Hot och hat som får röster att tystna

De vet skillnaden mellan ”Jag ska” och ”Jag önskar att”, och de vet den ur ett rättsligt perspektiv milsvida skillnaden mellan ”Jag kommer att” och ”Sådana som du borde”.

Några journalister blir fotograferade och trakasserade när de besöker ett branschevent. En ung journalist polisanmäler en näthatare, vinner i tingsrätten men förlorar i hovrätten. En annan måste tänka på säkerheten vid större sammankomster. En tredje har helt enkelt tystnat i det offentliga.

Anmälningar om hot och kränkningar på nätet hanteras fortfarande med ovana och ibland oförståelse av polisen. Lagstiftaren pekar på behovet av nya eller förändrade lagar för att komma till rätta med det som idag inte betecknas som hot, men som ligger på gränsen. Och om det är någon som vet var den gränsen går så är det de högfrekventa hatarna. De vet skillnaden mellan ”Jag ska” och ”Jag önskar att”, och de vet den ur ett rättsligt perspektiv milsvida skillnaden mellan ”Jag kommer att” och ”Sådana som du borde”.

Mediebranschen 2016 är inte bara präglad av sjunkande printintäkter och jakten på digitala möjlig­heter. Den är också en plats där människor, framförallt kvinnor, tvingas acceptera hat och hot i mejlboxen, i telefonen och ibland även i det fysiska rummet. Ett fåtal anonyma sms, några arga tweet och en och annan drevliknande diskussion på Facebook är lätta att bära i jämförelse med den flod av kränkningar som mina kvinnliga branschkolleger utsätts för, varje vecka, året runt.

Regelbundet diskuteras problemet, näthats­debatten brukar återkomma med 1–2 års mellanrum. Väldigt lite händer. Samtidigt tar nya generationer plats, både som medieproducenter och konsumenter. De väljer givetvis slutna rum före öppna kommunikationsvägar, separatistiska forum och grupper före utsatthet i det offentliga. Allt annat vore konstigt.

Att vara ung är inte alltid lätt, att vara det i mediebranschen gör det inte lättare. Och att vara kvinna räcker i sig för att trigga de (nästan alltid manliga) hatarna. Kombinationen av alla tre innebär en utsatthet som få kan föreställa sig.

Jag är glad att det finns människor som trots allt orkar och att allt fler vågar anmäla, driva processer, protestera, agera och samarbeta. Jag är också glad över nystartade Medieklubben där problemet lyfts. Den kan bli en mötesplats där kränkningar inte tillåts. Men jag avskyr vad hatet gör med oss som samhälle och konsekvenserna för enskilda personer. Röster tystnar varje dag. Människor vars perspektiv behövs i dag och i framtiden orkar inte ta sig ton. I stället hörs det öronbedövade ljudet av tusentals hatare som inte kan bättre än att projicera sin rädsla mot något eller någon för att stå ut med sin egen otillräcklighet och känslan av maktlöshet.

Vi måste hitta något som är bättre än det här.

Det är bråttom.

(Den här texten publicerades ursprungligen i tidningen Resumé och på resume.se som en del i krönikeserien ”Opinionsbildarna”.)

Relaterade inlägg:

Samtidigt som vi pratar om presidentvalet

Vi sitter och tittar på Titanics orkester samtidigt som båten sjunker allt snabbare.

Lisa Magnusson lyfter klokt det kanske viktigaste perspektivet, långt bortom eftervalsanalys, svensk rasism och snöröjning – det faktum att vi sitter och tittar på Titanics orkester samtidigt som båten sjunker allt snabbare.

”Den sammanställda forskningen tyder dessutom på att beräkningarna av vår klimatpåverkan hittills varit för optimistiska; att utvecklingen redan börjat driva sig själv. Det kommer nya miljölarm varje vecka nu, som aldrig blir mer än notiser: döda korallrev, tio grader varmare än normalt på Arktis, varmvattenfisk som letat sig in i svenska vatten.”

Metro: Lisa Magnusson: Varför vill ingen prata om apokalypsen?

Relaterade inlägg:

Mark Zuckerberg fortsätter förneka Facebooks betydelse för valresultatet

Att Zuckerberg säger att 99 procent av innehållet på nätverket är äkta vara är föga tröst om till exempel 50 procent av länkat medieinnehåll består av falsk propaganda och påhittade nyheter.

Reaktionerna kring vilken roll Facebook haft i att sprida falska nyheter, rasism, näthat och annat innehåll som kan ha påverkat det amerikanska presidentvalet visar på en viktig slutsats: Människor sätter fortfarande mycket större tilltro till medieinnehåll jämfört med människors ”vanliga” uppdateringar. Att Zuckerberg säger att 99 procent av innehållet på nätverket är äkta vara är därför föga tröst om till exempel 50 procent av länkat medieinnehåll består av falsk propaganda och påhittade nyheter.

Ur Mark Zuckerbergs uppdatering på Facebook:

”After the election, many people are asking whether fake news contributed to the result, and what our responsibility is to prevent fake news from spreading. These are very important questions and I care deeply about getting them right. I want to do my best to explain what we know here.

Of all the content on Facebook, more than 99% of what people see is authentic. Only a very small amount is fake news and hoaxes. The hoaxes that do exist are not limited to one partisan view, or even to politics. Overall, this makes it extremely unlikely hoaxes changed the outcome of this election in one direction or the other.”

Samtidigt är det lätt att sympatisera med Facebooks svårighet att avgöra vad som är äkta och inte i en komplex och snabb (social) medievärld. Dessutom tror jag att få vill ha en situation där Facebook agerar aktiv granskningsnämnd. Balansgången mellan dessa ytterligheter kommer fortsätta dominera diskussionerna om techjättarnas ansvar och roll framöver, vilket är bra – inte bara för oss användare, utan även för aktörerna själva.

Soundtrack till det här inlägget:

Bild på Mark Zuckerberg: Alessio Jarcona (CC BY-SA 2.0).

Relaterade inlägg:

Ska techvärlden rädda demokratin?

Det känns nästan fånigt att försöka sig på en eftervalsanalys. Så mycket är redan sagt innan valet. Jag blev dock ombedd att skriva något till min blogg på DiDigital.se idag och jag valde att fundera kring hur techvärlden kan vara både frälsare och bödel de kommande åren. Det handlar om ett vägval mellan att ställa sig i kön bland de som vill störta institutioner och utmana rådande ordning, eller att genom teknikens hjälp skapa förutsättningar för ett starkt demokratiskt samhället. Typ.

Läs hela inlägget hos Di Digital:
”Trumps seger öppnar för ett nytt tekniksegment: Demtech”.

En nation som alltid präglats av individens frihet med en ständig misstänksamhet mot staten och dess institutioner har till slut sagt sitt, i frustration över att inte längre vara det landet en gång var. I valresultatet finns ett högt ljudande vrål från väljare som inte längre befinner sig i toppen av näringskedjan.

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

Krisen börjar efter presidentvalet

Den riktigt stora utmaningen börjar efter presidentvalet den 8 november, oavsett vem som blir vald till USA:s nästa president.

Jag visste inte att Brit Stakston aktivt valt att inte kommentera det amerikanska presidentvalet. Hon skriver om det klokt här, och jag är helt med i hennes resonemang. Både traditionella och sociala medier har spelat en viktig roll i att extrempartier och extrempolitiker lyckats nå ut till de större massorna. Som tidig nätevangelist är det lätt att tvivla på tidigare sanningar, den där upptäckarglädjen inför nätets möjligheter och vad som är meningen med hela skiten.

Men det är EFTER presidentvalet den riktiga utmaningen börjar. Trump vs Clinton har blivit en så extremt tydlig signal, och fått sån chockverkan, över vad som pågår även hos oss.  Precis som med Trump har dock inte rasisterna bland våra folkvalda dykt upp från ingenstans.

Vi har successivt fått vänja oss vid normaliseringen, nu även påhejad på ledarplats av vissa borgerliga skribenter hos seriösa och etablerade svenska dagstidningar. På samma sätt som med Trump i USA har traditionella medier spelat och fortsätter spela en viktig roll i att vrida agendan åt ett håll som gynnat brunskjortorna. Bradley-effekten har gjort att opinionsföretagens prognoser blivit missvisande och både medias och allmänhetens bild av opinionen och väljarnas fokus har snedvridits.

David Orlic är på plats i Washington just nu och ramar in problemet i den här statusuppdateringen.

”Varje gång som jag tittat på tv har Donald Trump upptagit över 80% av sändningstiden. Högst ovetenskapligt såklart. Men den som gnäller på filterbubblor i sociala medier bortser från att Trump har hackat traditionella mainstreammedier på ett historiskt sätt. […] Efter månader av säkerhet finns bara tvivel: på media, demokrati, politiska institutioner och social utveckling. Även om Trump skulle förlora, har han vunnit verklighetsbilden.” – ur David Orlics uppdatering.

När väl extrempartier tar makten kan man hoppas att deras gloria faller snabbt. Väljare inser att de inte är regeringsdugliga samt att deras löften aldrig kommer infrias. Litegrann som när Brexit-sidans företrädare nästan togs på sängen av framgångarna (och ansvaret) med följden att de hoppade av. Men att tänka att det först måste bli värre för att sedan kunna bli bra är sällan en effektiv strategi.

Vinner Hillary Clinton kommer många pusta ut, men bara tillfälligt. Det politiska landskapet efter valet kommer vara mer trasigt och polariserat än någonsin. Förtroendet för makthavare och det politiska systemet minskar antagligen ännu mer, samtidigt som Trump kommer göra sitt bästa för att göda konspirationsteorierna om riggade val, riggade medier (trots att hans huvudsakliga kampanjverktyg varit just gratis uppmärksamhet från traditionella medier) och en allmän misstro mot demokratin.

Vinner Donald Trump är det en seger för konservatism, högerextremism och en brun medvind världen över. Det här beskrivs träffande i slutet av den här artikeln hos Expo:

”Om Trump skulle vinna så kommer åtminstone ingen prata om Brexit längre. Då kommer valresultatet torna upp sig som en av vår tids mest avgörande politiska händelser. Det kommer att få eget namn och minnas som den dag då extremhögern reste sig ur andra världskrigets ruiner och återigen tog plats vid maktens bord.” – ur artikeln i Expo.

Bilden överst i inlägget tog jag själv på en båttur i San Francisco Bay för några år sedan. Apropå systemfientliga aktörer som ökar misstron mot etablissemanget är det en av ganska få baksidor av Silicon Valleys techvärld. Mer om det en annan gång.

Relaterade inlägg: