes kulturrecension. Jag och Johan var på fotografen Felicia Webbs utställning Den förbjudna kroppen på Kulturhuset. Det var av en slump då vi stämt träff utanför entrén (som vi brukar göra) och vid ankomst upptäckte den pågående utställningen som vi hört en del om tidigare.

"Den förbjudna kroppen" är en intim och empatisk skildring av barn som lider av fetma. Under två års tid har dokumentärfotografen Felicia Webb följt några barn i skolan, i vardagen och i behandlingssituationer. Genom att lyfta fram barn och deras familjer ger utställningen en fördjupad bild bortom statistiken."

Vi gick runt, tittade på bilderna och läste texterna. Rent fotografitekniskt är det intressanta och ofta gripande bilder. Efter en stund fick jag dock känslan av att greppet använts så många gånger förut. Alltid dessa bilder från amerikanska snabbmatsrestauranger, ofta med frosseriet som fond, som visar upp ett USA (och en västvärld) där de fattiga blir allt fetare och de rika allt mer näringsriktigt fulländade. Jag vet inte, men den övergripande känslan efter att ha sett utställningen var: Berätta något jag inte vet. Berätta något nytt. Något om oss själva. Och inte bara något om "den andre".

Ganska få bloggare har skrivit om utställningen men jag hittade en recension av Anna Hellsten i Sydsvenskan. Jag tycker hon preciserar det jag och Johan kände efter vårt besök i Kulturhuset.

"Den ”fördjupade” bild hon vill ge når jag inte heller. Det är samma lågutbildade människor som det brukar vara när man talar om överviktsproblem, i samma låginkomstområden, skildrade ur samma gamla eländesperspektiv – sorgset försjunkna över en jätteläsk och ett gäng avätna buffétallrikar, sovande under en syrgasmask, med droppslang i en sjukhussäng efter genomfört leverprov. Med blicken riktad mot såväl mig själv som de andra besökarna känns det som om bilderna egentligen bara fungerar som en självgod klapp på den egna axeln för att man minsann kan sin näringslära, att man minsann bara äter chips någon lördag då och då." (Läs hela recensionen)

4 kommentarer

ibland…tänker man… att det skulle vara roligt att få se en utställning om er tyckare…. ;o)
Felicia Webb har iaf försökt berätta något. Även om hon inte lyckas på det sätts om just du tycker är bra. försöka är BRA. Lyckas är sagolikt.
vad är dina tankar om tjocka barn? vad hade du velat skulle berätta som du SAKNAR? vad är dina nya tankar om ämnet?
stick your ass out there i resentionerna!

”En utställning om er tyckare”.
Ja, det finns ju ungefär 200 inlägg här på bloggen att recensera om du vill. 🙂
Att säga att något är bra bara för att upphovspersonen ”försökt” känns inte relevant. Möjligtvis när det handlar om pedagogiska upplägg. Tyvärr belönas inte ”försökt” i vårt samhälle. Samhället belönar ”lyckats”. Jag kan också tycka att det är jobbigt.
”vad hade du velat skulle berätta som du SAKNAR? vad är dina nya tankar om ämnet?”
Med risk för att göra en Emma Grey så hade jag velat veta mer om orsaken och faktorerna kring matmissbruk – och då inte från ett klassperspektiv, utan från ett bredare perspektiv. Det mänskliga.
Några nya tankar om ämnet behöver jag inte ha för att kunna berätta vad jag tycker om en utställning. Det skulle innebära att alla recensenter måste vara bättre på det dom recenserar än upphovspersonen. Det känns främmande. Men en häftig tanke.

Man behöver inte vara lika dålig som samhället. Det finns ingen orsak att vara dålig och jugemental bara för att andra är det.