[Paw Rikh-titt] Första generationens nätanvändare trappar ner – fragmentariska tankar om digital närvaro

Första generationens internetanvändare har sett ljuset, blivit uppslukade, bländats av dess möjligheter men också bränts av dess kraft under mer än tio år. Jag tror många har en mer nyanserad och mogen syn på nättillvaron än tidigare. Verkligheten rockar som aldrig förr. På krogen, hos vänner, på jobbet eller i träningslokalen framstår återigen som minst lika effektiva platser att träffa nya människor som en låtsastuff personbeskrivning i ett onlinecommunity. En relationströtthet har utkristalliserats av ständig tillgång till och exponering för hundratals uppkopplade individer. Offline-livet framstår som en oas av fokuserade samtal, identifierbara ansiktsuttryck och informationslugn. [Paw Rikh-titt] är tillbaka.

Den senaste tiden har lösa trådar kring onlinetillvaro poppat upp i mitt huvud. Jag ägnade några minuter åt att samla en del uppslag. Jag får fler frågor än svar när jag funderar kring frågorna och hoppas därför på några glimrande insiktsfulla kommentarer, precis som vanligt alltså. Internet är fantastiskt och fruktansvärt samtidigt. Varje dag. Överallt.

Chicago_balkonyFörsta generationens internetanvändare har sett ljuset, blivit uppslukade, bländats av dess möjligheter men också bränts av dess kraft under mer än tio år. Jag tror många har en mer nyanserad och mogen syn på nättillvaron än tidigare. Verkligheten rockar som aldrig förr. På krogen, hos vänner, på jobbet eller i träningslokalen framstår återigen som minst lika effektiva platser att träffa nya människor som en låtsastuff personbeskrivning i ett onlinecommunity. En relationströtthet har utkristalliserats av ständig tillgång till och exponering för hundratals uppkopplade individer. Offline-livet framstår som en oas av fokuserade samtal, identifierbara ansiktsuttryck och informationslugn. [Paw Rikh-titt] är tillbaka.

Behovet av den fysiska verkligheten minskar men försvinner naturligtvis inte helt. I nätets kollektiva ensamhet skapas förvisso mötesplatser, men dessa fungerar lika mycket som portaler för verkligt umgänge så som en plats för renodlad nätkommunikation. Vi börjar precis närma oss den fas i internets utveckling då tjänster och applikationer på webben ses som naturliga, eller generiska om man så vill, oavsett om det är corporate eller personal. Precis som allting annat här i världen så är möjligheterna med den nya tekniken fantastiska. Och precis som allting annat går dem att missbruka. Det är inte längre en fråga om att välja. Vi har inget val. Vi kan bara relatera och agera. Jag hoppas att vi inte glömmer bort att vara människor på vägen.

Vad händer nu?

__________________________________________
Bakgrundsfakta: De som var med när det drog igång
Den första generationens netoholics var med från början. I slutet av nittiotalet var de redan rutinerade nätanvändare. De hade sexsiffriga ICQ-nummer, spamfria hotmailadresser som bara bestod av personens för- och efternamn och Netscape som enda tänkbara browseralternativ. Att läsa och delta i diskussionforum, hålla kontakt med både ytliga och nära vänner samt ständigt ange sin tillvaro som online, away eller offline var en självklarhet. Mp3-formatet var knappt etablerat och fildelningsproblematiken endast en dyster framtidsvision hos ett fåtal initierade. Ord som World Wide Web, Cyberspace och Virtual Reality var tillräckligt tuffa för att tryckas på t-shirts.  De hade en egen hemsida med några animerade gif-bilder, feta rubriker i Comic Sans och kod som innehöll frames – dåtidens webbdesign-extravaganza. Internets första användargeneration vande sig vid att snabbt byta metoder för den nätbaserade kommunikationen. Fildelningsprogram och instant messenger-klienter växlade ständigt. Portaler, Communities, dejtingsajter och andra intresserelaterade digitala mötesplatser började växa fram. För de här människorna började det bli vanligt att nya relationer skapades från scratch online. Ibland övergick relationerna till den fysiska världen, men lika ofta stannade de kvar på nätet som den nya tidens brevväxling. Handskrivna brev blev lika sällsynta som stencilapparater. Åren gick. Fler och fler saker gick att göra på nätet. Det blev en naturlig del av livet. IT-boomen sög in många av dessa early adopters till ändlösa webbprojekt med skumpa på kontoret varannan dag för att när kraschen kom spotta ut dem till A-kassan eller i bästa fall ett webbjobb på någon myndighet. De var för övrigt de enda som gjorde större webbsatsningar under de mörka åren precis efter millenieskiftet. Bloggarna kom. Ett nytt nätbaserat kommunikationsformat att kasta sig över, intensivt utforska och strax därefter låta den breda massan ta över.

2 kommentarer

Är verkligheten åter på frammarsch?

Intressant kåseri kring verkligheten versus den virtuella nätverkligheten hos Bisonblog:
Offline-livet framstår som en oas av fokuserade samtal, identifierbara ansiktsuttryck och informationslugn. [Paw Rikh-titt] är tillbaka.
Läs det i sin helhet:…