Ny blogg hos Resumé

Jag glömde ju berätta,  sedan i måndags bloggar jag även på Resume.se. Jag kommer att blogga varje vardag så det är ett ganska stort åtagande. Lägg gärna till den bloggen i din bevakning.  En intervju med mig publicerades vid lanseringen. Ur intervjun:

”Vad kommer du att blogga om?
– Mina hjärtefrågor är såklart den digitala utvecklingen, men där ryms så mycket. Maktperspektiv, samhällsutveckling, digitala innovationer, jämställdhet och medieutvecklingen tycker jag är extra intressant att dyka ner i. Jag hoppas kunna ha ett brett perspektiv i bloggandet med både längre analytiska inlägg och snabba reaktioner på aktuella händelser.”

Resume.se

Relaterade inlägg:

flattr this!

Next Berlin

”En bredare kultur av grabbighet”

Ikväll och imorgon äger konferensen Sthlm Tech Fest rum. Heta startups, tunga samarbetspartners och många anmälda borgar för en riktigt spännande och bra konferens. Uppmaningen till besökarna är ”Come meet the people and companies behind what many are calling ‘The World’s Next Hot Tech City’.” Och mycket talar för att det inte bara är överdrivet skryt bakom de orden.

Arrangören kämpar hårt för att göra Stockholm till ett blomstrade startupstad genom metoder och erfarenheter från entreprenöriella hotspots världen över, till exempel Los Angeles, Silicon Valley och Sao Paolo. Frågan är bara om ALLA värderingar och attityder är värda att kopiera från framgångsrika exempel utomlands.

Göteborg har ett starkt byråliv tack vare de stora industrierna som länge slukat konsulttimmar like there’s no tomorrow. Men just storskaligheten hos de lokala framgångsbolagen har gjort de små startupföretagen mer sällsynta, även om det finns många undantag. I Malmö finns ett fantastiskt kreativt kluster och ett starkt mobilfokus i hela regionen. Här finns flera stora exits, som Polar Rose (Apple) och TAT (RIM/Blackberry) med andra generationens entreprenörer tillbaka på banan redo för nya utmaningar. Ändå upplever jag att det fortfarande finns en begränsning i storlek. Huvudstaden Stockholm har fördelen av att dra till sig en kritisk massa kompetens. Just nu gör mängder av duktiga personer sina första hundår på någon av Stockholms större startup- och it-företag. Företag som Spotify, Klarna, Videoplaza  med flera har redan börjat yngla av sig före detta anställda som går vidare i egna projekt och staden är tillräckligt stor för att ha ett litet men ändå existerande ekosystem med både investerare, entreprenörer, medialt fokus och det så livsviktiga startupcommunityt.

Allt det här har pågått under ganska många år och har på senare tid förtjänstfullt fångats upp genom #SthlmTech, både en samlingstagg för allt som har med Stockholms techvärld att göra, men också en eventverksamhet med meetups, ”fireside chats” och idag alltså Sthlm Tech Fest med flera tusen deltagare.

Parallellt med den här utvecklingen har jämställdhetsperspektivet blivit alltmer tydligt i startupcommunityt. När Facebooks operativa chef Sheryl Sandberg skrev Lean In satte hon frågan högt upp på agendan hos både de stora it-jättarna i Silicon Valley likväl som entreprenörsvärlden generellt.

Därför är det med intresse jag följt och själv debatterat hur den kritik som riktats mot #SthlmTech har bubblat fram och senare bemötts. Och kanske även hur de aktörer som funnits bakom kulisserna (både offentliga aktörer, företag och inkubatorer) förhållit sig relativt tysta när en arrangör de sponsrar beter sig tveksamt. Precis som debaclet kring Internetdagarna för några år sedan handlar mycket av kritiken inte om huruvida någon har goda intentioner eller inte, utan snarare hur man väljer att hantera kritiken när den väl dyker upp.

I det senaste avsnittet av Dagens Industris Digitalpodden (cirka 30 minuter in i avsnittet) tar programledarna upp händelsen på Sthlm Tech Meetup där en holländsk riskkapitalist skämtade sexistiskt från scenen, vilket fick många att kritisera både honom och arrangören. Ur podcastavsnittet:

”Vad man lägger märke till och som vi alla ska ta åt oss av, är att när man tittar på videon från evenemanget så är det ingen i publiken som buar. Det är ingen som säger emot och det är ganska talande. Det gäller inte enskilda individer, evenemang eller företag. Det finns en bredare kultur av grabbighet – väljer jag att kalla det för i brist på bättre begrepp. Det finns inte individuella lösningar på strukturella problem. Det är extremt svårt för mig som vit man mellan 25 och 35 att förstå hur det är att komma dit som minoritet, som till exempel en svart kvinna. Det är klart att jag känner mig inkluderad i miljön. Om du kommer dit som en hungrig och förväntansfull entreprenör kan det nog vara rätt jobbigt. […] Om någon känner sig exkluderad så är det ett problem, oavsett orsak. Makten att förändra det, jag har svårt att se att det skulle vara på något annat sätt än att det ligger hos oss män att skapa en mer inkluderande kultur. ”

Mentimeters marknadschef Donna Hanafi är en av de som inte känner sig bekväm på eventen. Hos Internetworld berättar hon om upplevelsen:

”Jag har sen en tid valt att inte gå på eventen, eftersom de håller en sådan här jargong och en sådan ton mot kvinnor. [...] En grej som fick oss att reagera var när [arrangören] skrev på Facebook att man bör komma till Sthlm tech fest för att Sverige har så vackra kvinnor och länkade till en artikel om Tinder.”

I krönikan Dyrt att inte vara jämställd tar Sydsvenskans ekonomikrönikör Thomas Frostberg upp hur sponsorer och samarbetspartners hanterar det faktum att arrangörer av event inte tar frågor kring jämställdhet på allvar:

”Mest talande är det bråk som under sommaren blossade upp kring STHLM Tech Fest, en hajpad teknikkonferens som arrangeras i huvudstaden nästa vecka. Den första versionen av talarlistan innehöll bara män – och som förstanamn direktören för ett företag som nyligen stämts för sexuella trakasserier mot en kvinnlig medgrundare. Dessutom försökte arrangören locka amerikanska deltagare till konferensen genom att länka till en artikel om en dejting-app där man kunde hitta attraktiva svenska kvinnor. [...] Det har fått den statliga innovationsmyndigheten Vinnova att dra sig ur som sponsor och andra att avstå från att gå på arrangemanget. (Fortfarande finns dock – märkligt nog – stora företag som Klarna, King, Absolut, Nasdaq OMX, Bonnier, Schibsted, MTGx och Vinge på sponsorlistan).”

Michael Kazarnowicz höll sig framme tidigt och skrev ett inlägg med kritik riktat mot Sthlm Tech Fest. Han tog delvis tillbaka vissa delar av kritiken efter diskussioner på Twitter, men vissa bitar gäller fortfarande.

Samtidigt ger sig Paulina Modlitba Söderlund ut på entreprenörsjakt och uppmanar kvinnliga entreprenörer att fylla i den här enkäten som svar på en artikel i Dagens Industri där en riskkapitalist sa att det saknas kvinnliga entreprenörer att investera i.

”In a recent article in DI, Staffan Helgesson from the VC firm Creandum, said that there ”are no women to invest in in the Swedish internet startup scene”. OK, the share of female entrepreneurs is obviously a lot smaller, but I’m pretty confident that there _are female entrepreneurs looking for money in Sweden. Help me make a valid point by answering this super short survey if you are a woman entrepreneur in Sweden who 1) is considering 2) have been, 3) is or 4) will be looking for funding of some sort (not necessarily VC money).” 

Paulina har även skrivit inlägget How to get great women to tech and startup events tidigare.

Det är bra att de här frågorna inte bara ventileras genom några arga tweets utan också tas på allvar av  sponsorer och framförallt entreprenörerna själva. Det är tydligt hur mycket som hänt på bara några år och det finns en större medvetenhet kring vikten av både mångfald och jämställdhet som en del i att bygga framgångsrika och hållbara affärer, även om det finns otroligt mycket kvar att göra. Det vittnar om inte annat kommentarsfältet till min tidigare krönika Startups som hatar kvinnor om. Kommentarerna till artikeln blir som ett illustrerande exempel till exakt de teser som drivs i den.

Det finns åtminstone en  aktivitet på Sthlm Tech Fest som kommer ha fokus på ”diversity” där flera kvinnliga entreprenörer deltar, men det är också typisk att det är fortsätter att vara en ”kvinnofråga” ur arrangörens synvinkel. Det ska bli spännande att fortsatt följa diskussionerna kring eventet och se responsen från deltagarna. Värt att nämna i sammanhanget är The Conference arrangerat av Media Evolution i Malmö som jobbat hårt och länge med jämställdhets- och mångfaldsfrågorna som en helt naturlig och ej framtvingad del av verksamheten. Föredömligt.

Uppdatering: Idag publicerade SUP46 en infografik över Stockholms startupscen  med statistik och namn på de största bolagen. Jag lägger in den här i inlägget för att skapa en kontext kring vad det är folk menar när de säger startupcommunity eller innovationsekosystem.

SUP46-infografik-web

 

Relaterade inlägg:

flattr this!

Föråldrad syn på gruppbeteende under demonstrationer

Ibland är det skönt att slippa tyckonomins starkaste megafoner och istället få lyssna på människor som kan saker på riktigt, som till exempel psykologiforskaren Michael Rosander.  Hos Modern Psykologi beskriver han hur bilden av masspsykos och gruppers beteende vid våldsamma demonstrationer i mångt och mycket bygger på felaktiga och föråldrade slutsatser.

”fortfarande finns det saker att arbeta med, men om polisen lyckas förmedla varför den agerar på ett speciellt sätt minskar risken att det ska tolkas som ett hot. Då minskar också risken för att en våldsbenägen minoritet ska få inflytande över en folksamling. Med tilltro ökar också chansen att självreglerande beteende uppkommer. Det gäller att både polisen och demonstranterna kan hindra individer i den egna gruppen som reagerar för starkt på provokationer. Insikten om att kravaller inte uppkommer utifrån några enskilda individers onda uppsåt är ett nödvändigt steg mot bättre förståelse av hur beteenden kan uppstå vid demonstrationer. ”

Ur artikeln: Så urartar en demonstration.

Relaterade inlägg:

flattr this!

facebook-like

Svårt att bli upphetsad över Wireds experiment

Idag har många i mitt flöde länkat till den här artikeln från Wired som handlar om vad som händer om du klickar ”like” på ALLT du ser i ditt Facebookflöde under 48 timmar. Artikelförfattaren Mat Honan beskriver hur han genomfört sitt experiment och hur resultatet av att ”gilla allt” gjorde att han till slut inte blev intresserad av något av det som Facebook valde att lyfta fram i hans eget flöde. Det påverkade även hans vänners flöden eftersom de i många fall fick se vilka (ofta udda och oväntade) uppdateringar han hade gillat.

”I tried counting how much stuff I’d liked by looking in my activity log, but it was too overwhelming. I’d added more than a thousand things to my Likes page—most of which were loathsome or at best banal. By liking everything, I turned Facebook into a place where there was nothing I liked. To be honest, I really didn’t like it. I didn’t like what I had done.”

Det här sättet av göra journalistik är i bästa fall underhållande och tankeväckande, men ofta anar jag en högre ambition än så. Jag får känslan av att Honan genom att göra experimentet vill avslöja något för oss läsare. ”Titta vad konstigt/sjukt/skevt Facebook är EGENTLIGEN” verkar vara andemeningen. Men vad säger det egentligen när någon använder en tjänst på ett felaktigt sätt och sen drar växlar på resultatet?

Det blir lite som att göra en soppa på alla maträtter man gillar och tro att den ska smaka gott, eller att sätta ihop alla artiklar som publiceras under ett dygn till en tidning och tro att den skulle bli läsvärt. Både traditionella och sociala medier jobbar med urval och olika sätt att mer eller mindre medvetet utöva redaktörskap av innehållet, både med hjälp av användarens egen aktivitet men också inbyggt i plattformen/tjänsten/kanalen.

Till Honans försvar så gör han vissa slutsatser kring hur företag och organisationer/politiska intressen använder Facebook för att locka till ”gillningar” och hur flödet förändras efter att man klickat på ett visst sätt. Men återigen bygger hela resonemanget på ett i grunden omänskligt sätt att använda tjänsten. Honan nämner filterbubblans problematik, vilket alltid är relevant att diskutera tycker jag, men i den här kontexten blir det skevt.

Självklart kan vi genom experimentet få en viss insyn i hur Facebooks algoritmer fungerar och hur konstigt det kan bli när man försöker manipulera dessa, men jag har liksom svårt att förfäras eller bli vare sig besviken eller upprörd över resultatet, vilket några av de som delat artikeln verkar ha blivit.

Mat Honan säger det själv i citatet ovan: ”By liking everything, I turned Facebook into a place where there was nothing I liked.” Det är vare sig mer komplicerat eller enklare än så. Dock finns det otroligt många intressanta vinklar kvar att granska och analysera när det gäller hur Facebook styr vår sociala interaktion, men vore det inte bättre att utgå från människors faktiska beteende snarare än ett helt orimligt robotliknande masslajkande?

Relaterade inlägg:

flattr this!