facebook-like

Svårt att bli upphetsad över Wireds experiment

Idag har många i mitt flöde länkat till den här artikeln från Wired som handlar om vad som händer om du klickar ”like” på ALLT du ser i ditt Facebookflöde under 48 timmar. Artikelförfattaren Mat Honan beskriver hur han genomfört sitt experiment och hur resultatet av att ”gilla allt” gjorde att han till slut inte blev intresserad av något av det som Facebook valde att lyfta fram i hans eget flöde. Det påverkade även hans vänners flöden eftersom de i många fall fick se vilka (ofta udda och oväntade) uppdateringar han hade gillat.

”I tried counting how much stuff I’d liked by looking in my activity log, but it was too overwhelming. I’d added more than a thousand things to my Likes page—most of which were loathsome or at best banal. By liking everything, I turned Facebook into a place where there was nothing I liked. To be honest, I really didn’t like it. I didn’t like what I had done.”

Det här sättet av göra journalistik är i bästa fall underhållande och tankeväckande, men ofta anar jag en högre ambition än så. Jag får känslan av att Honan genom att göra experimentet vill avslöja något för oss läsare. ”Titta vad konstigt/sjukt/skevt Facebook är EGENTLIGEN” verkar vara andemeningen. Men vad säger det egentligen när någon använder en tjänst på ett felaktigt sätt och sen drar växlar på resultatet?

Det blir lite som att göra en soppa på alla maträtter man gillar och tro att den ska smaka gott, eller att sätta ihop alla artiklar som publiceras under ett dygn till en tidning och tro att den skulle bli läsvärt. Både traditionella och sociala medier jobbar med urval och olika sätt att mer eller mindre medvetet utöva redaktörskap av innehållet, både med hjälp av användarens egen aktivitet men också inbyggt i plattformen/tjänsten/kanalen.

Till Honans försvar så gör han vissa slutsatser kring hur företag och organisationer/politiska intressen använder Facebook för att locka till ”gillningar” och hur flödet förändras efter att man klickat på ett visst sätt. Men återigen bygger hela resonemanget på ett i grunden omänskligt sätt att använda tjänsten. Honan nämner filterbubblans problematik, vilket alltid är relevant att diskutera tycker jag, men i den här kontexten blir det skevt.

Självklart kan vi genom experimentet få en viss insyn i hur Facebooks algoritmer fungerar och hur konstigt det kan bli när man försöker manipulera dessa, men jag har liksom svårt att förfäras eller bli vare sig besviken eller upprörd över resultatet, vilket några av de som delat artikeln verkar ha blivit.

Mat Honan säger det själv i citatet ovan: ”By liking everything, I turned Facebook into a place where there was nothing I liked.” Det är vare sig mer komplicerat eller enklare än så. Dock finns det otroligt många intressanta vinklar kvar att granska och analysera när det gäller hur Facebook styr vår sociala interaktion, men vore det inte bättre att utgå från människors faktiska beteende snarare än ett helt orimligt robotliknande masslajkande?

Relaterade inlägg:

flattr this!

TIMES vd: Äntligen slipper vi hålla isär köpt och oberoende journalistik

Är native advertising ett av de största hoten mot oberoende journalistik? Det här klippet med John Oliver är både underhållande och dystopiskt (en av de bättre kombinationer man kan tänka sig för att nå ut med sitt budskap på ett slagkraftigt sätt).

I klippet finns också ett ganska makabert uttalande från TIMEs vd Joe Ripp som påstår att redaktörer nu är glada över att äntligen slippa tänka på ”the separation between church and state, whatever that was” (motsvarande väggen mellan redaktion och marknadsavdelning), och att redaktionen nu får jobba för ”the business side of the equation”.

John Oliver konstaterar att det är som att säga att en kirurg opererar bort hjärtat på en patient – whatever that was. That was the heart!

"That was the heart" - John Oliver

Sevärt och intressant inlägg i debatten. Se hela klippet nedan. (Tipstack Tobias Rydergren på Twitter).

Relaterade inlägg:

  • Inga relaterade inlägg

flattr this!

15 sidor mediemän i senaste numret av Filter

En lång artikel som handlar om hur jakten på klick förändrat medierna och journalistiken?
– JA TACK!

En lång artikel där smartingar som Jack Werner får berätta om det djur som är nätlogiken av idag?
– JA TACK!

En lång artikel som både beskriver förändringen bland de svenska medierna, sätter det i kontext mot de amerikanska (både traditionella och nykomlingar) och deras gemensamma strävan att hitta läsarnas ögon i stenhård konkurrens?
– JA TACK!

Filter sommaren 2014 - Simma medströms

Allt ovanstående hittar du i senaste numret av Filter. I artikeln Simma medströms får jag som läsare en 15 sidor lång och läsvärd artikel som både beskriver det ”nya medielandskapet”, men också för ovanlighetens skull vågar peka på några hållbara utvecklingsvägar inom journalistiken.

Filter är en tidning som jag dock slutat prenumerera på, bland annat på grund av det bristande genustänket. Tidningen har i princip sedan starten fått upprepad kritik för att både redaktion och tidningens innehåll haft brister när det gäller jämställdhet, något som ursäktats och förklarats ganska många gånger, ofta med en vad jag upplever som hyfsat genuin vilja att lyssna och förändras, men med blygsamt resultat. Artikeln Simma medströms belyser att det från redaktörshåll saknas en övergripande förståelse för varför och hur representation i media fungerar, både ur ett jämställds- och mångfaldsperspektiv.

Till artikeln har flera mediemän intervjuats, och ett antal andra män citeras (från artiklar eller bloggar) och omnämns flertalet gånger. Ingenstans på de 15 sidorna får en kvinna komma till tals, annat än som case (till exempel som Nyheter24-bloggare), medan männen som nämns i artikeln alltid har en expertroll.

Så här skrev några av de personer som såg att jag uppmärksammade avsaknaden av kvinnor i artikeln, på Instagram och på Facebook:

  • Filter fortsätter alltså på den inslagna vägen.”
  • ”Hur pinsamt kan det bli”
  • ”Ansvaret är minst lika stort redaktörens. Och när kritiken mot den ständiga överrepresentationen av män i tidningen pågått i några år nu utan att någon förbättring skett börjar jag undra om inte det filtrerande som tidningsnamnet antyder också gäller kvinnor och andra ”minoriteter”.”
  • ”Det framgick tydligt att det inte var en diss mot artikeln eller Filter i sig. Det är ju bara som vanligt. Bara trött på det. Jag vill hitta en tidning som inte gör min värld och min verklighet så osynlig. I min värld finns det sjukt kompetenta kvinnor som har hängt på och arbetat med Interwebz länge. Det är kanske på det som jag vill lägga mina pengar, tänker jag.”
  • Jag gillar ju Magasinet Filter som koncept, med långa reportage, annorlunda ämnen och mycket tid för artiklarna, men har slutat prenumerera av precis den anledningen. Så tråkigt. Ibland önskar jag nästan (fast nä, aldrig egentligen) att jag aldrig tog på mig genusglasögonen… 
  • ”Filters brist på a) kvinnliga skribenter b) reportage om kvinnor har gjort att jag aldrig prenumererat. Har alltid varit för mycket Café för intellektuella, manliga män. Vilket gjort att Filter inte känns relevant. Tycker f ö att bortförklaringar som ”borde ansträngt mig mer” inte håller. Det krävs inte en ansträngning för att hitta kompetenta kvinnor. Det svåra är snarare att välja bort och sålla bland dem.”

Christopher Friman som skrivit reportaget dök också upp i tråden på Instagram och skrev:

I övrigt kan jag dock bara hålla med, väldigt onödigt att det endast är män som uttalar sig. Till mitt försvar, om jag ska ha ett sådant, var detta ursprungligen en kortare text som bara handlade om Bonniers satsningar. När en annan text föll blev jag tvungen att snabbt omvandla den till ett mittvagnsrep. Men jag borde ha ansträngt mig mer.”

Min före detta kollega Yasmine El Rafie som jobbar med digitala medier på Sveriges Radio skrev:

”Det jag inte fattar, @cfriman, är varför du bara hade män top of mind på just det här området. Just sociala medier-journalistik är ju ett ovanligt kvinnotätt område jämfört med många andra ”tekniska” eller nya specialiter där man kanske måste leta mer? Jag testade nu att googla ”sociala medier journalistik” oinloggad och fick upp länkar till SR:s socmedhandbok med 4 kvinnliga författare, till Ulrika Hedman på JMG, Medieormen som har en kvinnlig redaktör (@ceciliadjurberg). För att nämna några exempel som var en googling bort.
Hade du pratat med mig kunde du ha fått lite minoritetsperspektiv också, som var påfallande långt borta när #BästaBeatrice analyserades av vita mediemän (även om de såklart också hade relevanta synpunkter). Men denna missade typ alla: http://bit.ly/omkhemiri.”

Jag skrev inte det här inlägget för att peka ut en enskild skribent. Artikeln är som sagt välgjord och intressant. Jag läste den med behållning. Jag är dock besviken på Filter och hur tydligt det blir att ryggmärgsvalet när experter ska väljas allt som oftast är vita män, trots att det rör ett område med många experter och aktörer inom andra grupper. Det är dessutom inte första gången, utan verkar nästan vara systematiskt. Det är just strukturerna jag vill peka på, och Simma medströms blev ett för tydligt exempel för att bara låta det passera.

Vad tycker du?

Relaterade inlägg:

flattr this!

Mitt Almedalen 2014

Årets almedalsvecka präglades av jämställdhet och feminism, rasifierades situation men tyvärr också av nazister och rasisters närvaro. (Läs gärna Makthavarlistan 2014 för en ganska bra överblick över snackisar och händelser under hela almedalsveckan).

Almedalsveckan präglades också av säkerhetspådrag i form av både civila och uniformsklädda poliser som med sina öronsnäckor och sladdclips i kavajen var lätta att identifiera på gator och torg. Själv blev jag stoppad två gånger (en gång av SÄPO och en gång av två civila poliser) och fick visa legitimation samt förklara mitt ärende i Almedalen. Som vit medieman tillhörande samhällsnormen var det en nyttig erfarenhet att bli misstänkliggjord på grund av mitt utseende (jag hade tidigare haft en keps med katter på som tydligen väckte uppmärksamhet i polisens spaningsverksamhet och som gjorde att jag senare blev konfronterad).

Resultifys lista på makthavare onlineI år var mitt fjärde år som besökare av almedalsveckan, och lite förvånande utsågs jag på förhand av både Makthavare.se och Resultify till Almedalens hetaste twittrare respektive en av de  12 största makthavarna online i Almedalen. Det finns fortfarande gry i gubben uppenbarligen, dock är jag ganska skeptisk till både Klout och att mäta inflytande digitalt än så länge. När man vet vad man mäter kan det förstås vara intressant, och om inte annat smickrande för oss som blir listade. Men risken är att det uppfattas som en neutral och verklig sanning, bara för att det går att sätta siffror på det.

Redaktionen för almedalsbrevet

Varje år i Almedalen har sett lite annorlunda ut jämfört med tidigare för mig. Min almedalskarriär började som skribent för Makthavare.se, fortsatte som poddare med Maktministeriet och i år var det så dags att vara där som representant för ”the dark side”, det vill säga som kommunikationskonsult.

Dock att jag tillsammans med mina kollegor på Intellecta Corporate var inblandad i en ytterst transparent och synlig verksamhet i år, nämligen Almedalsbrevet. Varje dag direkt efter partiledartalet skickade vi ut ett nyhetsbrev till ett antal tusen prenumeranter med färsk statistik från både det nyss avslutade talet samt vad det snackats om på nätet från Almedalen under dagen.

Viss höjdskillnad hos kollegorna på Intellecta Corporate.

Jag och några av kollegorna på Intellecta Corporate.

Almedalsbrevet blev mycket uppskattat och Makthavare.se utnämnde det till ”Årets nyhetskälla” i sin traditionsenliga Makthavarlista.

Här är Almedalsbreven 2014

06/29/2014 - Almedalsbrevet

Vi löser jämställdheten i kommunikationsbranschen

Ovanstående rubrik var löftet som Sveriges kommunikatörer gav publiken på en workshop inför publik dit jag var inbjuden som deltagare under måndagen. Tillsammans med Christina Knight, CD på Ingo, Helena Norrman, kommunikationsdirektör på Ericsson, Andreas Drufva, marknadschef på Rättviseförmedlingen och Edel Karlsson Håål, lönebildningsexpert på Svenskt Näringsliv diskuterade vi jämställdhet i vår bransch och olika metoder att tänka jämställt vid till exempel rekrytering och ledarskap. Seminariet finns filmat här. För mig var workshopen starten på Almedalsveckan då jag nyanländ med färja till Visby och jetlaggad efter två veckor i San Francisco skulle försöka tänka klart kring ämnet.
Sveriges Kommunikatörer seminarium
Helena Norrman, Andreas Drufva och Christina Knight. 

Den återkommande debatten om Almedalen

Så här veckan efter almedalsveckan är det lätt att alla upplevelser, möten, seminarium och händelser lätt flyter ihop. Man glömmer var och när saker ägde rum, men man glömmer inte känslan som lämnades kvar efteråt.

Varje år kritiseras Almedalsveckan för att vara en tummelplats där politik och media inte vet var den ena armen början och den andra slutar, bildligt talat. Där de som ska granskas umgås med de som granskar, och där näringsliv, intresseorganisationer, myndigheter och branscher står sida vid sida på mingel och restauranger för informella utbyten och nätverkande. Och ja, Almedalen kan vara allt det. Men framförallt är det en av de mest öppna och mest tydliga mötesarenorna jag någonsin varit på. Dörrarna (om det ens finns några) står bokstavligt talat öppna för vem som helst som vill ta del av helt fantastiskt många intressanta och givande samtal och diskussioner inom en flora av olika områden och med ett gäng särintressen som avsändare. Det är unikt.

Självklart måste Almedalsveckan fortsätta att debatteras och analyseras så att debatten om mediernas närhet till makthavarna fortgår. Men tro inte att Almedalen bara handlar om politik och media. Det är så mycket mer som händer. Och 95 procent av det syns aldrig i spalterna. Jag skulle vara förbannad om myndigheter och andra skattefinansierade verksamheter INTE tog chansen att vara i Almedalen för att byta erfarenheter och lära sig av kollegor och andra aktörer. Jag vill att mina skattepengar ska användas effektivt. Det är INTE effektivt att sitta på var sitt håll i landet och uppfinna var sitt hjul för offentliga medel. Men det ÄR effektivt att samla nyckelaktörer på ett ställe, ta lärdom av varandra för att sedan kunna åka hem och undvika att upprepa andras misstag. Den sidan av Almedalen nämns sällan eller aldrig, men för mig är det en av de viktigaste delarna av veckan i Visby.

Läs gärna Brit Stakstons Mitt Almedalen 2014 för en bra summering av veckan.

Relaterade inlägg:

flattr this!