Så vet du om någon stalkar dig på Facebook

Det senaste tekniksvepet hos Aftonbladet TV hade fokus på nyheterna från CES, den stora konsumentelektronikmässan i Las Vegas. Elin Häggberg från Teknifik summerade ett gäng produktnyheter. Själv pratade jag chattbottar på jobbet och hur du kan veta om någon stalkar dig på Facebook (inte direkt vetenskaplig metod men ändå).

Här är några tidiga tecken:

  • Gillar hen en två år gammal bild i ditt facebookflöde?
  • Bjuder hen in dig till olika facebookgrupper eller dyker upp i grupper du redan är med i?
  • Gillar och kommenterar den nästan allt du gör?
  • Börjar hen följa dig på Instagram genom att klicka sig fram via Facebook eller Twitter?

Se klippet här.

Tekniksvepet med Elin Häggberg i Aftonbladet Morgon

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

De viktigaste tekniktrenderna 2017

Du som läser Bisonblog får här lite ”extramaterial” som vi inte hann med i programmet.

Vilka blir de viktigaste tekniktrenderna för 2017? Det var temat när jag och Elin Häggberg återigen var med hos Aftonbladet Morgon och trendspanade. Det vi framförallt diskuterade var Facebooks satsning på livevideo, VR och 360-video, om 2017 kan bli källkritikens år samt återkomsten för Nintendo med lanseringen av mobilspelet Super Mario Run.  Du som läser Bisonblog får här lite ”extramaterial” som vi inte hann med i programmet.

När det gäller live-video är det intressant att det är först när Facebook integrerade tekniken i sin plattform som det blivit den största hajpen. Redan 2008 kunde man livesända video från mobil och dator via till exempel svenska Bambuser, något som jag och många andra roade oss med under en kort period (med blandat resultat). Ändå har det dröjt till nu innan det tar fart på allvar. Youtubes ökade räckvidd ihop med snabbare uppkoppling och bättre kvalitet är säkert en faktor i det.

Aftonbladet Morgon

En trend som är stor och som kommer fortsätta ännu mer är ”disposible media”, det vill säga kommunikation som inte sparas. Snapchat, instagram stories och facebook messengers ”min dag” är några exempel. Bild, text och video har länge varit saker vi arkiverat för att kunna söka och ta fram senare. Nu blir det allt mer en metod för att kommunicera, ett språk om man så vill, som inte behöver finnas för evigt utan finns i stunden, precis som ett vanligt samtal.

Det har inte gått jättebra för Twitter senaste åren, även om plattformen givetvis fortsätter ha otroligt många användare. Tillväxten har stannat av, så även i Sverige. Vad jag gissar så kan ett allt mer ökat live-fokus gynna Twitter, då det är en perfekt tjänst för liverapportering och realtid, snarare än djup och omfattande information. Men mycket tyder på att det blir allt svårare för Twitter att locka annonsörer, till förmån för mer djuplodande sociala medieplattformar som Facebook och Instagram, som också sitter på mer data om sina användare.

Källkritikens år, blir det 2017? Många bashar Facebook för att ha påverkat presidentvalet, och i slutet av 2017 börjar den svenska valupptakten på allvar inför valet 2018. Mycket står på spel. Därför tror jag att vi får se fortsatta diskussioner kring hur de olika tjänsterna på nätet är utformade och programmerade, oavsett om det är sociala medier som Facebook eller internet of things-prylar. Parallellt lär inte desinformationen och ryktesspridningen minska på nätet under året. Vad som dock är bra är att debatten är uppe på bordet.

Se klippet här.

Relaterade inlägg:

God jul och nu hämtar vi kraft inför 2017

Jag kände hela tiden en enorm tacksamhet över att inte behöva oroa mig för att ha tak över huvudet, granatattacker i den stad jag bor i eller det obeskrivliga i att uppleva en samhällskollaps på nära håll.

När folk frågar journalisten Magda Gad, på plats vid fronten, vad vi hemma i Sverige kan göra åt situationen är hennes svar tydligt. Fortsätt uppmärksamma det som pågår, fortsätta engagera oss i konflikten, ta del av information, bevaka utvecklingen, hjälp till både i praktisk handling och genom bidrag.

2016 har varit ett ganska hårt år för mig personligen. Jag var nära att gå in i väggen, gjorde två jobbyten, flyttade och massa annat på kort tid som åt upp mycket energi. Men jag fick också många fina stunder med nära och kära och kände hela tiden en enorm tacksamhet över att inte behöva oroa mig för att ha tak över huvudet, granatattacker i den stad jag bor i eller det obeskrivliga i att uppleva en samhällskollaps på nära håll.

Ja, om jag nu inte ska lyssna på sd-arnas falska verklighetsbeskrivning. Enligt den är vi vid ruinens brant även här i Sverige. Det kan förstås vara så, men inte av de skäl som rasisterna i riksdagen hävdar. Jag skulle snarare säga att det är dessa propagandamaskiner som utgör det största hotet mot en välfungerande demokrati. Det har historien visat oss många gånger.

Jag hoppas ändå att du njuter av det som du mår bra av, utan skuld eller plikt. Och så försöker vi samla kraft inför 2017 då vi har mycket att göra både i världen och på hemmaplan.

Vi ska fixa kriget, miljön och det svenska valet 2018. Så du vet. God jul och gott nytt år!

/Fredrik, San Francisco, 24 december.

Relaterade inlägg:

Extremhögerns försprång på nätet har en förklaring

Nu har rasismen släppts in i finsalongerna vilket också gjort att extremisterna kunnat ändra strategi på nätet.

”Extremhögern var bland de första att inse nätets potential för att organisera sig och rekry­tera nya anhängare. På hatsajterna slipas taktiken för att angripa meningsmotståndare och framstå som starkare än de är.”

Så står det i inledningen av den här DN-artikeln där Kristofer Ahlström redogör för hur de högerextrema rörelserna använt internet – från början i brist på utrymme och uppmärksammhet från samhällsetablissemanget, och numera som en arena för mobilisering, hatattacker och konspirationer. Nu har rasismen släppts in i finsalongerna, det vill säga invalda rasister i våra beslutande församlingar, vilket också gjort att extremisterna kunnat ändra strategi på nätet, dock fortfarande med propaganda, hot och nätverksbyggande som viktiga ingredienser.

Några av de viktigaste rösterna för att förstå både den här utvecklingen och de sociala mediernas roll blir intervjuade i artikeln. Jag tänker på Lisa Bjurwald, Jack Werner, Brit Stakston och Henrik Johansson. Samtidigt får vi ett bra historiskt perspektiv av Heléne Lööw, docent på Uppsala universitets historiska institution. Journalisten My Vingren pekar också på den sociala aspekten av att delta i den rasistiska kampen:

”Både på hatsajter som Avpixlat och Fria tider, men även i Facebookgrupper och på interna forum, så är det en enkel, självklar och bekräftande gemenskap. Alla som tycker likadant får direkt uppbackning, stöd och en social gemenskap som jag tror att många saknar, säger hon.”

Jag själv är med på ett litet hörn och pekar på dels behovet av att inte ge upp i kampen om diskursen på nätet och dels att faktabaserade argument sällan får någon effekt i diskussioner med extremister:

”Det går aldrig att vinna en diskussion med populistiska rasister genom att presentera fakta, då fakta är ett relativt begrepp för dessa grupper. Deras mål är att skapa en skev bild av samhället för att sedan motivera sina egna förslag mot den bakgrunden, som i sig alltså är en kraftigt felaktig nulägesanalys.”

Relaterade inlägg:

Att be om hjälp utan att utnyttja människors välvilja

Det finns ett antal personer som jag i princip bara ser i mitt flöde de gånger de behöver hjälp med något.

Ibland uppstår situationer när jag försöker använda sociala medier, och människor i mitt nätverk, för att be om hjälp med saker. Det kan handla om att få tips om en bra restaurang i en stad, en bra frilansare, bästa redovisningsbyrån eller få inspel på ett ämne jag ska prata om i något sammanhang.

Samtidigt som jag gärna ”begär” hjälp från andra kan jag också bli irriterad när jag upplever att människor utnyttjar sina nätverk för egen vinning. Det finns ett antal personer som jag i princip bara ser i mitt flöde de gånger de behöver hjälp med något. De går in i en diskussionsgrupp och säger ”jag ska hålla en dragning om ämnet X, ge mig några bra tips på case som jag kan använda”. Däremellan är det tyst.

Personerna bidrar sällan med synpunkter eller berättar om sina egna erfarenheter i andra diskussionstrådar, tills nästa gång de behöver hjälp med något. Då kommer ett inlägg där följarna förväntas bidra med sin kunskap, men egentligen inte får något tillbaka.

Det har blivit ett så tydligt mönster att jag så fort jag ser namnet på någon av dessa personer räknar med att de ska vilja ha hjälp med något. Det finns förstås något mänskligt i att vilja hjälpa till. När någon skriver ”Jag ska till San Francisco, några bra tips?” så kan jag bokstavligt talat inte hålla mig, utan måste berätta om mina favoritrestauranger eller tips på vad man ska undvika att göra. Jag triggas av att vilja lösa någon annans problem och samtidigt få berätta om något man själv har varit med om. För det mesta förväntar jag mig ingenting tillbaka.

För mig handlar det om värdeskapande. Om vi kommunicerar med varandra löpande om olika saker så skapas ett förtroende och en relation. När du sedan behöver hjälp så bidrar jag gärna, eftersom vi har en relation och jag vet att du är mer än bara någon som kräver hjälp av andra hela tiden. Men om ditt enda bidrag till den grupp vi är med i består av att efterlysa hjälp och tips så tröttnar jag efter ett tag. Jag tror på att be om hjälp och bidra samtidigt.

Det hände senast igår (18 december 2014) då jag på Facebook frågade vad mina vänner tycker om det politiska samtalsklimatet på nätet den senaste tiden. Jag ställde frågan, men jag gav också mitt eget perspektiv. Genom att själv reflektera kring svaret på frågan startade jag en diskussion redan i frågeställningen, istället för att bara ställa en kort fråga och sen fiska in svaren. Jag försökte sedan att fortsätta bidra med reflektioner och tankar när några personer valde att svara i kommentarsfältet.

Be om hjälp på Facebook

Fråga ställd på Facebook i december 2014.

Ovanstående är ett litet och ganska banalt exempel, men jag har märkt att det fungerar i både liten och stor skala. Genom att erbjuda värde och dialog samtidigt som du ber om hjälp visar du att du också är delaktig i lösningen. Att inte bara ställa frågor utan också löpande göra helt vanliga uppdateringar och bjuda på kunskap och värde i andra former är också ett sätt att bygga upp ett förtroendekapital. När du sen behöver snabb hjälp finns det hjälp att få, eftersom du varit med och hjälpt andra tidigare.

Jag vet inte om man kan ha en personlig strategi för sociala medier. Det känns ganska krystat. Men jag tror på att ha värdeskapande som ledord när det gäller att diskussioner som har mer professionell inriktning.

Många företag och organisationer som driver sociala medier-konton skulle nog kunna nå ännu längre med sina uppdateringar om de inte bara ställde de obligatoriska aktiverande frågorna till sina följare, utan också tillförde värde i form av kunskap, erfarenheter, storytelling eller annan information. Och även underhållning har ett värde. Det är lätt att glömma bort. Kattklipp åt alla!

Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg hos Resumé i december 2014. 

Relaterade inlägg: