Idag läste jag senaste nyhetsbrevet från Olle Wästberg där han tipsade om en krönika han skrivit i Dagens Media som tar upp rättelsekulturen i USA kontra Sverige. I New York Times publiceras varje dag flera rättelsespalter med information om felaktigheter i tidigare publicerade artiklar. Olle efterlyser liknande initiativ av de svenska medierna, som enligt honom går åt motsatt håll med sin återhållsamhet när det gäller rättningar. "Läsarna kan ju tro att allt annat är fel också" tycks vara deras synsätt.

"Rättandet leder till en press på redigerare och journalister. De vet att fel rättas. Alltså blir de extremt noggranna med faktakollen. Vi gjorde för några år sedan en designinstallation på det svenska residenset i New York. Det blev en helsida i New York Times. Journalisten ringde närmare femtio (!) gånger för att kolla detaljer, stavningar, material etc." (Olle Wästberg)

Publiceringsverktyg och redigeringsteknik är idag så snabba att framförallt elektroniska medier i sin strävan att vara först ut med nyheter glömmer korrekturläsningen. På nätet går det alltid att redigera eventuella slarvfel den närmsta tiden efter publiceringen och samtidigt ståta med att ha varit först. Jag tror att hetsen i de elektroniska medierna har smittat av sig på de tryckta publikationerna med nackdelen att rättningarna inte följer med i samma utsträckning. Rationaliseringar hos nyhetsredaktionerna har gjort att många tjänster som korrekturläsare och redigerare numera sköts av ordinarie reportrar som ofta blir så kallade "enmansteam" med uppgift att skriva, fota och senare redigera/layouta sin artikel. Det säger sig självt att alla delar i publiceringsprocessen inte får lika mycket fokus.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg